Vad är det för människor som publicerar bilder på sig själv på nätet? Jag har arbetat mig upp från skor och underkropp och nu nått den övre delen. Kanske borde jag ha rakat och klippt mig.
Egentligen vill jag visa upp den fina tröjan som jag har beställt från Janne (Länk) och samla argument gentemot dem som tror att flum är detsamma som dåligt. Kampen om att ge ordet en positiv innebörd har bara börjat. Björklunds tolkningsföreträde är över.
Kanske behöver jag också bygga upp modet inför det första mötet med de 300 studenterna som börjar på min enhet till hösten.
Tysta tankar 
Det är klart att du ska! 🙂
LikeLike
Vaaa! Var fick du tag på en tröja med vit bakgrund? Jag har en med svart och jag hade på mig den när hela skolområdet hade träff, det är klart att du ska ha den på i mötet med nya studenter.
LikeLike
På den utmärkta hemsidan finns flera alternativ. Och trycket är helt lysande!
LikeLike
Man kan välja färg på tröjan, dock inte på trycket. Orange på svart är originalkombinationen, men jag ser att andra alternativ uppenbarligen också fungerar.
Klart att du ska ha den på dig! 🙂
LikeLike
Absolut! Och med stolthet ska den bäras! /Janis
LikeLike
Jo, just det… Och vill man ha fler alternativ till det fåtal klädesplagg som finns i shopen, kan man gå in på Spreadshirt och designa sin egen tröja eller vad man vill ha för plagg (då kan man dessutom välja färg på trycket). Sök på “flumpedagog” i motivrutan så är det bara att tuta och köra!
En flumpe-babyfilt med huva kanske vore något?
LikeLike
Om man tycker att man har lust att stoppa in sig själv i facket flumpedagog på gott och ont så är det klart att man kan använda tröjan vid kursintroduktionen.
LikeLike
Morrica, jag tycker inte att det i det här fallet handlar om att stoppa in sig i ett fack. På sin höjd är det ett ställningstagande mot Jan Björklund. Men egentligen är det inte ens det.
Att kalla sig “flumpedagog” måste för det första sättas i rätt sammanhang – som en i mitt tycke nödvändig motreaktion till främst Jan Björklunds retoriska och vanemässiga smutskastning av en enorm mängd pedagoger ute på fältet. Det är en låg och populistisk taktik som tyvärr knappast kommer visa sig konstruktiv för den arena Björklund valt att använda: Skolan.
För det andra måste det göras klart att vi på det stora hela faktiskt vill ha ungefär samma saker som Björklund – ordning och reda. Det är vägarna dit som leder oss i olika riktningar. Där B förordar repression, förordar vi frihet. Och så vidare.
För det tredje är “Flumpedagog” en så svårgripbar term att definiera att den kan rymma nästan vadsomhelt. Vi står förstås på en mer eller mindre gemensam VÄRDEGRUND (sorry Mats, jag kunde inte hålla mig), men därutöver är vi en minst sagt heterogen grupp.
Det ska till att vara ett jämrarns stort fack för att rymma en flumpedagog! 😉
LikeLike
Tack Janne – du sammanfattar min hållning väl. Nån sorts värdegrund måste vi kanske hålla oss med. Efter att ha lyssnat till KG Hammar är jag övertygad Buberian…
LikeLike
Och den som inte benämner sig flumpedagog, var hamnar den då?
LikeLike
Björklunderian?
Det börjar bli dags att välja sida…
LikeLike
Ja, det börjar bli dags.
Jag tror jag förstår din skepsis, Morrica. Man kan tycka att alla som ifrågasätter Björklund inte per automatik blir flumpedagoger, men det är ju precis så han resonerar.
Säg emot honom, och du försvarar flummet. Säg emot och du försvarar oordning och oreda, obefintliga kunskaper och en kravlös skola – allt enligt Björklunds logik/retorik.
Som sagt, man behöver inte kalla sig flumpedagog, men det är hög tid att på något sätt visa var man står i skolfrågan – förutsatt att man bryr sig, förstås…
LikeLike
Jag menar alltså att initiativet är/var Björklunds. Vi (flumpedagoger) väljer dock att omfamna hans nedsättande ordval och göra det till vårt, och på så vis avväpna honom och visa hur kejsaren faktiskt är naken under en påstådda kostymen, vävd av “ordning och reda”.
LikeLike
Dags att välja sida? Vet ni, jag är rädd att den här striden riskerar att göra slarvsylta av slagfältet, där eleverna olyckligtvis befinner sig.
LikeLike
Fast ärligt talat, Morrica, så är det väl Jan Björklund som är på väg att göra slarvsylta av slagfältet OCH eleverna med sin förda politik? Och det långt innan vi ens började med det här flumpe-snacket. Som lärare, med ena foten i en humanistisk tradition och andra foten i läroplanen, framstår Jan Björklund som en barbar. Och att inte ta strid mot detta barbari vore oansvarigt. Inte minst mot eleverna.
Så tänker i alla fall jag.
Men hur tänker du, Morrica? Vilka alternativ ser du? Och på vilket sätt menar du egentligen att den här “flumpe-kampanjen” är skadlig?
LikeLike
Låt mig först rätta till ett missförstånd, Janne: jag har aldrig sagt något om att kampanjen skulle vara skadlig. Jag har däremot ifrågasatt varför argument som ‘är du inte med oss så är du emot oss’ brukas, och om de verkligen är motiverade.
Jag tänker att diskussionen är alltför komplex och mångbottnad för att avhandlas i korthet, så kom ihåg att detta är ett starkt förenklat och helt onyanserat svar: elever behöver slippa lägga energi på att testa elastiska gränser. De behöver total frihet inom givna, klara, motiverade och hållfasta gränser. Individualitet är oundgängligt. Kommunikation är livsviktigt. Samarbete är av godo. Det är farligt lätt att bli hemmablind.
Och Jan Björklund är ungefär så långt från en barbar man kan komma, tvärtom är han ett ypperligt exempel på varför alltför grundlig civilisation inte är vad mänskligheten behöver.
Kom ihåg, detta är en oerhört förenklad bild.
LikeLike
Okej. Det lät så i ditt senaste svar. Och som sagt, för oss handlar det inte om att gräva skyttegravar eller förbereda för strid, utan om att förtydliga våra ståndpunkter.
Och med det sagt vill jag tillägga att jag inte ser något o-flumpedagogiskt i det du skriver om att “elever behöver slippa lägga energi på att testa elastiska gränser. De behöver total frihet inom givna, klara, motiverade och hållfasta gränser. Individualitet är oundgängligt. Kommunikation är livsviktigt. Samarbete är av godo.”
I egenskap av flumpedagog håller jag med till 100%, och det gör säkert Mats också. men problemet är å andra sidan inte målet, utan vägvalet dit. Björklund är på väg att kväva den “totala friheten”, och det kan vi inte stillatigande acceptera utan att samtidigt bli medansvariga – åtminstone inte vi som förväntas omsätta skolpolitiken i praktik.
Det är förstås klart att skolfrågan i sin helhet är betydligt mer komplex än att man kan välja A eller B, men det är också lite av poängen. “A eller B” (eller “ordning och reda eller flum”) är ungefärligen Björklunds sätt att se på saken, medan vi andra ser komplexiteten. Jag talar f.n. mycket om heterogeniteten inom flumpedagog-leden och det är en annan konsekvens av frågans omfattning. Vi förenas i en gemensam grund, men behåller möjligheterna att utifrån denna grund agera väldigt olika.
Skolfrågan är komplex – det vet både du och jag – men att bejaka detta är i Björklunds ögot oerhört flummigt…
LikeLike
Ni är så kloka – tack för hjälpen att skärpa argumenten.
Jag tänker att människan gör två sorters val. De viktigaste är våra handlingar och i bedömningen av dessa blir allt komplicerat intill det olidligas gräns.
Den andra formen av val är ideologiska och dessa bygger på förenklingar. Jag är fortfarande osäker om linje två i kärnkraften var en form av förräderi genom att förvirra positionerna.
Jag kan tänka mig en tröja med texten “Avveckla betygen – men med förnuft” , eller det kan jag nog inte…
LikeLike
Janne, jag noterar att du klippet bort “Det är lätt att bli hemmablind” ur det du som flumpedagog håller med om. Det är ett faktum som, enligt min erfarenhet, är bra att vara medveten om. Man fastnar lätt i gamla hjulspår bara för att det är bekvämare att färdas där, det går fortare än att ta sig fram i obanad terräng, men ibland är det väldigt nyttigt när någon utifrån kommer med klara ögon och frågar varför man kör den stora omvägen kring det lilla buskaget istället för att gena rakt igenom. Kanske beror det på bekvämlighet, man har inte tagit sig för att bana ny väg, kanske beror det på det djupa sumphålet i buskaget och man fortsätter köra runt, men det är viktigt att minnas varför man gör det, och lika viktigt att motivera det och, vid behov, vara beredd att ändra på sina vanor vid behov.
Jag hoppas mitt blomstrande bildspråk inte förvirrar alltför illa.
LikeLike
Jag tänker att en äkta flumpedagog alltid funderar över drivkrafter och effekter av undervisning – medan en Björklunderian är fullt upptagen med att tyda direktiven.
Dessutom för vi flummare in en etisk dimension i didaktiken: Med vilken rätt tvingar jag barne att genomföra den här aktiviteten.
Jag älskar bildspråk – ju blommigare desto bättre!
LikeLike
Först ett tack till Morrica för dina problematiserande inlägg. Det är oerhört nyttigt att tvingas skärskåda sig själv och de tankar man ger uttryck för. 🙂
Sedan en förklaring: Jag hoppade över meningen om hemmablindhet – inte för att jag inte håller med om det – utan för att det inte kändes som att det hängde ihop med resten av stycket.
Det blir med andra ord viktigt att påpeka att en flumpedagog (av idag?) inte står för en rigid, konservativ strömning inom skolan, som ser all utveckling med misstänksamhet och skepsis. Tvärtom tror jag många av oss med glädje tar emot nya idéer och tankar om hur vi kan utveckla våra verksamheter.
Under min utbildning talade vi mycket om de ingrodda gamla pedagoger vi träffade ute på den verksamhetsförlagda delen av utbildningen. De där som stoppade alla försök till förändring/utveckling med fraser i stil med “så har vi alltid gjort”. I våra ögon blev de det största hotet mot en “bra” och “levande” skola.
Idag säger Jan Björklund inte “så har vi alltid gjort”. Han drar konservatismen ett steg längre och säger att “så gjorde vi för 50 år sedan och det fungerade bra då”.
Även de mest hemmablinda av pedagoger borde känna kalla kårar inför den typen av “utveckling”…
LikeLike
Jag läser Roger Fjällström BEHÖVS VÄRDEN OCH IDEAL FÖR FOSTRAN? och tänker att detta är en gammal diskussion med många bottnar. Kritiken av den s.k. progressivismen är viktig – om vi tror att allt är pedagogik blir också misslyckanden djupt personliga.
Click to access RFfostran.pdf
LikeLike
Något lite klarnar bilden av vem som kallar sig flumpedagog, och varför. Men mycket är grumligt än. Jag bekymrar mig lite över att så mycket av det jag hör handlar om Björklunds göranden och låtanden snarare än på vad det innebär att vara flumpedagog, och tror att det är detta som för mina tankar till skyttegravar och ställningskrig.
LikeLike
Det är vår stora utmaning! Går det att måla upp en sammanhållen bild av något så spretigt och oregerligt som oss flumpedagoger? Är det verkligen eftersträvansvärt att begränsa flumpedagogen på det sättet, eller finns det en poäng i svårigheten att definiera oss (själva)? Jag håller förvisso med om – och bekymras av – lättvindigheten i att beskriva den andres fel och brister och att säga hur vi inte vill ha det, men jag ser det också som ett nödvändigt första steg:
Idén om en flumpe-tröja och anammandet av titeln “flumpedagog” såddes i en mylla gödslad av frustration över den skolpolitik som fördes (och fortfarande förs) av vår käre Björklund. Där förslag på förslag presenterades – alla i en obehaglig, repressiv anda klädd i en skrud av något som liknade slagkraftighet. Utan att någon reagerade. Där jag och andra skrev om förslagen; klädde av dem maskeringen och åtminstone försökte göra något slags konsekvensbeskrivningar. Utan att någon reagerade. Där Jan Björklunds bild av skolan förblev accepterad som Sanning, medan jag ocn andra beskrev alternativa bilder som inte bara nyanserade Björklunds Sanning, utan många gånger konfronterade den som missvisande eller lögnaktig. Utan att någon reagerade. Där slutligen all eventuell kritik mot Björklunds Sanningar avfärdades av honom själv som flum. Där alla eventuella kritiker avfärdades av honom som flummiga. Trots att vi strävade efter att skapa en så nyanserad, balanserad, saklig och oflummig bild som möjligt. För att bli tagna på allvar. För att folk skulle reagera. Men utan att någon reagerade.
Den logiska slutsatsen att dra av detta var och är att jag, liksom mina medkritiker, måste vara flummiga. Och i den mån vi arbetar inom skolväsendet: Flumpedagoger. Definitionen är alltså Björklunds, och därför är det egentligen fel att säga att vi kallar oss flumpedagoger. Det är Björklund som kallar oss det, vilket betyder att vi finns, vi syns och vi har en liten möjlighet att faktiskt också höras.
Så vad är det nu vi vill säga?
Jag filar på ett slags svar, men brottas med just den fråga du ställer; Hur kan vi lämna Björklund och istället se på oss själva? När jag närmar mig svaret kommer det att dyka upp på en för svaret avsedd plats (som alltså inte är här). Men ni kommer att få veta det tids nog, hoppas jag…
LikeLike
Jag förundras över din upplevelse av att inte någon reagerar, och undrar lite över vem denne någon är som du velat ha reaktion ifrån? Diskussionen verkar avslutats nu, när du skriver att du inte avser att svara här utan någon annanstans, men tack för ett intressant samtal.
LikeLike
Jag är som Janne förvånad över tystnaden från landets lärarutbildningar. Till sist kom ett upprop från Pramling m.fl. men länge framstod Scherp som ganska ensam.
Kroksmark tror jag också försöker också tvinga fram reaktioner – men helheten är en förbluffande anpasslig samling lärarutbildare.
Nu har Björklund allierat sig med dem som vill akademisera lärarutbildningarna genom Franke och HSV. Makten gör allt för att framstå som opersonlig och “naturlig” – jag vill se detta som en politisk process med personligt ansvar för de inblandade.
LikeLike
Ett litet svar kan jag nog smyga in, trots att jag som sagt tänkte avsluta min del i diskussionen här och nu.
De enda reaktioner jag sett har mest handlat om suckar och stön. Folk i branchen konstaterar att skolpolitiken aldrig rört sig i skolans verklighet och hukar sig sedan i bänkarna istället för att “göra något”. Föräldrarna till de som berörs mest verkar överlag inte ens förstå vad frågan handlar om och när det väl protesteras lägger man fram en protestlista i kassan på ICA och så var det bra med det. Från fackligt håll har det iofs organiserats ett par demonstrationer som också dragit folk, men uppslutningen verkar bero mer på vadret än på ett verkligt engagemang.
Jag upplever Björklunds skolpolitik som mer eller mindre skadlig. Ja, rentav hälsovådlig om du som elev inte kan eller vill anpassa dig till den repressiva auktoritetsskola som är på väg att växa fram. Samhällsklyftorna kommer att fördjupas och kanske även breddas och “en skola för alla” blir “en skola för ganska många”.
Men som sagt, det verkar inte vara något gemene man bryr sig om särskilt mycket…
Tjohej! Och tack för en givande diskussion! 🙂
LikeLike
Janne, det verkar som du träffar andra gemena män än vad jag gör
LikeLike
Men jag vill prata mer! Särskilt gärna om försöken att dra in den akademiska världen i hans omgörningsprojekt där de då ska legitimera toppstyrningen utifrån någon form av evidensbasering.
Jag är chockad över att forskare låter sig dras in i sådana projekt utan att skämmas och den största skandalen av alla är att landets lärarutbildningar kommer att massavskeda adjunkter och ersätta dem med lektorer -utan någon som helst vetenskapligt underlag för att utbildningen skulle bli bättre!
LikeLike
Så låt oss fortsätta diskussionen, att kommunicera med varandra är viktigare än det mesta och det bästa sättet att sprida det man vet.
Jag är inte ett dugg chockad över forskarnas deltagande i projekten, enligt min erfarenhet är forskare och akademiker ofta naivt insnöade i sina respektive fack och saknar ofta en övergripande bild av sammanhangen. Jag menar inget nedsättande med det, tvärtom! Utan människor som hänger sig åt att snöa in och borra sig djupare och djupare ner i enskilda ämnen skulle det inte bli mycket forskning gjord.
Min poäng är snarare att forskare, enligt min erfarenhet, glatt kan kasta sig över de mest oväntade fält och gräva som glada grisar utan att reflektera över om deras förväntade resultat kan användas i destruktiva syften. Deras uppgift i världen är att söka kunskapen inom ett avgränsat område; att kombinera resultaten med andras resultat och skapa en helheltsbild är andras uppgift.
LikeLike
Huuuuuu – nu beskriver du precis de egenskaper som lärare har m-i-n-s-t nytta av!
Det som vi brukar kalla “att hantera komplexitet” är kärnan i de flesta lärares yrkesidentitet. Vi brukar lägga ner mycket energi på att försöka befria nya studenter hoppet om enkla lösningar – men denna längtan dyker hela tiden upp i nya förklädnader.
Historiskt sett är det ovanligt att vetenskapen har uppvisat någon form av moral – och de flesta vill nog se forskningen som det högsta värdet. En kyrka som är sin egen mål och mening. Att hålla den ren blir då en sorts tjänstgöring i det godas tjänst.
LikeLike
Vilket kan vara orsaken till att långt ifrån alla forskare är bra lärare, och lika långt ifrån alla lärare är bra forskare.
Moral är ett intressant begrepp att filosofera över, mångfacetterat som det är. Vetenskapen uppvisar ofta en moral, tycker jag mig finna, men en helt annan slags moral än det vi är vana vid att se framför oss när vi tänker på begreppet.
LikeLike
Just nu läser jag “Etik i läraryrket” (Gleerups) som är en spännande och ambitiös genomlysning av ämnet.
Frågan är varför just lärare ska besväras av denna aspekt när ingen annan tycks tyngas av detta. Fast en detaljerad regeletik kanske kan ersätta det som vi brukar kalla personligt ansvar – men jag tror inte att så tjocka regelböcker kommer att kunna skrivas och memoreras. Framför allt så tror jag att boken om de inre motsägelserna blir ännu tjockare!
LikeLike
Som lärare befinner jag mig i en maktposition gentemot mina elever. Vad som händer när den som befinner sig i maktposition inte besväras av detaljer som etik, ödmjukhet eller konsekvenstänkande demonstreras t ex av vår utbildningsminister.
Din fråga är, såvitt jag kan bedöma, lite felvinklad: frågan är snarare varför inte samtliga som befinner sig i någon slags maktposition, oavsett nivå och grad, påbjuds att ständigt hålla den etiska diskussionen, och därigenom tankar kring sitt etiska förhållningssätt, aktuell?
LikeLike
Ouppps – poäng till dig!
Jag kanske förösker snirkla mig förbi en polariserande världsbild där ekonomi och politik befinner sig på en annan bana än den här andra delen där etik och relationer står i centrum? Instinktivt tänker jag att det blir en farlig förenkling och att pengarna till sist kommer att framstå som vinnare.
Man skojar inte om budgeten!
LikeLike
Sällan är de etiska övervägandena så viktiga som i en lågkonjunktur. Det skulle vara i en högkonjunktur då. Pengar är makt, så det jag sa tidigare om makt går att översätta rakt av: frågan är snarare varför inte samtliga som befinner sig i någon slags ekonomiansvarig position, oavsett nivå och grad, påbjuds att ständigt hålla den etiska diskussionen, och därigenom tankar kring sitt etiska förhållningssätt, aktuell?
En annan fråga är varför vi så sällan ställer etiska frågor till t ex politiker? Är det för att vi inte får svar, eller är det för att vi också bländats att tro att etik och politik är oförenliga?
Man kan för övrigt skämta om alla sorts getter, även bud-getter.
LikeLike
Ja kanske är det en fråga om etik, och jag tror att det är livsfarligt att släppa den aspekten – men samtidigt är det ofta som diskussionen hamnar i någon form av oförsonlig uppdelning.
De Goda: Barn måste få kosta…
De Onda: Vi har inte råd…
Men ett bra budgetskämt lättar upp!
LikeLike
Det är ju inte någon särskilt fruktsam diskussion.
Jag undrar, om man istället för att ospecifikt säga att barn måste få kosta skulle tala till bönder på bönders språk och tala om investeringar i initial och grunläggande utbildning, med långsiktiga mål och god utvecklingspotential, skulle det göra skillnad i hur det toges emot, tror du? Man kanske kunde tala om en avkastning i kunskapskapital och en generell höjning av konkurrensnivån, rent utav?
LikeLike
Jo den är bra, och jag har stor respekt för nationalekonomers försök att kvantifiera allt detta som vi andra bara känner.
Samtidigt är jag en aning misstänksam mot den här utbildningsoptimismen som försöker framställa skolan som svaret på allt. Kanske att bra skolor har den funktionen men för många tycks skolan vara något man ska skydda sig mot. En del studenter ser nog tyvärr på sina lärarstudier på samma sätt…
LikeLike
Vilken utbildningoptimism pratar vi om nu? Det här hoppet hängde jag inte med i, känner jag, vilken väg tog du?
LikeLike
Utbildningsoptimisterna är de som ibland spelar ut ekonomi mot ideologi – och då är framtiden en obeskrivbar parameter.
Jag menar att den här tilltron finns på olika plan.
1) Förlänga utbildning ger höjd status
2) Alla behöver gå i gymnasiet – annars klarar man sig inte
3) Vi måste satsa på teknik annars går Sverige under
4) Alla lärare bör ha disputerat för att vara “vetenskapligt kompetenta”
Nu framstår jag som onödigt cynisk – jag lovar, det är bara idag!
LikeLike
Aha, den, jag är tillbaka på banan igen.
Nåväl, onödigt cynisk vet jag inte om jag vill kalla dig. Snarare nödvändigt cynisk. Både du och jag vet, inte sant, att man kan lägga hur mycket sten, kreneleringar och gargoyler som helst på de övre delarna av utbildningstornet, utan en stabil grund rasar det lik förbaskat.
Dagens elever behöver, precis som gårdagens, morgondagens och den fjärran framtidens elever, verktyg för att kunna ta till sig all denna kunskap som t ex gymnasiet erbjuder. Elever behöver lära sig läsa, skriva, räkna, använda pennor lika geschwint som datorer, umgås i grupp, vänta på sin tur, samarbeta, planera, informationssöka, källgranska etc.
Har de inte den grunden kan vi lassa på hur många högre utbildningsstenar vi vill, det blir inget torn, bara en hög stenar under vilken en flämtande, krossad student ligger och inte kan just något annat (och kryper iväg till närmaste folkhögskola där h*n får hjälp att bygga sig en grund, men det är en annan historia)
Och det är där, menar jag, resurser bör fläskas på i stora generösa lass, i läggandet av grunden. I den initiala och grundläggande utbildningen, dvs grundskolan och det som idag är förskolan.
LikeLike
Suck – tack – jaaaaaaaaa!
Det är här som mina problem tornar upp sig. Jag befinner mig i en position där jag förväntas bekymra mig för om tillräckligt stor andel av referenserna i slutuppsatsen är intrenationella – när jag i själva verket är djupt orolig för om de klarar yrket eller har tillräcklight självförtroende för att våga tänka själv.
Tillbaka till förskolan….
LikeLike
Läraryrkets underbara komplexitet! Hur lär man ut förmågan att tänka på flera plan, samtidigt? Hur lär man ut konsten att se varje enskild elev som den unika individ den är? Hur lär man ut det livsviktiga reflekterandet över egna handlingar och förhållningssätt? Hur förmedlar man till någon hur denne skall förmedla något helt annat till andra? Sannolikt bäst genom att själv föregå med gott exempel, och genom kommunikation (vi återkommer ständigt till den punkten i våra samtal, inte sant?), men enkelt är det knappast. Det räcker inte med teoretiska kunskaper, ändå är de också viktiga. Det ska till något mer, något ogripbart svårdefinierat.
Du sitter inte i någon avundsvärd situation, inte! På dig vilar ansvaret att lära upp dem som ska lägga grunden för framtiden.
LikeLike
Nej lätt är det inte och ibland undrar jag om inte talet om komplexitet också kan bli en sorts försvar. Ett sätt att distansera sig och i värsta fallkokettera med hur komplicerat allt är?
Till sist handlar det ju om att handla blixtsnabbt och skyddslöst, ofta med motstridiga direktiv och omvärldens obarmärtigt dubbelbestraffande blickar.
Vi jobbar vidare med att definiera det där ogripbara och stoppar vax i öronen när förenklingsministern börjar sjunga
LikeLike
I min värld är komplex och komplicerad inte synonymer, men det kan vara nödvändigt att distansera sig, att ta ett steg eller tio tillbaka för att kunna se en större del av bilden än man gör när man befinner sig mitt uppe i den.
Jag tänker att för att de handlingar man utför blixtsnabbt, skyddslöst i en situation som förändras ögonblick för ögonblick, där man måste se helheten och detaljerna på samma gång, för att dessa handlingar i mesta möjliga mån skall vara goda handlingar så måste man ha en teoretiskt uppbyggd erfarenhetsväv att reflektera mot. Man måste ha hört berättelser om hur andra handlat i snarlika situationer, vilka konsekvenser deras handlande fick och haft möjlighet att reflektera över detta tillsammans med andra. Man bör ha tagit del av andras tänkande kring lärande, utveckling, gruppdynamik etc för att kunna inlemma dessa tankar i sin egen, teoretiska, erfarenhetsväv för att så småningom, under praktik och i sin egen yrkesgärning, kunna utvidga och lägga till fler färger och knutar i sin väv.
Och när den stackars oinsatte ministern sjunger sina simpla sånger kring den glesa, malätna väv som är hans sjunger vi högre och envetnare kring våra färggranna, stadiga och trygga erfarenhetsvävar tills han vågar lita på att våra håller där hans brister.
Allt medan bildspråket blommar
LikeLike
Wow – nu är det tonsättningsläge!
Och plötsligt tittar solen fram och jag får en gnutta arbetslust – tack!
LikeLike
Så roligt att höra =)
LikeLike
Medan diskussionen pågick, såldes det ytterligare två flumpe-tröjor. Bara så ni vet…
LikeLike