Vägra IUP på förskolan

Det håller på att gå överstyr. Bedömningshysterin från skolan sprider sig ner i åldrarna och förskolan har infekterats av den i oroande hög grad.

Idag är jag på Katrinetorp och lyssnar till mina värderade kolleger Ann-Christine Vallberg Roth och Annika Månsson som berättar om sin forskning

Förskolan , Lärarnas tidning

Mest skrämmande är skildringen av Montessoriförskolan som utfärdar 25-sidiga besiktningsprotokoll av barnen – helt i strid med förskolans läroplan (som inte innehåller några uppnåendemål). De här bedömningsmatriserna utgör en dold läroplan som styr verksamheten i oroande hög grad.

Förstora bilden från taket Katrinetorp – Malmö stads konferensanläggning.

katrine 017

11 svar to “Vägra IUP på förskolan”

  1. Maths Says:

    Vägra? I en kommunal verksamhet? Här kommer mallarna uppifrån. Dessutom är det få som har hela bilden klar för sig och kan se vad som är ett omdöme eller inte. På mitt förra ställe fick man upp ögonen lite (kanske), för en av cheferna sa att vi inte längre fick kalla det för utvecklings-samtal. Men där hade vi aldrig inte några några omdömen på det sättet, vare sig i planerna eller under samtalen. Men bara att man kallar det för utveckling signalerar en riktning.

    Dessutom undrar jag lite. Hur hann den där förskolan (för här talar vi väl om förskola?) med att skriva 25 sidor? Var det per barn? Med en barngrupp på 18 barn, blir det 450 sidor! Man kan undrar vilket fokus dom har haft på barnen undertiden?

    Det är så lätt att helt okritiskt ta över sånt som finns i skolen, därför att man tror att det är skola vi ska vara nu när vi tillhör utbildningsdepartementet. Men hur ska vi utforma det istället? Föräldrarna vill veta hur det ”går” för barnet och staten att vi ska ha dokumenterade samtal.

  2. Janne Says:

    Det är den inbyggda motsägelsen som gör det så spännande (om man nu kan kalla något så allvarsamt för spännande).

    Klart som korvspad att vi via utvecklingssamtalen sätter omdömen på det enskilda barnets utifrån hans/hennes ”resultat”. Det går inte neutralisera utan att samtidigt banalisera:

    ”Hur går det för våran Pelle egentligen?”
    ”Om man säger såhär: Han är som barn är mest.”

    Det blir liksom ingenting av det.

    Och med fokus på verksamheten och den egna (pedagogiska) insatsen, med Pelle som en av 20 måttstockar, blir det ointressant för föräldrarna – åtminstone med tanke på att de är mer intresserade av Pelle än av verksamheten:

    ”Vi har ju jobbat mycket med gruppdynamik det här läsåret…”
    ”Ja, men hur går det för våran Pelle?”
    ”Och så har vi gjort en djupanalys av matsituationen. Främst lunchen, då, för att…”
    ”Jamen hur går det för Pelle?!”

    Barnen kan försvinna helt i det perspektivet.

    Samtidigt är det i verksamheten vi bör ta vårt avstamp. Att se utvecklingssamtalen som ett slags verksamhetsutveckling. Lägga över bedömningsbördan på föräldrarna – våra kunder. Ställa väl valda frågor om verksamheten och vilka spår de ser av den i sina barn. Dokumentera, sammanställa och anslå på Stora Torget.

    Är det något ”problem” runt ett barn, för vi normalt redan en dialog om detta med föräldrarna. Det är inget vi håller tyst om för att ta på utvecklingssamtalet i slutet av terminen…

  3. Morrica Says:

    Barnen bör ju ha vissa färdigheter med sig från förskolan till skolan för att underlätta livet både för sig själva och för andra runtomkring dem, inte sant? Den svåra konsten att sitta still på sin plats utan att peta på den som sitter bredvid, konsten att lyssna på någon annan, den lika svåra konsten att räcka upp handen när man vill säga något samt komma ihåg vad det var man ville säga samtidigt som man åtminstone lite lyssnar på vad de runtomkring säger som stod före på sin tur, att vänta på sin tur, att äta rimligt civiliserat, att inte klappa till den som ser annorlunda på saker än man själv gör, att komma in när rasten är över, att dela med sig, att göra färdigt sitt eget projekt och ändå sitta kvar och vänta tills läraren har tid att komma och titta, etc, allt detta är bra om ongarna kan när skolan börjar.

    Alla föräldrar har inte det helt klart för sig att dessa färdigheter måste övas och övas och övas igen för att bli rutiner, och inte heller hur viktigt det är att just lille ögonstenen Pelle också lär sig att fungera i en grupp utan att hela tiden sträva efter att dominera och höras och synas.

    Från mitt perspektiv tycks IUP fylla ett nog så viktigt syfte dels för att komma ihåg från gång till gång vad det var lille Pelle hade problem med, men också för att komma ihåg från gång till gång vilka hans styrkor var,
    att se till att dessa inte förfallit sen senast.

    Och så min kära käpphäst kommunikationen då, en väl förd IUP kommunicerar inte bara Pelles nuvarande situation till nästa grupp när han lämnas över utan ger också en bild av vilken väg just hans indivuella utveckling tagit hittills. Är han den sorten som tar stora skutt emellanåt för att däremellan till synes stå stilla, eller är han mer den sorten som går framåt med små ständiga steg, eller är han kringelikroksorten?

    Dokumentation bör inte enbart handla om elände, lyckas man få in det som en rutin tjänar man en ruskig massa tid.

    • Anonym Says:

      Jag undra hur din individuella utvecklingsplan skulle se ut? Vad är du för sort. Vad är det lilla Morrica har för problem? Ärligt talat skulle jag inte vilka bli tala om på detta sätt. Vem skulle det? Ska barn bara behöva utstå detta?

      • Mats Says:

        Undvik nedlåtande tonfall.

        • Anonym Says:

          Visst känns det nedlåtande. Håller med! Den nedlåtande och bedömande attityden använder vi vuxna gång på gång i vårt sätt att tala om barn. Jag vill att vi vuxna gör oss medvetna om det. Notera att jag har använt morricas egna formuleringar. Jag ber om ursäkt Morrica, jag vill inte såra dig och jag vill tro att du vill det bästa för barnen. Men det känns oetiskt att tala om barn på detta sätt. Vill hänvisa till en artikel i pedagogiska magasinet 2011-09-16 ”Därför måste vi diskutera bedömning i förskolan”.

    • Monika Ringborg Says:

      Jag tror det är viktigt att tänka på att barnen inte gett sitt samtycke till att bli dokumenterad och kategoriserad. Därför menar jag att den dokumentation som personalen på förskolan behöver skall vara mer utifrån vad de själva gör för barnen och på vilket sätt de kan utvecklas genom deras arbetssätt. Dvs. på vilket sätt svarar barnen på den planering, det förhållningssätt som personalen anlägger. Hur väl har en aktivitet fallet väl ut.

      Om ett barn får svårigheter eller om bråk uppstår, ja då är det självklart att detta skall dokumenteras. Men vi får inte glömma bort att alla snäll, pigg och glad mm. attribut som personalen ger barnet är deras egna tolkningar. Det säger mer om personalen än om barnet ifråga.

      Så, jag tror det behövs en viss ”rensning” i dokumentationsivern.

  4. Mats Says:

    i ärlighetens namn presenterades också förskolor som hade väl genomtänkta modeller som låg väldigt nära läroplanens rubriker.

  5. Morrica Says:

    Det var skönt, för dokumentation är viktigt.

  6. Anonym Says:

    Men någon har missat nåt. IUP dvs Individuell Utvecklingsplan är ju något positivt och viktigt som vi väl alla har, även vi som inte går i skolan.
    Bedömning är ju nåt helt annat.

    Som förälder har man väl rätt att få information från förskolan om hur ens barn utvecklas och lär sig. Det är inte bedömning (finns ju ingen skala att bedöma förskolebarnen på och är givetvis inget man får, ska eller ens kan göra).

    En bra förskola dokumenterar barnens utveckling och lärande på ett positivt och framåtsyftande sätt som gagnar både barn, färldrar och förskolans verksamhet, eller hur?

    Många vänder sig mot ordet IUP som felaktigt förknippas med Omdömen i grundkolan, Det är en helt annan sak.

    Fram för proffsig dokumentation av barnens utveckling och lärande i förskolan och som någon tidigare sa så behöver barnen utveckla en del färdigheter som behövs när de sen går vidare in i grundskolan. Om förskolan inte informerar föräldrarna eller uppmärksammar om något går åt fel håll eller om något behöver stimuleras extra mycket för att något barn ska kunna utveckla önskade färdigheter så blir ju barnet lidande senare i livet.

    //Tigris

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 104 andra följare