Jag har haft några intensiva veckor med studentbesök i den verksamhetsförlagda delen av deras fjärde termin i lärarutbildningen. Nu ska trådarna knytas samman och min roll som mentor blir allt mer problematisk. Den dubbla uppgiften som stöd och betygsättare är komplicerad och jag tänker att studenterna har rätt att veta vilken Mats det är som besöker dem. Den vänlige och uppmuntrande mentorn eller den dömande och betygssättande anonyma och sorterande makten?
En förutsättning för att kommunikationen ska fungera är att vi har en gemensam grund i tolkningen av kriterierna för bedömning av deras prestationer. Helst ska jag även ha ett eget upplevt underlag – jag vill alltså ha sett studenten undervisa. Dessutom är handledarna och arbetslaget viktiga samtalspartner i en värdig bedömningsprocess.
Särskilt svårt tycker jag att gränsen mellan G och VG är. Det är lätt att hamna i en defensiv position där jag förväntas peka på brister hos de studenter som inte får betyget VG. Så här ser mitt redskap ut:
För Väl godkänd efter den andra terminen med VFT i lärarutbildning 90/180hp (termin 2resp. 4) ska studenten
• utifrån lärandeteori kritiskt kunna reflektera över och värdera sin praktik och lärarroll samt formulera tydliga och välgrundande slutsatser för den egna utvecklingen
• självständigt kunna planera och leda verksamheten på ett tydligt och demokratiskt sätt utifrån verksamhetens mål och relevanta och goda ämneskunskaper samt med beaktande av olika barns/elevers intressen, förmågor och behov
• på ett ansvarsfullt sätt visa förmåga att kommunicera och samverka med verksamhetens/skolans barn/elever och personal och reflektera över vad som sker i denna samverkan
När jag diskuterar med studenterna upptäcker jag att det finns en lucka i formuleringarna. Instinktivt vill jag belöna hantverket som ligger i att skapa energi, nyfikenhet och lust i undervisningen. Jag har alltså en mer eller mindre medveten bild av något som skulle kunna kallas “den goda lektionen” där jag letar efter mystiska kvaliteter som omedelbarhet, flexibilitet, inlevelseförmåga ja till och med karisma…
Idag inser jag att detta “hantverkskunnande” inte är centralt i de formuleringar jag förväntas använda. I stället är det den reflekterande förmågan som står i centrum.
Ständigt – alltid.
Å andra sidan går det inte att värja sig ifrån tanken att mina egna föreställningar om “god undervisning” kan vara ganska grumliga och fyllda av dold normativitet – samtidigt som jag talar om att studenten ska hitta sin egen stil och personlighet.
Skönt att det är helg!
Tysta tankar 
Ja, varför har man överhuvudtaget betyget VG med i skalan när man bedömmer lärarstudenter? Godkänd, eller inte, räcker väl?
LikeLike
Jo – det är obegripligt.
Men det finns starka krafter som ser möjligheten att gradera som en garanti för kvalitet och dessutom studenter som vill ha många steg för att det ska bli “rättvist”.
Till sist är det nog en ideologisk fråga om man tror på yttre eller inre motivation.
LikeLike
Ja, så är det ju i den vanliga betygsdebatten. Skillnaden är ju att man tycker att kvalitetskraven borde vara högt ställda för G, och därmed tillräckligt, för lärarstudenter och man kan ju hoppas på att det är den inre motivationen som driver dem! Annars får de ett brutalt uppvaknande, eftersom den yttre stimulansen inte är något som det slösas med inom yrket direkt… 🙂
“Rättvisan” de pratar om handlar väl egentligen om sortering, och det finns det ju inte direkt ett behov av. Det finns ju ingen “nästa instans” där de konkurrer om platserna… Man kan ju reflektera över om den inställningen är så lämplig hos blivande lärare…
Har du frågat dem vad de själva anser att kriterierna för de högre betygen borde vara? Det kan kanske bli en nyttig diskussion…
Ha en trevlig helg!
LikeLike
Jo det är en idé. Jag brukar börja att be dem förklara innebörden i den första punkten, men det finns en uppenbar risk i att vi reducerar oss till objekt inför opersonliga och svårtolkade formuleringar.
Tack för tipset!
LikeLike
Vi har också G och VG. Men våra lärare besöker oss inte på VFU:n. De förlitar sig på våra rapporter och kryssa-ja-eller-nej-på-några-påståenden-formuläret som vi sätter i händerna på våra handledare. Där finns det plats för handledaren att skriva egna kommentarer. Det är inte alltid man får en kommentar.
Bedömningen blir lite lotteriartad, upplever en del. Jag kan bara hålla med.
LikeLike
Ja, helt plötsligt var det över oss. Nu skulle vi inte bara ge G utan VG. Betygsstressen har ökat väsentligt. Mer än någonsin är betygen viktiga. Så viktiga att lärandet kommit i bakgrunden. Som lärare får man kämpa för att betona att det är lärandet som är viktigast.
Till Monica! I åratal har jag som undervisar i en icke-didaktiskt kurs velat få möjlighet att besöka VFU-områdena som mina studenter jag har under en kurs tillhör. Men jag har inte den tiden. Det ingår inte heller eftersom jag undervisar på ett icke-didaktiskt moment. Men det skulle vara bra att ha ett nära samarbete med handledarna. Eftersom många anser att uppgiften är för otydlig mm.
Jag har gjort egna försök att komma i kontakt med handledarna, men de har oftast inte heller tid.
LikeLike
I Malmö finns det inga icke-didaktiska kurser – förutom det som vi kallar sidoämnen – fem av sju innehåller VFT (som är malmöitiska för VFU…)
Antagligen är det ett dyrt moment och konstruktionen är svajig men jag är väldigt glad över möjligheten att få möta studenterna genom sin utbildning i arebetet på partnerskolan, som är densamma genom utbildningen.
Men oj vilket bekymmer det är med betyg. Det är lätt att hamna i ett bristperspektiv om studenterna kräver förklaringar på varför hon inte fick VG. De är drivna förhandlare sen gymnasieteiden…
LikeLike
Till Monika: Det är en dum och svår situation, för jag tror att både lärarna från högskolorna, studenterna och handledarna vill ha mer kontakt. Det ligger ju i allas intresse att kunna diskutera läraryrket från minst tre olika perspektiv. Det vi studenter vill (oj vad jag generaliserar!) är ju att få syn på vår utveckling. Vi vill också att högskola/universitet ska se den utvecklingen. Tid och pengar…
LikeLike
Ja Monica och ibland undrar jag om inte det är fel prioriteringar. Jag tror på personliga möten. Hur mycket hinner man på 18 timmars seminarietid som också kräver förberedelse på ett helt annat sätt än tidigare. Då måste man lita till skrivandet och på studenternas grupparbeten. Samt försöka lägga upp undervisningen så att man får igång diskussioner som utvecklar, både mellan studenterna och mellan mig och studenterna. Och uppgifter som leder studenterna till att utvecklas.
När jag började undervisa hade jag en 3 poängskurs och 30 timmars seminarietid. Sen fick vi bestämma antalet seminarier själva. Men detta ansågs orättvist, eftersom vissa fick fler seminarier. Nu är det 18 timmar på 5 poäng. Och kraven har ökat både från staten och studenterna. Med all rätta från studenternas sida, anser jag.
Jag förstår helt enkelt inte hur man tänker inom utbildningspolitiken. Vill man ha en kvalitativt hög utbildning skall man inte dra ner på undervisningstiden, utan utöka den. Men det betyder också mer resurser i form av pengar. Om jag läser antik grekiska behöver jag inte så mycket tid med läraren som undervisar, som när jag skall bli lärare och utveckla en läraridentitet.
LikeLike