Ordet estsetik förekommer i 14 kursplaner i svensk skola – tyvärr i 14 vitt skilda betydelser! Tolkningarna spänner från romantisering av fritt skapande, traditionell syn på konst som dekoration, färdighetsträning, estetik som korrigeringsstatistik, konst som oförargligt pyssel, konst som avkoppling, mediespecifika uppfattningar som tangerar konst för konstens egen skull, konst som hjälpgumma till viktiga ämnen, uppfostran in i god borgerlig finkultursmak – till det som vi på Malmö högskola kallar radikal estetik. (läs mer)
Våra nya studenter möter begreppet estetik i kursplanen för den inledande kursen och jag försöker förklara vad det är som förväntas av dem i det moment som kallas estetisk presentation. Det är minerat område och jag märker hur lätt det är att hamna i knipa och bli retorisk. Att spela ut känsla mot förnuft är lockande. Att spela ut skriftspråk mot andra språk är också lockande. Men det vore att lura studenterna om jag försökte få dem att tro att skriftspråkets ställning på allvar är hotad av de multimodala uttrycksformerna. Gutenberg regererar
Nåja vad menar jag är viktigt?
1) Det måste finnas en erfarenhet att utgå ifrån. Upplevelsen, intrycket, förnimmelsen – vi börjar där. Någon har varit med om något!
2) Det upplevda måste få en form – eller som vi säge: en gestalt! Någon vill berätta något!
I instruktionerna betonas att den multimodala uttrycksformen ska väljas av studenterna. Det är inte alla studenter som uppskattar denna form av frihet. Några skulle nog ha föredragit att få redovisa i vanlig textform.
3) Gestaltningen ska medieras – den ska göras gemensam på något sätt. Någon får ta del av något!
Ordet redovisning associerar till duktighetskultur och vi försöker hitta en form som inte väcker bedömningsnerven. Det handlar inte om bra/dåligt eller rätt/fel utan om att kunna kommunicera och att väcka nyfikenhet.
4) Tolkning “is the new black”. Någon försöker förstå vad som kommuniceras.
Mottagarens reaktioner är mer intressanta än avsändarens avsikter. Förhoppningsvis kommer vi inse att vårt sätt att uppleva och beskriva världen måste knfronteras med andra tolkningar. Då först kan vi prata om gemensam kunskap som utgår ifrån olikheter snarare än samstämmighet.
Själva examinationen av momentet är en individuell text som beskriver studentens tankar kring uttrycksformens lärandepotential. Det kan bli intressant. Kraven på att vi ska göra en likvärdig bedömning av ett svårt område är stora. Så är det här i livet.
Andra bloggar om: Bedömning, Lärarutbildning, Estetiska processer, Högskola, studentinflytande, Normativitet, Bologna, Politik, Skola, Personligt, Utbildning, text
Tysta tankar 
Läste på någons blogg, någonstans, om det fasansfulla i att den individuella upplevelsen, och därmed den ständiga självcentreringen och det eviga sysslandet med sig själv, uppmuntrades genom eviga reflektions projekt i skolan, den där historiens slut inträtt och allas diskurs är lika viktig som en ann. Jag anar vad han avsåg, eller hon.
Ligger det något i det sättet att tänka, funderade jag? Som ett återupplivningsförsök och försvar för bildningssträvan och jämlikhet?
Eller ska man se skapande som terapi och förlösning, ett sätt att hitta sig, vad detta sig:et än må vara, kan bli.
Fylla på sig, eller hitta sig? är en i så fall en vägdelande frågeställning som avgör synen på vad en människa är, eller blir? Socialkonstruktivism eller essensialism? Eller … ska man rentav införa ett andligt perspektiv?
Läste av en slump i Erland Josephssons “Föreställningar”, där han beklagade hur skallrande rop på demokrati och medbestämmande från eleverna i korridorerna på Dramatiska Institutets Filmutbildning till viss del var ett legitimerande av egofixeringen under åttiotalets slut där den enda “Konstnären” skulle ges genistatus utan att för den skull ens behöva höra sig för hos föregångarna och hantverksmästarna.
Om sin tid i styrelsen skriver han:
“Med en ordförande i styrelsen som hade varit chef för dramaten och vän med både Sjöberg och Bergman kunde naturligtvis inte vara något annat än en pajas som förtryckte allt och alla med sina dumheter. Om jag överhuvudtaget öppnade käften var det ett hot mot demokratin” /___/
“Alla använde ordet demokrati. Alla använde ordet odemokratisk. Båda blev en täckmantel för allas ohämmade egocentricitet.”
Det betyder naturligtvis inte att multimodala uttrycksformer inte ska användas till redovisning. Men, kan man fundera på hur kvalitet i produkt påverkar elevernas förhållningssätt till det ev.lärandekapitalet i processen? Kan man utesluta att förankring i och respekt för hantverkskunnande bidrar till att vilja använda olika former för sitt uttryck.
Om man ska arbeta med att vägleda skapande processen, måste man då behärska skapandeformen själv?
Om den estitiska lärprocessen istället ska fungera terapeutiskt, kan i så fall ambitionen att vara kommunicerande efterfrågas?
Antagligen är detta frågor som i studenternas bräckliga själsliv verkar hämmande på själva viljan att “ge sig hän” i sitt skapande.
LikeLike
Usch – nu är du så precis och genomskådande som jag vill vara. När jag inte väljer att hänge mig åt någon tro för att fungera i det sammanhang jag är satt att verka.
Utbildning är ofta en sorts kuliss där de medverkande kommer överens om att vi inte ställer vissa frågor. Vi frågar inte vad reflektion, kompetens, kvalitet, skapande, kreativitet, uttryck, yta/djup, insikt/förståelse, lärande eller estetik egentligen är. Det handlar mest om att säga rätt sak vid rätt tidpunkt. Och skriva så många kriterier som möjligt – för att motverka subjektivitet, men effekten blir ofta den motsatta. Eftersom ingen förstår vad orden betyder är alla tolkningar lika giltiga. Cynismen hotar.
Kanske är det precis som du skriver att vi försöker bygga en kult kring den individuella upplevelsen – som då skulle fungera som motkraft till traditionella värden. Antagligen går det att ifrågasätta även dessa dikotomier känsla/tanke, individ/grupp, process/produkt men jag tror ändå att det är möjligt att hitta en personlig nivå – även i en stor utbildningsfabrik.
Risken är väl stor att dessa estetiska utflykter blir en sort rekreationsorter mellan de viktiga ämnena. Vägen att öka statusen är ju att formalisera bedömningen av dem ungefär som Lars Lindströms tankar om processbedömning där han pläderar för att enbart yrkesverksamma konstnärer kan göra bedömningar. Det är inget alternativ för en lärarutbildning med 320 nyintagna studenter.
Min nya ståndpunkt är att jag motvilligt fokuserar på tankarna kring produkten
1) Processbedömning blir alltid normativ – hur ser den “goda” processen ut?
2) Produktbedömning – nej vi utbildar inte skådespelare, konstnärer eller musiker
3) Och nu dras snaran åt – vi utbildar idag en sorts reflektionsakrobater som har lärt sig koden för att ta sig fram inom akademin. Jag är en del av detta. Suck… Bedömningsmaskinen äter sina barn.
Jag blir sugen på att läsa Erland Josephsson – det påminner om Peter Dahls minnen från sin tid som lärare på Konstakademin under 60-talet. Som jag minns det envisades han med att försöka hävda hantverkets betydelse i en tid då ideologierna var överordnade.
Det måste finnas fler syner på estetik än terapi och refletionsredskap. Det måste!
LikeLike
Oj, du är ändå fantastisk som orkar läsa dåligt redigerade inlägg …
En grej jag tänkte på när jag läste Erland J, var just det färska exemplet i Birro tv-serien “Upp till kamp” som bekräftar vad Josephsson befarade. Där är alldeles tydligt egofixen hos herr regissör en belastning så att stycket inte når sin högre potential, som det ändå förevisar spåren av, men inte riktigt håller måttet för eftersom det saggar ihop i passager och där drar ner helheten. Med en taktiskt skicklig mentor kunde dessa fadäser sopats undan. Och vad hade vi fått? Ett stycke möjligt mästerverk, eventuellt.
Vad betyder det?
Man behöver böja sig för nestorerna? Då och då. För nog behövs det spjuveraktiga fadermordssyndrom också för att ens vilja göra nåt, eget.
En paradox.
Om estetiken. Såg Vilks i Argumentstudion i kväll … Han förundrade mig då han storögt och way out of focus studerade den unga representanten för Muslimsk ungdom som argumenterade mot rondellhunden i stället för att gå i polemik med honom. Där tänkte jag, där är skiljelinjen mellan konstnären och den andre. Viljan att suga i sig för att sen kanalisera om det i nåt projekt, eller tanke, detta före viljan att där och då reflektera rätt, ha rätt, vara slagfärdig.
VIlks borna naturlighet att helst använda en annan modalitet än ord var uppenbar. Men antagligen kanske det främst är en fallenhet att inte se saker rätlinjigt så som tal-/skrift-språk begär. Kanske är det en förmåga att i sig bära flera ståndpunkter, ibland motstridiga?
Estetiken är i IViks fall är väl inte avhängig hantverkskunnandet, men lusten till koncept som spänner över det vi med ord uttrycker. Lusten, engagemanget.
I Birro’s + regissörs fall är det väl allt det, plus krav på skicklighet, kunskap, öga, perfektionism, exakthet, bla bla bla för att de använder ett annat medie. Här kan man lätt undra vad som kunde gjort deras lite lite bättre. Vilks rondellhund funkar ju som taffligt tecknad?! Och varför skulle man ens vilja ha teveserien bättre? Man kunde också slappt säga att ok så och så många såg, so what?
Men något säger, något tär, och man önskar sig ett utdragande av hur långt mediet kan ta sig. Varför? Varför? För en obeveklig lust att triumfera? Eller för att skapa något andligt upphöjt rent?
I nåt annat fall, med nå¨got annat verk, upphävs kravet på kommunikation för att det allmängiltiga är individuellt.
Och hela konkarongen.
Jag vet inte. Hur det är med estetik. Men det är på många sätt, samtidigt.
Och det enda man i utbildningssammanhang kan erbjuda är mer kunskap och mer utrymme och tålamod, tolerans. Men det är som med matematik till slut, var och en, VARTENDA EN kan ju för fan se att talet INTE går ut. Om du förstår. Det är den sadistiska piskan i hela kråksången med krav.
Då återstår väl för en ‘utbildare’ bara den härliga reträtten att man kan älska människan, och förundras över henne, och häpna över allt hon skapar för att man blir nyfiken, kärleksfull, och uppfylld över det individuella. OM det individuella får fötter, kan det bli kommunikativt på fler sätt, och då är det benådat… Eller?
LikeLike
Nu är det många trådar som rasslar till i lilla hjärnan. Bilden av konst inom en högskola är ju lite underlig. Hela den auktoritära traditionen vilar ju på en hopplös grund av ängslig osjälvständighet. Kanske är inte friheten större i andra delar av kulturproduktionen…. men det är klar vi har ju en omhuldad myt om fri forskning och då kanske vi kan köra samma trick när det gäller fritt skapande?
Våra studenter har ofta estetiska intressen men svårt att föra in det i sina lärargärningar – på något sätt tycks de skapa murar mellan bilden av den seriöse läraren och den frigörande pedagog som de gärna skulle vilja vara. Min uppgift skulle då vara att avdramatisera själva idén om konstnärskap och pedagogisera det hela. Faran med en kultursyn som så öppet ställer sig i nyttans tjänst kan väl inte underskattas. Estetik som korrigeringsstrategi är nog vanligare än vi tror. Bråkiga barn – ring till dramapedagogen!
Just nu känns det mer som att jag vill återerövra en tro på närhetens betydelse. I bolognatänkandet finns ett stänka av opersonlig instrumentalism. Gör så här så blir du godkänd – relationer hotar neutraliteten i bedömningen.
Kanske finns det något välgörande i att inte ha relationer till sina lärare – men jag är nog förstörd av den där humanismen som säger att vi blir människor i mötet med människor.
Jag tror att det du beskriver som att det individuella får fötter är samma vision som jag kallar att förena närhet och distans. Närheten behövs för att vi ska våga lägga bort försvaren – distansen räddar oss från att drunkna.
Kanske har vi då lämnat hela tanken på konst som prestation och hantverk och kanat ner i ett terapeutiskt träsk där alla röster är lika mycket värda. Jag kan tänka mig värre ställen…
LikeLike
Ja, värre ställen finns att tänka på.
LikeLike
Jag funderar vidare på bloggen som estetisk form – hänsynslöst själterapeutisk i sin naiva autenticitetslängtan. Och dolt manipulativ i sin iver att inte vara alltför angelägen om att visualisera mottagaren.
Är det möjligt att ha som ideal?
LikeLike
Funderade på vad vetenskap är och vad kunskap är och läste stort om det. I dag. Sen kom jag på att jag läste en artikel i Axess om västerlandets mytologisering av Kina, kinesiska marknaden och dess hot mot väst. Och i Artikeln stod att bristen på sociala reformer kväver utvecklingen, tillika ponerades att alla ev. reformer kommer att leda till mattning av konkurrenskraften eftersom ökat välstånd förmodligen också ger ökade krav på leisure wear. Och så tänkte jag mig en Kinesisk fabrik. Och den gigantiska marknadens utsugning av alla dessa kommunistiskt hållna arbetare i den fabriken såg jag för mig. Alltihopa taget blandades detta med en vetenskapsfilosofisk lektion i vad är kunskap, vad är vetenskap. Och ja ja, tänkte jag, vad är då det kritiska tänkandet i tillämpningen av dessa enorma ambitioner på vetenskapligt förankrad t.ex. skola? För plötsligt mindes jag alldeles klart Brecht eminenta stycke “Den Goda människan i Schetzuan”, där Shen Te av tre nedstigna Gudar (evidensbaserade) utses till representant för en ev God. Ja och hela detta dilemma som han sen målar upp där människornas drivkrafter ställs i konflikt mellan kärleken, lojaliteten, sveket, kapitalet, girigheten, bla bla bla. Och jag tänkte att o my God, så vacker en tillämpningsforskning kan framstå. Ett så fantastiskt lärostycke. EN sån pjäs. Som Brecht ruskad ur tiden som vi alla fruktar skälen till – WWII- såg sig tvungen att skriva i ett varnande finger mot framstegsoptimismen.
Och då undrar man, varför denna oreflekterade reformfetischist? Björklund!? Någon. Tro fan att man bäddar upp läget för helt finansierade skolformer för de eminenta barnen.
Och för att knyta ihop mitt spretande inlägg: menar jag att konstnärlig process må hamna utanför det evidensvillkorade inslagen som ska känneteckna den Björklundksa skolan. Och vips, vad har vi annat än rationalitet och effektivisering? Det som hela läroplanssystemet försökt motverka sen kriget upphörde.
LikeLike
Evidensbasering är ett ovanligt otäckt ord – samtidigt kanske vi måste vaka över det där med att saker går att påvisa i någon form…
Brecht var väl en ovanligt kluven människa – starkt individualistisk, aristokratisk och med en diskutabel kvinnosyn – samtidigt som han romantiserade kollektivet och partiet. Han bekämpade den borgerliga inlevelseromanen men skapade ändå gestalter som vibrerade av liv på scenen. Han ville nog vara en nyttig framstegsvänlig futuristisk teknikoptimistisk person, men tycks ändå hamna i sentimentala skildringar av samhällets baksida ibland.
Kanske är det så estetiken måste vara – att blottlägga kluvnaden och avslöja tron på de enkla lösningarna. Ingenting att gå till val på…
LikeLike
Oh, min förnyade kärlek till Brecht har just fötts.
Egentligen har jag inte brytt mig så mycket om vem han var.
Mer än att han utifrån exilupplevelser från det nazistiska ty skapade verk i en sådan kontext.
Men han reste också i asien och studerade deras sen årtusenden obrutna scenkonst. Därför har den här brechtianska idealiseringen av främmandegöring i scenisk gestaltning för mig en innebörd av den korsbefruktningen ihop med viljan att tala till människans förnuft (inte rationalitet) i tider av stark propaganda. Jag tänker på stycket “Galileis liv”, där detta med evidensbasering kan få en reflektion. HAn skrev inga färdiga svar, persongalleriet bör vara levande, men inte förvillande förförsikt: som Mor Curage t.ex.
Att ropa på evidens utan att kunna sin vetenskapsfilosofi kan tyckas förment. Evidens i allt och i alla typer av insatser riktade människor i en människovetenskaplig kontext verkar vara att binda ris till sin egen rygg. Evidens på humanvetenskaplig grund är ju tillåtande tolkning, beskrivning och konstruktioner av en del-helhet kontext.
Ibland anar jag att när t.ex. insatser för kreti och pleti (typ omvårdnad om barn) ska evidensbaseras så sitter där en forskare som i detta ser sin möjliga domän att komma och fostra ditten och datten. Och naturligtvis behöver ditten och datten fostras, men med vad. Evidens?
Som om humanvetenskapen har legitimitet att FÖRUTSÄGA något.
Det anspråket tar ju inte ens naturvetenskaparna i sin ambition. Men samhällsvetarna…. de ska säga, om strukturer, och alltihopa…
Naturligtvis är det angeläget. Men själva tonen i grejen: evidensbasering, bär liksom i sig släktskap med ont.
LikeLike
Jag får lust att se om styckena – det mesta jag sett var i ganska taffliga uppsättningar och med underliga undertoner av nervös medelklasssteater som lekte proletär.
Puntilla och hans dräng var nog den bästa – där lever figurerna och den försupne godherrens relation till sin dräng är spännande. Särskilt om vi letar efter det där med närhet och distans. Vi kunde inte låta bli att tycka om den jovialiske Puntilla – även om han varcett sanslöst svin och drängen som fick makt korrumperades snabbt.
‘
Kanske var det en pjäs som förutsade mer än den ville när det gäller förrådda revolutioner.
Du har nog rätt om humanvetenskapen som vår tids mest förföriska och pompösa illusionsmakeri. Det är verkligen en skör legitimitet som vi väver en yrkesroll kring när vi försöker utbilda lärare och förutsäga lyckade undervisningsresultat.
LikeLike