Jag läser Hans Lagerbergs Lärarna – Om utövarna av en svår konst och slås av hur tåliga lärarna har varit genom tiderna. Just nu är det tydliga mätbara mål, betyg och centraliserade planer som skapar jubel på den politiska arenan. Ingen talar om individualisering eller elev- och föräldrainflytande. Marknaden och centralstyrningen regerar.
Lagerberg skriver:
Lärarna behandlas som kunder som kommer in i en butik och möter skylten “Här har vi förtroende för varann, var vänlig visa upp medhavd väska!” Utvärdering och kvalitetssäkring har blivit modeord.
Jag skulle gärna säga att livet på Lärarutbildningen följer en annan logik. Det skulle jag verkligen vilja säga.
Tanken går till 50-talets planhushållning i Kina. Snart samlas vi på fälten för att smälta ner våra hushållsredskap. Allt för att bevara myten om den stora goda planen.
På gravstenen står det:
Han uppnådde i alla fall målen
Tysta tankar 
Vad som egentligen ligger bakom det här retoriska påhittet med den kinesiska planhushållningen, och det förra med gnälltystnad förundrar mig som är nyfiken! Går det inte att vara liiiiite tydligare vari missnöjet består, (kanske vore det gnäll, men har inte den där gnällfria veckan avverkats?).
LikeLike
Suck – jag som trodde att jag skulle slippa förklara!
Och att jag dessutom kunde komma undan genom en liten historisk retorisk glidning.
Jo – så här är det. Verksamheten på en högskola är hårt reglerad. Varje ord i kursplaner har vägts på guldvåg och kursinnehållet granskas ur ett strikt textuellt perspektiv.
Ovan på detta finns högskolans visioner, Studenters rättigheter, examemensordning, och en räcka andra texter som beskriver vad som ska ske i mötet mellan lärare och student.
Under ytan vibrerar tankefiguren “obligatorisk måluppfyllelse” som lägger ansvaret för studenternas prestationer på lärarna. Vi har inte råd med att de misslyckas ur ett kortsiktigt ekonomiskt perspeektiv. Samhället har inte råd med att vi sorterar bort de grupperna som har svårt att hävda sig inom akademin men som behövs i skolan och förskolan.
Så när det kommer till kritan så innebär alla dessa dokument väldigt lite stöd för hur vi ska förhålla oss till uppdraget.
Då har målen blivit en sorts kulisser som vi gömmer oss bakom i det stora skyttegravskriget. (Usch – jag märker en viss fallenhet för drastiska metaforer idag)
LikeLike
Jaha?! Men snart skulle de väl ändra ordningarna för hur penningströmmarna skall styras in i de olika universiteten och högskolorna. Dra ett djupt andetag, och kom för guds skull upp över vattenytan lite då och då, för att hämta lite luft, och för att ge oss, dina bloggläsare, upplysning, bildning, mod och underhållning!
LikeLike
Tack – det var bara en mikroskopisk svacka. Nu är jag på banan igen! Behövde en liten lusing.
Frågan är väl om det räcker med att låtsas som om man har kontroll – eller om man verkligen måste ha det?
LikeLike
Om motsatsen till kontroll är förvirrad är det nog också rätt gott att va. Vem ger sig på den som inte har koll?
LikeLike
Det låter lite manipulativt och kokett…
Spelad förvirring som överlevnadsstartegi? Ställ inga krav på mig!
Kan det verkligen vara så illa?
LikeLike