Att vara högskolelärare är ett ansvarsfullt uppdrag och att sätta betyg brukar lite högtidligt beskrivas som “en grannlaga uppgift”. Den s.k. transparensen bör  vara stor och såväl kursplaner som examinationsformer granskas noga. Ur studentperspektivet är det naturligtvis viktigt att veta vad som förväntas och hur det ska examineras. Från arbetsgivarens synpunkt är det bra att veta om vi har kollat så att studenterna verkligen uppnår målen.

I Bolognaprocessens tidevarv har det blivit ännu viktigare att förstå vad som är kärnan i kursen. När studenterna har eget ansvar för sina studier och kanske väljer att inte närvara vid lektioner och föreläsningar – då är det extra viktigt att verkligen mäta det som vi säger oss mäta.

Vi uppmanas att använda varierande examinationsformer, men några dörrar är stängda. Den gamla fina och avskräckande stickprovstentan duger inte. Det ska inte löna sig att chansa och ett godkännade av kursen innebär att lärarna faktiskt garanterar en viss kunskapsnivå.

Däremot är det möjligt att använda såväl sals- som hemtentamen, essä- som flervalsfrågor, individuella som gruppuppgifter, gestaltande som reproducerande redovisningar.

Jag har varit med om det mesta men noterat en viss övervikt för den skriftliga individuella hemtentan av essäkaraktär, som är en mycket arbetskrävande och svårbedömd genre. Vad är det vi letar efter? Går det att skilja mellan ytlig och djup reflektion? Går det att skriva kriterier som är kommunicerbara? Ofta sitter lärarlaget i dygnslånga konferenser och försöker reda i olika dilemman. Till sist finns det en uppenbar risk att texten inte speglar studentens kunskapsnivå, utan är en gemensam familjeprodukt. Fuskspöket härjar.

Därför är det spännande att pröva muntlig examination och jag är ganska nöjd. Möjligheten att ställa följdfrågor är ovärderlig och förmågan att reflektera över gjorda erfarenheter utifrån kursens begrepp blir ganska synlig.

Men det känns lite som en parodi på gamla studentförhör – stränga minen och vassa blicken.