Tomas Kroksmark skriver om Skolinspektionens syn på lärarnas ansvar när det gäller att se till att barnen når målen.
I Nyhetsbrevet framgår att man tänker sig att det är skolornas ansvar – dvs lärarnas – att eleverna ska nå målen i alla ämnen. Det betyder också att man tänker sig att orsaken till att alla elever inte når målen har sin orsak i lärarnas kompetens. Det är naturligtvis ett rimligt antagande men kan vi vara så tvärsäkra att lärarna är den enda orskan till att målen nås av alla elever/inte nås av alla elever?
Den propagandistiska synen av målstyrningen är naturligtvis att försöka få skolorna att anstränga sig – men när det kommer till en verklig analys av bristande måluppfyllelse är det mer komplicerat.
Vi har alltså tre komponenter som var för sig eller tillsammans kan förklara den svaga måluppfyllelsen: 1) lärarnas bristande kompetens, 2) målbeskrivningarna (i kombination med kriterietexterna) är fel i förhållande till vad som är möjligt att realisera i den lokala skolan/det enskilda klassrummet och 3) elever i svensk skola saknar förutsättningar att lära det som finns angivet som mål för skolan.
Det är möjligt att en del lärares trivs i rollen som syndabockar – men det är motsägelsefullt att avkräva ansvar av en grupp som är så hårt reglerad. Verkligt ansvarstagande innebär också en viss form av frihet.
I högskolans värld är det lite annorlunda. Studenterna matas med retorik om eget ansvar och de väljer hur och när de vill ta del av undervisningen – eller utöva sin rätt till inflytande. Men när svaga studenter misslyckas känner jag mig ändå som en av de utpekade grundskolelärarna:
– Jag borde ha ansträngt mig mer!
Fem målmedvetna klematisknoppar
Tysta tankar 
Någon skrev i en kommentar i en blogg något som jag tolkade som att det inte är alldeles ovanligt att grundskolelärare ser begåvade, krävande elever som besvärliga och raskt skulle sänka sin egen ambitionsnivå om de slapp dessa besvärliga inslag i sin arbetsvardag. Det kan tänkas att jag i hastigheten tolkade inläggaren fel, men om så inte är fallet vore det nog inte fel med en uppläxning från Skolinspektionen.
Att det finns en och annan på skolor runt om i Sverige som borde skiftat karriär för många år sedan vet vi nog alla lite till mans, men är det så vanligt att man tar det som regeln snarare än undantaget, då behöver något göras, omedelbart.
LikeLike
Jag tror säkert att Inspektionen kan fylla många uppgifter och är säker på att det finns både lata och korkade lärare att läxa upp – men frågan är om en inspektion utan analys verkligen kan hjälpa skolor att utveckla verksamheten?
Skolverket hade en uppenbar vilja att lyfta fram det goda och stödja dialoger – nu tycks syftet vara att skrämmas.
“Name them and shame them” heter det i England.
Jag diskuterade med kolleger i Kanada som berättade att eftersom den första stora testen gjorde i 3rd grade var det inga rutinerade lärare som vill tjänstgöra då. De insåg att testet skulle uppfattas som en mätning av deras lärarskicklighet. Alltså överläts denna position till de nyutbildade som inte kunde välja bort statens vaksammma hand…
LikeLike
Det är lätt att bli hemmablind, kanske kan en inspektion utformas så att den kan peka ut saker och ting man inte själv ser på skolan, och sparka igång en analyserande process som i slutänden faktiskt leder till en förbättring för alla?
Frågan som inställer sig är om det finns någon statistik eller forskning på hur detta förfarande bland lärarna påverkat elevernas inlärande och utveckling. Kanske är det av godo att unga, nyutexaminerade, entusiatiska lärare som ännu inte hunnit bli bekväma i sin position och inte fastnat i rutiner tar hand om dem?
LikeLike
Jag ser din punkt (som engelsmannen skulle ha sagt), men tror att de här inspektionerna hotar det som skulle vara kärnan i min vision av skolutveckling (elev- föräldra- och lärarinflytande). Den kollegiala bedömningen och samtalet blir mindre intressant om det där yttre ögat formulerar kriterierna för vad som är viktigt.
Det låter vackert med unga entusiastiska nyutexaminerade lärare som förändringsagenter och jag är naturligtvis en del av denna aningen romantiska syn på Lärarutbildningens roll i skolutvecklingen – baksidan är kanske en förenklad syn på dikotomierna gammalt-nytt, bra-dåligt?
LikeLike
Återigen landar vi i hur viktig individen är. Vem är inkvisitorn som kommer på besök och vad ser personen i fråga på när visitationen utförs? Kommer personen att lufsa omkring på rasterna och se hur eleverna interagerar med varandra, stillsamt betrakta (du märker att min käre Columbo är tillbaka, inte sant?) lärarnas närvaro utanför lektionstid, åse lektioner och tala med elever och lärare och därefter ägna tid åt att berätta vad h*n sett för kollegium innan rapporten rapporteras, eller kommer personen att sitta instängd bakom rektors dörr och kallt avläsa siffror och statistik och vara nöjd med detta?
Det finns givetvis inget automatiskt samband mellan gammalt och bra eller nytt och bra, inte heller mellan mixat och bra. Men det finns en tendens att det som sägs av den som är gammal i gården ges mer tyngd bara på grund av det, och att de nya metoder och kunskaper och den glittranden entusiasm som bringas av de nyutezaminerade nervärderas som ‘ungdomlig entusiasm, vänta du bara ett par år’. Det är inte alltid så, och inte alltid överallt, många gamla lärare är helt fantastiska och ger unga elever så mycket att man hisnar, men lika lite som det finns ett automatiskt samband mellan gammal-konservativ finns det ett samband mellan ung-otillräcklig.
LikeLike
detsamma gäller givetvis för nyutexaminerade lärare som för de nyutezaminerade jag skriver om ovan =)
LikeLike
Min misstro mot den nya inspektionsmyndigheten bygger till viss del på en vän som arbetade med inspektion på gamla skolverket. Han slutade eftersom han inte kunde vara den vänliga Columboliknande person du beskriver (jo jag gillar verkligen bilden) eftersom myndigheten var besatt av formalism och kontrolliver.
Sedan dess har den nya myndigheten skapats och direktiven har skärpts ytterligare. Skolorna ska skrämmas till följsamhet.
Skillnaden mellan gamla och nya lärare är ett intressant stickspår – just nu har jag nog ingen åsikt! (Vilken är den ultimata blogglyxen…)
LikeLike
Det är intressant när man nästan uteslutande kopplar bristerna i skolan till lärarna. Precis som skolan skulle vara en isolerad ö vid sidan av de samhälle som upprätthåller och återskapar orättvisor. När de väl kommer någon analys av att elever påverkas av livet utanför skolan (ibland kallat sämre förkunskaper) buntas eleverna lätt ihop till en klump och maktanalysen försvinner. “Svenska eleverna blir allt sämre i matte”. Varför står det inte istället: “Svenska överklassens barn blir allt bättre på matte medan arbetarklassens barns blir allt sämre”
Känner att det är dags för ett Broady citat:
“Att läraryrket skulle kräva snudd på medfödd personlighetsegenskaper är en utbredd föreställning, som t ex lärarutbildningen förstärker. På lärarhögskolan får man ju knappast lära sig ett dugg om sådant som skolans samhällsfunktioner eller vad eleverna och lärarens klassbakgrund betyder. Därmed trollas väsentliga orsaker till skolproblemen bort. Desto mer pratas det om skolämnen och om det som händer innanför klassrummets fyra väggar, om »disciplinproblem«, »motivationsproblem«, vilka ska lösas med hjälp av rätt pedagogisk metod. Och när sen metodikundervisningen i regel är så eländigt dålig att den är till föga hjälp när man hamnar inför en klass, vad återstår annat än att uppfatta motgångarna i jobbet som ett uttryck för att min personlighet inte duger?”
LikeLike
Usch, så besvärligt det blev!
Jag hör till dem som försöker betona personlighetens betydelse och vikten av att hitta kraft för engagemang i det privata. Man kan vara lärare på många sätt och som student måste du få lov att experimentera med olika roller. Förhoppningsvis hittar du en som ligger nära ditt rätta jag (jag vet – en romantisk kliché).
Samtidigt är det naturligtvis djupt knäckande att få budskapet “Du är dig själv och det duger inte!”. Illusionen av närhet och äkta möten tror jag vi behöver för att intressera oss i yrket. Den distanserande effekten av klassanalyser måste vi fundera mer över. En klassisk marxism har ju besvärande drag av determinism och då är ju individerna bara dockor som sprattlar i historiens stora väv…
LikeLike