Jag brukar lyssna på Filosofiska rummet på hemvägen från landet på söndagskvällarna och blir sällan besviken. Veckans program hade en spännande rubrik och mina förväntningar var höga.
Kunskapssamhället 2.0.
Mänsklighetens samlade kunskap formligen exploderar, och med internet exploderar också kunskapsspridningen. Hur förändras samhället av all denna snabbtillgängliga kunskap och omvänt – hur förändras kunskapsproduktionen?
De tre gästerna försökte förklara skillnaden mellan information och kunskap. Det gick inte så bra. Till sist gav sig Håkan Arwidsson in på att beskriva skillnaden mellan att vara auktoritär och auktoritativ. Den här distinktionen, som återfinns i massor av managementlitteratur, kanske behövs för att motivera skolans existensberättigande i ett samhälle där alla andra hierarkier har monterats ner, m-e-n det kändes som om den filosofiska överbyggnaden rasade samman när Arwidsson helt frankt förklarade sina antaganden utifrån att “så måste det vara i en skola – att läraren vet bättre” (väldigt fritt citerat)
När den onda gamla makten motiverar sina övergrepp utifrån en klassisk maktfilosofi, ska då den goda moderna makten förstås som en högre form av rationalitet? Är det verkligen så att dagens lärare definitionsmässigt vill sina studenter väl, och att lärarnas tolkningsföreträde är förgivettaget? Då kanske det är dags att ta några steg tillbaka och försöka se skolan utifrån. Den vänliga maktutövningen upphör inte att förvåna mig över sina påhittiga förklädnader. I det här fallet tycks Arwidsson tro att tillit och undergivenhet uppstår ur någon form av naturlig överenskommelse. Jag anar att det är ur sekelgamla universitetstraditioner som en sådan tanke kan uppstå.
Kanske är det den statiska karaktären i Arwidssons ämne (historia) som gör det möjligt att fortsätta odla myten om skillnaden mellan auktoritär och auktoritativ. Vi som möter studenter i mer komplicerade situationer måste nog skaffa skarpare redskap för att analysera spelet mellan människor. Internet förändrar relationerna på många plan. Jag föredrar Googles mångsidighet och Wikipedias transparens framför den akademiska idealistiska referenskulturen.
Jag hävdar att det till sist är upplevelsen hos mottagaren av undervisning som bestämmer relationens kvalitet. Avsändarens självbelåtna bild av sin eventuella “auktoritet” är en behaglig illusion som knappast tål det skarpa ljuset utanför universitetet. Varje verkligt förtroende måste erövras i mötet mellan fria individer. Titlar som “lärare” eller “professor” riskerar att försvåra detta relationsbygge.
Här kunde Lars Mogensen varit en aning mindre underdånig i förhållande till de förbluffande samstämmiga gästerna. Makten behöver inte mystifieras ytterligare.
Tysta tankar 
“Det skarpa ljuset utanför universitetet”
?
I världen utanför de strikt logiska ramarna härjar inte ett ljus, utan dårskap mygel och förvirring.
Hans
LikeLike
Likt Mats färdades jag genom skånes lanskap under söndagen med radion inställd på p1. Mina förväntningar var höga när programmets innehåll presenterades men efter programmet kändes det mest lite tomt och sorgligt. Hur kan annars dessa kloka människor ha en så förlegad och ensidig diskussion om kunskap? Hur kan man föra en diskussion om kunskapssamhället 2.0 utan att diskutera kunskapsbegreppet? Begreppet förmedla och överföra användes konstant i programmet för att beskriva lärande. Jag kan förstå att det är lätt att i dagligt tal använda dessa begrepp men detta är ju ändå ett program som gör anspråk på något annat. Jag hängde också upp mig på Arwidssons snack om att läraren var lärare för att den hade den “större” kunskapen. Detta uttalande hade inte varit ett probem om Arwidssons hade syftat till metakunskap eller likanande som de faktiskt diskutera ganska mycket. Men i detta fallet syftade faktiskt Arwidssons till ämneskunskap. Jag blir trött… men tack Mats för att jag fick någon att dela min frustration med och hoppas min osammanhängande orsdspottande frustration ovan är till glädje för någon…
LikeLike
Tack själv Rasmus – då är jag inte tokig?
LikeLike
Det finns nog en överhängande risk att vi är tokiga båda två…
LikeLike
Det känns ganska tryggt!
LikeLike
Tokigast är nog jag, som vågar säga emot er.
Och tryggast.
LikeLike
Det kanske skulle vara en spännande tävling och jag ser fram emot knivskarpa kriterier för att kora den störste dåren!
“I världen utanför de strikt logiska ramarna härjar inte ett ljus, utan dårskap mygel och förvirring.”
Jag blir naturligtvis nyfiken på vad det är för högskola som inspirerar till de stolta raderna?
LikeLike
Det är bättre att du de närmaste 20 åren observerar vad som händer i samhället, i alla instanser. Samt kanske läser lite i Bibeln.
Vad är det för slags värld vi lever i? Vet du att nazismen breder ut sig igen?
Vet du att det myglas friskt inom rättsväsendet?
Var myglas det inte?
Så länge man håller sig till bara kunskaper och logik allena som vid alla högre lärosäten, så står man utanför mycket av dårskapen.
varje gång ett nytt mygel avslöjas så glöms det bort efgter en vecka.
I mellantiden kollar de flesta på mord och våld på teve för att döva sina sinnen, varje dag.
LikeLike
Aha – den rena logikens värld!
Den känner jag inte till.
LikeLike
Ok jag ska väl inte överdriva, som du formulerar saken, spetsfundigt, så förstår man att inte heller på dessa platser finns en ren “logik-värld” utan det finns naturligtvis problem överallt där människor finns och varför det är så är väl en intressant debatt?
Men att det utanför de högre lärosätena råder mer av anarki och kaos än innanför torde vara klart, rättsväsendet är en korruperad instans som föder en typ av affärsmän och myglare som kallas advokater och i övrigt hittar vi ingenting mer seriöst i “världen utanför” än så, jag känner heller inte till en kyrka eller sekt som verkligen följer Bibeln utan det som finns är mest galenskaper. Allt handlar ju om pengar och prylar och mygel samt usel media förutom världsvid terror och vansinne.
Detta är alltså ditt “knivskarpa ljus”.
LikeLike
Jag fattar din poäng. Det “knivskarpa” ligger kanske i de krassa ekonomiska realiteterna som nog kan upplevas som skoningslösa av dem som levt ett relativt skyddat liv i akademiernas ombonade värld.
Men naturligtvis tränger sig marknadsekonomiernas korrumperande kraft in även i dessa bildningsborgar. På gott och ont.
LikeLike
Jo den viktiga biten är man ju än så länge skyddad från i den “ombonade” världen, men man lär leva enkelt och inte dra på sig skulder förstås.
Och jag skulle tro att ca hälften av världen “där ute” är lika skyddad, dvs så länge det varar. (Offentlig sektor, men inte hela?)
LikeLike
Idag är det svårt att prata om skyddade sektorer. Även högskolornas verksamhet är under omprövning och jag försöker intala mig att stolen jag sitter på finns kvar i morgon.
LikeLike