Förhållandet mellan lärarutbildningarna och kommunerna var en oerhört laddad fråga när lärarutbildningen 2001 sjösattes. Tanken på att se studenternas utbildning som en gemensam angelägenhet för stat och kommun var inte helt förankrad och många handledare sörjde sitt individuella arvode.
Jag började arbeta som mentor 2002 och minns den första tiden som en kamp för att förklara det som vi kallar Malmömodellen. Huvudidén är att studenterna ska vara till nytta för verksamheten och att högskolan inte ska styra den verksamhetsförlagda delen av utbildningen med uppgifter. Studenterna är på samma skola under hela sin utbildning och får då förhoppningsvis en djupare inblick i yrket. I bästa fall blir de en del av arbetslaget. Nyckelorden är ömsesidigt utbyte.
Idag känns det mycket enklare. Vi har små problem att placera studenterna i rätt huvudämne och åldersspår. Samarbetet med kommunerna löper oftast smidigt och tillitsfullt. Mentorernas besök på skolorna är ofta uppskattade och vi för en ständig diskussion om bedömning tillsammans med handledare och arbetslag. De frivilliga utbildningsdagarna är välbesökta. Bitarna börjar falla på sin plats.
Därför blir jag bekymrad när HUT (En Hållbar Lärarutbildning) summerar situationen utifrån en enkät gjord i Stockholm:
Nära hälften av VFUhandledarna i Stockholmsområdet hade inte i förväg fått besked om när lärarstuderande skulle dyka upp på deras skolor. 45 procent av de studerande hade inte fått något besök från högskolan under hela sin VFU-tid. Drygt 40 procent med inriktning på gymnasieskolan hade inte fått någon VFU inom denna skolform.
I sin iver att svartmåla landets lärarutbildningar generaliserar HUT utifrån det kaotiska huvudstadsexemplet och slutsatsen är att allt måste göras om. (Ska vi införa biltullar i Eslöv också)
Den allvarligare sidan av förslaget om fältskolor är av mer ideologisk art. HUT konstruerar bilden av “den gode läraren i den goda skolan”.
Utredningen föreslår ett system med fältskolor. (…) Istället för att lärarutbildningens VFU-samordnare får söka övertala skolor att ställa upp för att ta emot lärarstuderandeunder deras VFU, föreslås en omvänd ordning. Utifrån klart fastställda och lockande villkor, som nämnden har fastslagit ska gälla, inbjuds skolor/skolområden att ansöka om att utses till fältskola. Efter en kvalitetsgranskning (av Skolverket/Statens skolinspektion) väljs de mest lämpliga skolorna ut och får uppdraget att fungera som fältskolor under en treårsperiod. Inslaget med kvalitetsgranskning har dubbla syften. Den ger fältskolan en kvalitetsstämpel, vilket blir av stort värde i den konkurrenssituation som dagens skolor befinner sig i. (HUT, s.402)
Jag tror att denna modell skulle återskapa en normativitet som vi försöker arbeta oss ifrån. Studenterna ska inte enbart möta garanterat “goda” lärare som solidariskt ställer sig bakom våra pedagogiska ideal. Det är i mötet mellan skolans ofta annorlunda erfarenheter och högskolans undervisning som studenten utvecklas till självständighet. Världarna ska nötas mot varandra.
Utredningen svävar på målet här:
VFU och ämnesstudier bör så långt möjligt varvas under utbildningen, men hållas åtskilda som moment, just för att stärka identiteten (och möjligheten till kvalitetssäkring) av de respektive delarna.
På gamla Lärarhögskolan i Malmö fanns ett rum i V-korridoren som vi brukade skratta åt. Det var en sal med glasvägg längst bak. Bakom denna satt på sextiotalet studenter och iakttog mönsterlärare som genomförde mönsterlektioner med mönsterbarn.
Besvikelsen lär ha vari stor då dessa erfarenheter skulle praktiseras utanför Lärarhögskolans skyddade värld. Nu är det tydligen dags igen?
Det är inte enbart statyerna på Hötorget som gråter.
Tysta tankar 
Jag tror också att mångfald är det absolut bästa. Jag tror på modeller, lärandet som genererar lärande, men inte plagierandet. Det syns mig som några är bortglömda i diskussionen, vi talar ämne, men vi talar inte elev. Det gillar inte jag. Anne-Marie
LikeLike
Mats, du är lite lik statyn, profilen – bara en tanke. Anne-Marie
LikeLike
Tack – tror jag!
LikeLike
Många kloka reflektioner… egentligen vill jag bara visa min uppskattning och säga att jag gillar det du skriver 🙂
LikeLike
Visst, du gillar inte utredningen. Jag invänder, så att det blir debatt:
Lärarutbildning har 30 % disputerade lärare, annan högskoleutbildning 50 % – ett typiskt Franke-citat, en statistisk siffra som kan begrundas.
Man kan förstås säga att det gynnar lärarutbildningen att stå längre från forskningen än annan utbildning på högskolor, fast då tycker jag du ska argumentera det tydligare. Det blir då rimligt att journalister, sjuksköterskor, advokater och andra har många disputerade lärare, men inte lärarutbilding. Jag förstår varför det skulle vara så.
Sen finns det (trevligt nog) 50 % andra lärarkategorier: adjunkter t.ex., med yrkeserfarenhet. Det är självklart att bra lärare från ungdoms- och förskolan är livsviktiga. Den verksamma journalisten eller advokten som har “beprövad erfarenhet” är lika viktig på såna utbildningar.
Utredningen vill stärka VFU så att det skapas mötesplatser mellan skola och högskola. Fältskolor som sagt, där det är viktigt att de certifieras. Jag har svårt att se att det finns nåt problem med att man principiellt gör så och skapar kontaktytor mellan forskare och lärare. Det snackas om kombinationsanställningar där forskare och skollärare möts och att speciella skolor kan inrättas som försöker ta tillvara såna initativ.
Man kan förstås kalla försök till kvalitetssäkring för normativitet, men jag tror man får leva med att utbildningar har en normativitet. Det är bättre att journaliststudenten praktiserar på en tidning eller webbyrå som har ett bra och granskat upplägg för praktik/VFU än ett medieföretag som inte har det.
Kritiken att utredningen upprepar 50-talet är jag med på i många stycken. Detaljregleringarna är inte kul.
Men de ställen där 2001 års reform faktsikt tas tillvara, med utbildningsvetenskaplig forskning och en satsning på VFU, hur kan de vara totalfel rent allmänt?
Ja, jag ska inte sluta med ett fyrfaldigt leve för utredningen 🙂
LikeLike
Shit! Givetvis fattas ett “inte” i en central mening. Tredje stycket, sista meningen. Står: “Jag förstår varför det skulle vara så.” Ska stå: “Jag förstår inte varför det skulle vara så.”
LikeLike
Tack Ulf! Jag förstår inte att jag missat din blogg (finns nu i min lista!)
Hej Pelle! Argumenten behöver prövas och slipas – tack för möjligheten!
Pragmatiken regerar och jag tror att vi är överens om att det gäller att hitta en bra balans i lärarkårens sammansättning. Det är alltså ingen ideologisk fråga om vem som är bäst eller nyttigast. Om valet står mellan två duktiga lärare så är naturligtvis forskningserfarenhet en merit.
Problemet är att lektorer har anställts av en anställningsnämnd som följer strikt vetenskapliga meriter. Det är alltså inte chefen som anställer de personer som skulle kunna vara bäst skickade att sköta de aktuella uppgifterna – eller passa in i ett visst arbetslag. Den prioriterade kvaliteten är att forska och undervisa förväntas komma av sig själv. Bäst avhandling vinner.
Jag tror att det är möjligt att kritisera denna ordning utan att vara emot vetenskap eller ha åsikter om andra högskoleutbildningar. HSV:s förenklade kvalitetsmått (antal disputerade) har skapat stor oro på många högskolor. Avstånd från forskning är naturligtvis inget positivt i sig! Har jag antytt det? Det är dikotomiseringen lektor-adjunkt som är olycklig!
Kvalitetssäkrade vfu-platser kanske är möjligt att fundera över – men det får inte ske utifrån den ängsligt monoteistiska traditionen som har präglat svensk skola. Jag möter många handledare som brukar fråga:
– Vad är det nu som är modernt som ni försöker pracka på oss?
Det tycks finnas en dubbel förväntan och misstänksamhet i förhållande till lärarutbildningarnas roll som agent för statens iver att styra landets skolväsende. Jag blir ganska nervös av det här ordet “kvalitet”, som en kollega menade är nysvenska för “byråkrati”. Men det finns naturligtvis en undre gräns för när hur dålig en vfu-skola får vara. På samma sätt går det att argumentera för hur välordnad en skola får vara för att erbjuda kvalificerade ledarskapsutmaningar för studenterna.
Till sist… de där fyra perspektiven är väl allmängods som alla kan köpa?
1) Ge forskningen pengar – finns det någon grupp som är m-e-r till salu?
2) Historiskt perpektiv – är inte detta famlande efter lösningar i historien ett svårt fall av historisering eller ideologisering av en romantiserad guldålder?
3) Internationellt perspektiv – jo det vore väl gravt tjänstefel att inte betona utbytets betydelse i dessa tider. Mer problematiskt kanske är idén om att trycka in engelsk litteratur. Det finns studieovana grupper som slås ut av dessa välmenande utmaningar.
4) IT-satsningen. Kan det vara mer opportunistiskt och intetsägande?
Vi kan väl hurra (tre gånger!) för debatten!?
Som tickar vidare på :
http://www.pasvenska.se/
LikeLike
Enmansutredningar borde bojkottas, inte minst av enmansutredarna. Var finns evidens för att det arbetssättet är fruktbart? Behövs kanske inte? Utredaren kunde möjligen redan på förhand se eventuellt osunda positioneringar som riskerade följa, och därav avstå.
Det får mina tankar att smidigt glida över i funderingar på egenvinning och kapital. Visst är utredningen starkt politiserad. Samtidigt ett startskott och en möjlighet för alla ute på landets lärarhögskolor att visa prov på sin skärpa. Debatten är kanske en av de viktigaste incitamenten för att proffessionalisera läraryrket. Vilka argument slipas fram, vad är det för ställningar man intar, till försvar för vad, förankrade i vilken forskning?
Att få lov att följa detta under pågående lärarutbildning tror jag ger mig en utomordentligt stor möjlighet att formulera en ideologi, och ett patos för min framtida roll.
Vfu:n är förstås en favorit att applicera sina teoretiska funderingar på, revidera, acceptera glappet. Att föreslå “fältskolor”, må bara vara lust för ideologisk styrning. En fältskolas glidning från en vanlig djävla kommunal skolverksamhet fylld av förhoppning och uppgivenhet underminerar väl dess värde kraftigt just för frågan hur “verkligehetsbaserad” den är.
LikeLike
Certifierade fältskolor låter som en bra idé! Eftersom man nu i själva utbildningen liksom inte får / vill prata om konsten att hantera en hel klass så behövs det goda förebilder på vfu.
Jag skulle gärna se en återkomst av typ metodiklärare också, lärarutbildare som har en stark förankring ute i verkligheten och som kan representera den del av utbildningen som handlar om “beprövad erfarenhet”, alltså erfarenhet som är beprövad i praktiken och inte endast på papper. (Jag kan reta mig på att man i forskarvärlden lägger beslag på uttrycket “beprövad” och “erfarenhet” till att gälla enbart den lilla biten av verkligheten som dokumenterats. Det mesta i livet och skolan är ännu inte vetenskapligt undersökt och kommer aldrig att kunna bli det heller) .
Den där glasväggen till det Du kallar mönsterskola fanns på min första lärarutbildnig också. Och det var inte fel. Det var inga mönsterelever i den elevgruppen och vi fick se hur en duktig lärare hanterade svåra situationer med prat och stim. Himla nyttigt! Vi fick inte bara se, utan dessutom tillfälle att prata om det vi sett i grupp och reflektera över gemensam erfarenhet. Jag tycker helt allvarligt att de där klasserna och glasväggarna borde få komma tillbaka igen. Det var för min del ett suveränt inslag i min lärarutbildning.
Att ha metodiklärare samt glasväggsdemonstrationer var en del i att man vågade ta upp ämnet; hur hantera en klass? Det ämnet har varit mer eller mindre förbjudet att hantera inom lärarutbildningen under många år och det har lämnat de nyutbildade lärarna väldigt övergivna när de sedan ska konfronteras med stora elevgrupper. Det räcker inte att gå in och “vara sig själv” som jag fick till svar på en av mina lärarutbildningar. Ett annat svar har varit att det skulle jag få lära mig på min praktik. Men det förutsätter då att slumpen råkar styra mig till en lärare som är dels duktig på området, dels är medveten om vad hon / han gör för att styra en klass.
LikeLike
Jo jag ser också möjligheter – men då måste vi avlägsna oss från den normativa traditionen som påbjuder vissa rätta lösningar.
Arrangemanget är komplicerat och kräver ett visst mod av de lärare som utsätter sig för situationen – ett problem var ju att barnen visste om att de var en del något underligt och ofta stt och vinkade åt studenterna bakom väggen.
Men du har en poäng – möjligheten att diskutera ledarskap är viktig och inte självklart tillgänglig på skolorna. De kan vara alltför välordnade så att studentens förmåga inte prövas.
LikeLike
Förslagen om VFU gör mig fundersam. Jag både älskar det och hatar det samtidigt. VFUn är riktigt riktigt viktig och behöver kvalitetssäkras. Det är vansinne att kvaliteten på min VFU är direkt avhängig var jag väljer att studera. jag tycker om tanken på nationella riktlinjer för hur lärarutbildningar ska arrangera VFU. Att examensrätten kopplas till hur bra man klarar av att erbjuda VFU är en bra tanke.
Sen är tanken på fältskolor fullkomligt galen. Alla andra professionella yrkeskårer har som ett naturligt moment att man tar hand om de som är på väg in i yrket. Varför skulle läraryrket ha något annat system?
Det är ett par av mina tankar om VFUn så som HUT tar upp den.
(Förresten – varför heter den just “hut”?)
//Killfröken
LikeLike