Ibland funderar jag över hur det är att läsa till lärare.
De förväntas läsa en stor mängd litteratur och förhålla sig kritiskt till denna.
De förväntas delta aktivt i diskussioner och självständigt ta ställning till viktiga frågor.
De förväntas tro på forskningens avgörande betydelse för skolutveckling.
De förväntas förstå kursens mål och förhålla sig lyhörda till lärarnas tolkning av dessa så som de uttrycks i examinationer.
De förväntas visa sig lämpliga och nyttiga på den verksamhetsförlagda delen av sin utbildning. Anpassningbara och utmanande i en skön förening förväntas de hämta in metodiska färdigheter.
De förväntas delta i kreativa aktiviteter som drama och musik.
De förväntas inte se sig som objekt inför alla dessa förväntningar.
Tysta tankar 
Pingback: Att vara lärarstudent « metabolism
Om jag nu ska se studenten (ovan) som ett objekt så tycker jag då i alla fall att han har hyggligt snygga benmuskler … 🙂
Mig själv som objekt på lärarutbildningen har jag däremot svårt att se. För att vara ett objekt så bör man ju finnas, eller hur?
Kriterie 1: objektteorins första krav: finns till.
Jag är i bästa fall en ifylld kråka för genomgången delkurs, kurs, på någons papper, någonstans, där man förhoppningsvis sätts i samband med det stora systemet av insamlade poäng.
Jag tycker nog att det är en slags fabrik, ändå.
Många gånger är instruktionerna imponerande tydliga, uppsåten bra, föreläsarna engagerade. Man skrapar lite här och lite där.
Och sen så, gör man vad man vill med det. Man kan ju se det som en räcka av saker man bara ska “lämna in”. Det går. Gôr bra.
Eller så kan man engagera sig.
Mest engagerar jag mig i diskrepansen mellan teori och praktik (HFU vs VFU).
På vfu’n får man lära sig. Också de delar av yrket som är tveksamma. Ibland sitter jag där och känner att alltihop suger. Jag tänker: hur ska de arma liven få nån energi i det hääär systemet? Allteftersom anpassas mina ögon till att se det också systembevararna ser. Ibland är det helt riktigt, att se det så, ty: “skolan är ett stycke social verklighet som måste förstås på sina egna villkor,” som Säljö skriver. Jag har respekt för det.
LikeLike
De snygga benmusklerna tillhör dramaläraren Mikael. Med en lite hårddragen liknelse kan man kanske se det som lärarkårens samlade ansträngningar för att b-a-x-a studenterna genom utbildningen.
Fabriksliknelsen är svår att komma förbi. Det handlar om att förädla ett råmaterial , framställa en produkt, minimera kostnaderna, öka genomströmningshastigheten, utöva kvalitetskontroll, läsa av marknadens behov och till sist – bevara ett mänskligt perspektiv.
Det är ju det där sista som är så svårt i ett system där varje handling ska vara generaliserbar.
LikeLike
Aha … dramalärare! minsann … ser lite för design ut för att man skulle göra den referensen på egen hand … 🙂
Men, åtminstone blir det goda muskler av ett allsidigt studentbaxande.
Examinationsuppgifter prioriteras således utifrån vilken muskelgrupp lotsningen eller baxandet stimulerar…
LikeLike
Vill studenterna bli baxade? Jag vet inte om det går att utverka någon form av baxningstillägg.
Men jag tror inte det går att släppa bilden av utbildning som en egen inifrånstyrd resa – och då måste det nog få vingla lite mer än vi ofta tillåter.
LikeLike