Trygg, rolig och lärorik – överallt och hela tiden

goya_little_giants.jpg

Sverige har en ganska udda uppfattning om hur skolan ska vara.  I läroplanstexter för skola och förskola bestämmer staten att verksamheten ska vara trygg, rolig och lärorik. Ansvaret vilar på läraren (eller i sista hand rektor) och barnet har rätt att uppleva sin tid i skolan på detta sätt. Kan vi verkligen lova att någon ska uppleva sin tillvaro som trygg?

Det är en underbar vision av den goda barndomen i det goda samhället som gestaltas i dessa tre ord, som harmonierar och stöder varandra på ett oproblematiskt sätt.

För mig är det ett dilemma att det är tre mål som ofta kommer i direkt konflikt med varandra.

1) Trygghet kan vara blockerande för lärande och utveckling. Du måste riskera att din världsbild vänds upp och ner av nya kunskaper

2)  Rolig – jo kanske det – men allt egentligt lärande innefattar någon form av viljestyrd ansträngning som riskerar att komma i konflikt med lustprincipen.

3) Lärorik låter lätt, men vilka kunskaper är det som avses? Det fria kunskapandet eller ett målstyrt pluggande på skolans villkor?

Jag är alltså bekymrad över att konflikten mellan dessa tre storheter inte diskuteras öppet. Det är som att kräva att en bil  ska vara gul, röd och blå samtidigt. Ska vi blanda färgerna? Ska vi måla i lager? Eller ska vi göra mönster? Eller allt  samtidigt?

Sedan händer det att barnen växer upp och börjar på högskola.  Risken är  stor  att förväntningarna från tidigare skolgång återskapas inom akademin. Det är läraren som ska se till att studierna blir trygga, roliga och lärorika. Så ser inte våra styrdokument ut. I bolognaprocessens högskola är det resultaten och det egna ansvaret för studierna som betonas. Vi lärare bryr oss (åtminstone inte på pappret) inte om hur studenten mår under processen. Det är frihetens pris. Kontroll och lotsning är inte längre ett alternativ.

Under tiden läser jag om projektet “Plagiat –  en pedagogisk utmaning”  som ska försöka lära studenterna att inte fuska. (Kollegiet, MSU, Kristianstad Högskola) Helst innan de har lämnat in sina arbeten och blivit föremål för disciplinära åtgärder. Det är ett gigantiskt problem att klargöra skillnanden mellan

Citat
Refererat
Egna reflektioner

Många studenter har klarat sig bra under sin skoltid genom att kopiera texter och byta ut ett ord per mening till en synonym. Då menar de att texten är personlig och inte kopierad. En högskola måste ställa högre krav än så på eget tänkande.

4 thoughts on “Trygg, rolig och lärorik – överallt och hela tiden

  1. Ibland tänker jag att det här bolognaprocessandet må skilja sig ofantligt mellan olika fakulteter och institutioner.
    En bitter erfarenhet som exempel:
    Efter attt ha varit en fri tänkande varelse med eget ansvar för frågeställningar och valda tolkningsraster som lett till åtminstone två magistrar inom humaniora kommer läsandet på lärarhögskolan (fan, jag tvekar alltid på om det heter lärar-e-högskolan eller ej?!) som något av en knäskrubbare.
    En dikterad uppgift under förra terminen som jag tog mig an med engagemang och lust, hjärnan glödde och log där ett tag – två olika perspektiv, i två olika böcker, skulle jämföras – jag blev underkänd. Uppriktigt förvånad kom den gamla herren mig till mötes med en futttigt skriven anvisning: “Det var så här du skulle ha gjort!” sa han.
    “Jaha”, sa jag, “och det ser jag ju själv att jag inte alls har.”
    Jag trodde i min enfald att man fick gå igång på det som ens hjärna uppfattade som de mest intressanta skillnaderna utifrån ett eget valt perspektiv. Men nä nä.
    Nsta uppgift för samma examinator tog jag, mina erfarenheter och väl släckta glöd i minnet, mig igenom genom att på måfå bläddra i texterna och rycka meningar rakt av och göra ungefär vad jag trodde att han ville ha: voila! döm om min förvåning, den blev vg klassad.
    Ännu har jag inte hämtat mig från chocken att den första väl genomtänkta uppgiften inte gick igenom, så ännu är den ej kompletterad.

    Jag undrar då: är det i linje med bologna att staka ut målen på detta viset så att bara ett litet nålsöga är godkännande? Eller: är betoningen på självständigt arbete tillåtande i så måtto att man faktiskt får tänka själv?
    Om det förra är sant är redan lärarutbildningen clearad, och i sådana fall ligger väl t.ex. mycken humaniora i stressrelaterad koma efter att få omvälva hela sitt system. Om innebörden av bologna är tvärtom, alltså mer frihet och ansvar … då är arbetsbördorna de omvända.

    Med tryggheten i systemen är det grundläggande respekt och förväntan som leder i alla fall mig som student till viljan att prestera goda, ibland hisnande, resultat. Det tangerar känslan av trygghet, tror jag. Omd et är där, då är det roligt och lärorikt.

    Like

  2. Usch och fy och hu så obehagligt träffsäkert du beskriver situationen. Jag ryser av igenkännande och fläckvis skuld över att vara en del av detta smygauktoritära system som låtsas vara frihetligt men som i grunden är djupt reaktionärt och reproduktivt.

    Själva bilden av vetenskaplighet som självständighet är ju en ganska ny konstruktion och länge var det mer enkelt – gör som professorn säger så blir det bra. En kollega menade att arbetet med avhandling var fem år av fostran in i lydnad.

    Kanske är det största sveket mot studenterna att lova någon form av frihet i tänkandet som vi inte kan leva upp till. Frågan är vad det är vi är rädda för?

    Korta stunder kan vi gå in i det där varma trygga, roliga lärorika rummet – går det att förena med bedömning och kriterier?

    Om jag var student skulle jag vara misstänksam mot lärare som försöker spela båda spelen samtidigt.

    Like

  3. Många gånger verkar lärare besitta många stolar, inte minst surhetsgrader av sällan skådat slag. Det gäller att vara “rätt”.
    Och så är det ju i livet. ÖVerallt, närapå.
    Sen kommer det såna som rör upp det, som Picasso, Kerouack, Pollock, Wollstonecraft, Plath, och ja en rad av sånadär … men det är ju ett osäkert kort att satsa på. Genomsnittliga livslängden på dessa är rätt kort, och den samlade inkomstgärningen med all sannolikhet liten, även om Picasso utgör ett undantag i den skaran förstås.
    SLutsats: ska man hänga me och mejka over i Timellsk anda ska man gå in i ledet, det genererar statistiskt sett störst framgång, längst levnad, högst kapital. Vad är annars ett liv? om inte mesta möjliga mejk overs i alla ärenden där man kan köpa nån pryl eller helst flera;)

    Like

  4. Make over – nja det är nog inget alternativ! Jag tror mycket på den högre rättvisan och att alla goda människor ska samlas i en ring runt lägerelden och dekonstruera sina liv på domens dag.

    Men det dröjer nog ganska länge till dess. Man kanske borde skaffa sig en plan!?

    Like

Leave a reply to Mats Cancel reply