Jag gillar barnen i teveserien 9A. De känns äkta och ibland framstår de som lysande kompetenta när de växlar mellan olika språk och malmöitisk tantadialekt.
Jag tycker om att serien romantiserar lärargärningen och ser ett värde i att superlärarna får hjältestatus.
Jag är lite bekymrad över att allt tycks handla om det individuella mötet barn-lärare som beskrivs i coachingtermer och instrumentellt ledarskap. Att bli sedd och bekräftad, att ställa krav och vara uthållig.
Jag är ganska orolig över att andra dimensioner i läraryrket är osynliga. Organisation, lärarlag, kunskapssyn är inte tevemässigt och väljs bort.
Jag är djupt deprimerad över att Peter Wolodarski i DN tycks tro att serien handlar om status och ämneskunskaper. Och att det är möjligt att bygga en utbildningspolitik på gestaltningen av händelserna.
Har vi sett samma serie – eller är DN:s ledarsida så in i grunden politiserad att alla åsikter formuleras oberoende av händelserna?
Nu tror jag att upphovsmännen bakom serien känner sig lite lurade. I dagens överhettade skoldebatt kan vad som helst användas till vad som helst.
Tysta tankar 
Jag håller också med att det är väldigt märkligt (olyckligt) att Peter Wolodarski tolkade innehållet på detta sätt. Men det bevisar ju återigen att världen betraktas genom ideologiskt färgade linser.
Har skrivit ett inlägg om Vygotskij och skolpolitiken:
http://heiti.blogspot.com/2008/02/skolpolitik-och-vygotskij.html
Kom gärna med kommentarer och lärarperspektivet.
Kommer att fösöka dra några politiska slutsatser utifrån detta….
LikeLike
Det är väl som när poliser ser deckare, hur tror ni det är?
LikeLike
Vi är kanske vana vid att poliser romantiseras – jag vet inte om den ena yrkserollen är mer komplex eller glamourös?
Båda grupperna har traditionellt hög status och statlig pondus – samtidigt som de tagit stryk under senare år.
Risken finns att vi hamnar i ett kompensatoriskt:
1) Ingen förstår oss
2) Ingen tycker om oss
3) Vi vet ändå bäst…
LikeLike