I Bolognaprocessens följder är vi tvungna att lära oss nya ord och nya betydelser. En del är laddade med positiv energi men tömda på egentligt innehåll. Det värsta exemplet är “självständigt arbete”.
Tanken är att det är meningsfullt att dela in utbildningen i självständigt och osjälvständigt arbete. Jag tror att det självständiga spåret (som ska poängsättas och spridas ut under utbildningen) pekar mot undersökningar och examensarbetesskrivningar. Å andra sidan finns det osjälvständiga spåret som präglas av förutbestämda processer, högt lärarberoende och reproduktiv kunskapssyn. De två sidorna legitimerar varandra och i en dikotomiserad värld kan vi fortsätta att vårda myter om fri forskning och ämnesinriktad progression.
När studenterna kommer är det med blandade känslor jag presenterar kursens innehåll som 15 högskolepoäng osjälvständigt arbete. Jag har högre ambitioner än så.
Tysta tankar 
En lärarstudents spontana reflektion över självständigt/osjälvständigt lärande: Efter tre år på lärarutbildningen är det de lärarledda lektionerna jag saknar mest – de är alldeles för få! I genomsnitt har vi 4 timmars förläsning och seminarier per vecka, skulle jag tro, och det räcker ofta inte. Lärarledda lektioner behöver inte vara någonting osjälvständigt – lärarledda seminarier kan borga för att den viktiga diskussionen med de personliga reflektionerna som ger impulser till nya tankar inte glöms bort. Och för en vägledning som gör att det som studeras förstås i grunden – och inte bara läses, som det lätt blir när man arbetar “självständigt”, mer eller mindre utlämnad till sin egen fattningsförmåga…
LikeLike
Bra tänkt – jag tror också att bilden av att tänka själv som något fint är i grunden felaktig. Vi tänker tillsammans och utvecklas i mötet med andra!
LikeLike
Pingback: Självständigt kompensatoriskt arbete? « Tysta tankar