Jag har tidigare skrivit om en undersökning som beskriver mötet mellan studentgrupper och lärarutbildning. Nu har jag träffat Mikael Palme och Elisabeth Hultqvist, som föreläste för lärarutbildare på Malmö högskola. Mycket av deras beskrivningar är träffande, starkt berörande och tankeväckande. Frågan om vad som händer när personer med låg utbildning, främmande bakgrund och arbetarbakgrund möter en akademisk utbildning är laddad. De nya gruppernas förväntningar på tydlig undervisning och normativt tänkande kolliderar med en akademisk tradition som premierar skriftlig reflektion.
Efter några timmar är det ändå som om någonting inte riktigt stämmer för mig. Bakom all omtanke och sociologiska beskrivningar finns det ett dolt budskap som handlar om att akademiseringen är det obetingat goda. Paradigmskiftet är ett faktum. Diskursförskjutningen är permanent. Nu gäller det att hyfsa historieskrivningen.
De grupper som inte klarar av kraven innebär ett hot mot idéen om högskolan som samhällsomdanande kraft. Forskarna försökte distansera sig från bilden av studenterna som bärare av brister – men till sist landade vi där ändå! Vi har vunnit slaget om lärarutbildningen och nu gäller det att uppfostra deltagarna i den kyrka vi kallar högskola.
Eller som Foucault sa i sin installationsföreläsning:
”Varje utbildningssystem är ett politiskt medel för att upprätthålla eller förändra tillägnelsen av diskurser och därmed också de kunskaper och den makt de för med sig”
Tanken på att lärarutbildningen skulle vara annorlunda är naturligtvis lockande, men i grunden helt felaktig och lite farlig för vår självbild. Här gäller det att vakta över de nyvunna privilegierna. När Elisabeth Hultqvist beklagade sig över att det på 80-talet hade varit ett bekymmer för henne att inte ha en lärarexamen på en lärarutbildning (men att det nu snarast var en merit) kändes det som om en dålig skräckfilm.
“Akademikern kommer tillbaka – hämnaren från seminariet slår till igen”
Mats Alvessons bok om Tomhetens triumf skulle kanske ha gjort luften lite lättare att andas – även om elitismen tar sig andra uttryck i hans värld. Lite mera cynisk kanske – men inte lika benägen att se avvikarna som problembärare. Någon borde peka på vad det är för kvaliteter som dessa nya grupper bär upp.
Akademiens grindvakter vässar knivarna och hittar nya originalutgåvor på utdöda originalspråk att skrämma studenter med…
Tysta tankar 
Suveränt att du länkade till rapporten. Ska läsa! De e klart att studenterna bär brister. De e därför lärarutbildningen finns. Så att de tänker rätt. Tänker vi i vår förvirring när vi försöker vara “akademiska”. På tal om nya originalutgåvor. CJL Almqvists artikelsamling “Om svenska uppfostringsväsendet” är nyutkommen. Jämfört med det du beskriver är den riktigt uppfriskande. (SvD, Under strecket 3/10, Anders Burman: “Almqvist ville individanpassa undervisningen”)
LikeLike
“Frågan om vad som händer när personer med låg utbildning, främmande bakgrund och arbetarbakgrund möter en akademisk utbildning är laddad.”
Aj aj, även i mig bor en petimeter, speciellt vid PMS(även om jag led av det även förra veckan).
– Så det finns alltså en hemlig utbildning för dem som ännu ej påbörjat sina högskolestudier, stängd för barn vars båda föräldrar saknar akademisk utbildning?
Det här eurocentriska perspektivet på “främmande” blir alltmer problematiskt. Det må vara språkliga, och möjligen provinsiellt kulturella diskrepanser som utgör skillnaderna eftersom det uppenbarligen finns “högre utbildning” i de flesta kanter av världen där människor från dessa kanter alldeles ypperligt klarar av att utbilda sig.
Förmodligen kunde det räcka med klassperspektiv.
Att se skolsystemet som en maktfaktor, till vilken normer knutits
och som du skriver, enligt Foucault, därför spelar en roll i ett politiskt spel.
Normen är inte sällan näraliggande med idealet som även de mest initierade misslyckas med att skapa sig till. I det tankesystemet blir studenter möjliga att placera utifrån deras avstånd till centrum: socialt, ekonomiskt, emotionellt, mentalt, sexuellt, könsligt, etniskt, bla bla bla. 3 centimeter från centrumpunkten enligt faktor a men tre mil ifrån enligt faktor b.
Det är hårdvalutan.
För att ta studentperspektiv kan man också bli fenomenolog. En som på högskolan befinner sig 30 mil ut i periferin, kan på släktmiddagen erkännas som den första i släkten som någonsin tagit en akademisk examen. Om denne kan det berättas om hundra år: “morfarsmorfarsmor kom vandrande in i landet Sverige och vände på allt av förtryck och determinism och gav släkten nya vanor, etablerade andra kontakter, tack vare henne är vi där vi är i dag.” Typ.
Så är det ingen ursäkt för att missgynna grupper. Men ibland, kanske man ska vara lite tydlig. Normerna Är, och försvaras, vill man ha något annat, ja då får man överge något. Men vill man lägga problemen på individerna, då gör man det, och bevarar status quo.
LikeLike
Förresten, det är väl egentligen ett fördömt projekt det häringa Bologna?
LikeLike
Mitt största problem är kanske att Fåkåh och Bårdijö används som uttryck för en härskarteknik. De gamla omstörtarna och samhällskritikerna legitimerar en hierarkisering av utbildningssystemet. Alla som inte kan ta sig igenom verken på orginalspråk är en skam för akademien.
På allvar är det märkligt att alla dessa klassresor sker på bekostnad av att lämna något. Att förneka ursprung och gå in i något nytt. Doktorspromoveringen är extremt rituell i sin markering av initiering och övergång till en ny identitet. De promoverade förs in i något som har starka likheter med frimureri och sektväsende.
Jag missade Malmö högskolas årshögtid – men är rädd att det skulle vara svårt att hålla sig för skratt inför alla dessa hattar och tal. Vårt behov av riter kanske är stort – men varför blanda in skattebetalarna i detta?
Harry Potter kom tillbaka – allt är förlåtet!
LikeLike
En hierarkisering av utbildningssystemet? Den goda utbildningsmakten som säger: vad kan jag hjälpa dig med? Och jag som får frågan säger med lite olika tonfall beroende på vem jag är: jag vill bli något. Är det inte vad utbildningssystemet går ut på? Också. Ett utbildningssystem som inte gör skillnad för mitt liv kan jag vara utan.
Glömmer jag mitt ursprung? Tja, känner jag överhuvudtaget någon tacksamhet till att jag får möjlighet att bli något? Om utbildning är detsamma som att leva som jag varit van kan det väl kvitta. Det finns andra sätt att bli något. Och som ger pengar dessutom. Idol. Eller…fotbollsproffs. Oj. Jag glömde att t.o.m. fotbollen är “hierarkiserad”.
LikeLike
Förresten. Vem har fördömt Bolognaprocessen?
LikeLike
Jo, alla vill väl i någon mening “bli” något – även om det finns pedagoger som menar att även det minsta barnet “är” något.
Men i samhällets ögon är du ju ingenting förrän du har bevisat ditt värde genom någon form av handling. Det kan vara mer eller mindre rituellt, men jag är nog ganska fäst vid idéen om att det egentliga människoblivandet är en individuell akt som handlar om egen övertygelse – inte att kvalificera sig till position.
Visst är livet en tävling och min romantiska vision om ett möte bortom hierarkier kanske är en dimridå för dold maktutövning. Till sist är det naturligtvis så att vi lärare alltid gömmer oss bakom de opersonliga kriterierna när det kommer till skarpa lägen.
Vi måste nog damma av tanken på att bli något genom utbildning (jfr t.ex. Frykman) – när jag möter våra nya studenter så är det just tanken på deras identitetsresa som slår mig. De är på väg in i något mystiskt som vi kallar läraryrke. En del av dem är ytterst beredda på att offra delar av sin personlighet för att passa in. Andra gör motstånd.
Så frågan för mig är om utbildning till sist handlar om lydnad – eller om det finns en frihetlig kraft bakom retoriken?
Fast fotboll är också kul – där får de reda på sitt värde vid 11 års ålder. Och en diskret hänvisning till korpen eller gärdsgårdsserien.
LikeLike
Jo, om Bologna… Jag ställer upp som fördömare av idéen om poängsatta “självständiga arbeten”. Tanken på att högskolestudier skulle kunna vara osjälvständiga är djupt kränkande.
LikeLike
Drömmen om att förverkliga “sig själv”. Vad är det? Att vara som man är (och alltid har varit) eller att utvecklas och få möjlighet att utveckla det man vill och kan? (jag vet det var en klantigt formulerad retorisk fråga)
Lydnad? Vad vet lärare eller blivande lärare om lydnad? Det är sånt vi läser om i socialpsykologin, experiment eller avskräckande exempel från Aushwitz. Lydnad? Inte skulle vi!
LikeLike
Bologna. För att fylla på: Tanken på osjälvständiga hogskolestudier är djupt icke-akademiska.
LikeLike
Min kollega beskrev sin doktorandtid som fem år av lydnadsträning – på nyspråk kanske det kan kallas “självständighetsträning”.
Men det är möjligt att hålla fast vid bilden av utbildning som ett självförverkligande – då blir disputationen en form av förlösande av din inre doktor… Något du kan slarva bort om du inte tar tillvara dina möjligheter enligt framstegsteologins mönster?
LikeLike
Okej. Det finns gott om historier från “akademin” som handlar om översitteri, snobberi, trakasserier av alla de slag, nepotism, mördande konkurrensmentalitet, makt och beroende och lydnad… Samtidigt talar vi om värden som frihet, självständighet, den fria forskningen, utbildning, kunskap och skapande av kunskap som något gott. Och jag tror vi måste göra det för att inse vilket ansvar vi har vi som arbetar med utbildning, egen och andras. För att citera dig igen: “vad kan jag göra för dig?” Det är en allvarlig och utvecklande fråga. Och den handlar om frihet. Din och min.
Framstegsteologi. Vad menar du? Ner med upplysningen och krossa utbildningssystemet? Vad är ditt begrepp om frihet egentligen? Vilka tysta tankar har du om det?
LikeLike
Framstegsteologi är ju en amerikansk variant på att locka till sig människor genom att alludera på utvaldhet. Antingen att i detta livet få oändliga rikedomar eller i livet efteråt få evigt liv. Men först måste du lägga ditt öde i herrens (eller vetenskapens) händer.
Frihet – huuuuu… hur hamnade vi där? Jag är obotlig existentialist och är alltid beredd att överskatta det fria valets möjligheter. Inga strukturer biter på mig. Varje ögonblick är ett hav av möjligheter. Hybris är mitt rätta namn.
LikeLike