Jag har alltid gillat Sven.
Bloggstatistik
- 1 299 410 hits
Senaste kommentarer
Mats om Hångelmanifestation – By… Lennart Palm om Hångelmanifestation – By… Mattias Besell om Sanningens minut Otto von Plös om Vad var det som hände? Anonym om Att hämta kraft i det pri… Anders Björklund om ”Skamvrån gjorde oss til… Ola Andersson om ”Banta med Demis Ro… Magnus om Berlin 2019 – 2 Mats om En dag på Caroli city –… Martin om En dag på Caroli city –… Anonym om Jag är väldigt förtjust i… Mats om Jag är väldigt förtjust i… Sirkka Ivakko om Jag är väldigt förtjust i… Nanaz Fassih om Att tala MED föräldrar –… Mats om Erotisk jazz -
Senaste inläggen
- Varför vill jag inte kallas fröken?
- Efter Pedagogiska magasinet
- Det saknas inte goda råd
- Vart tog artiklarna från Lärarförbundets tidningar vägen?
- I förvirringens tid
- Svordomar i förskolan?
- Att hämta kraft i det privata
- Jag är väldigt förtjust i midsommardans
- Kultbandets årliga kultspelning!
- Lite statistik
- Berlin 2019 – 2
- Berlin 2019
- Att tala MED föräldrar – inte OM!
- Ojdå!
- Orkestern som vägrar att dö
- De dolda strukturernas begränsade inflytande
- Jag har nästan gett upp debatten om skolan och genus
- Denna valrörelse…
- Människan och naturen
- En kväll när stearinljuset inte fladdrar
- Loppmarknadssommar
- Fridolin presenterar den nya läroplanen
- Den glömda frågan
- Årets söktal
- Berlin, extra allt
- Kastanienallé by night
- Boros i Berlin
- Vem får skämta om vad?
- Lärarbristen en gång till
- Ett konstigt land
- Kanske borde jag gå vidare nu
- Ibland tycker jag att förskolan slösar med barnens lektid
- Att träna risktagande
- Vi läste mycket för våra barn
- När Twitter är som bäst
- Hurra?
- En farlig känsla
- SKL om lärarbristen
- Barnskötarnas återupprättelse
- Det händer att jag tvivlar på examensarbetets betydelse
- Jag har skådat barnmusikens framtid…
- Vem vill vara mansrättsaktivist?
- Detta Lärarförbund
- Journalister är inte kommunikatörer
- Hjälp till att sprida – skriv under!
- Jag är arg och besviken
- Två artiklar på samma dag!
- Är det så en tågolycka ser ut?
- De orimliga kraven på skolan
- Om könsbalans i förskolan
Twitter
- Natten är dagens mor var en omvälvande upplevelse. I scenen där mamman letar efter faderns gömda spritflaska lär en… twitter.com/i/web/status/1… 5 hours ago
- RT @perhagwall: Sverige. ”51 procent av förövarna bakom antisemitiska hot eller attacker uppfattas av offren ha extremistiska muslimska stå… 5 hours ago
- Jag tycker nog att Tant Sofia borde hyllas oftare! Har det funnits en starkare kvinna i barnlitteraturen? youtube.com/watch?v=gOrmb8… 1 day ago
- Nu förstör Jonas hela festen, med krav på kunskap om ämnet hos dem som vill diskutera lärarutbildning. Bra gjort! twitter.com/jonaslinderoth… 1 day ago
- Visa mig ”porten utan ansvar”! Det verkar vara ett toppenställe. https://t.co/cDHyrbsO98 3 days ago
Meta
Det är en god tanke att skolan ska kompensera för olika socioekonomiska förutsättningar, men det är ett omöjligt mål fullt ut. Vi med studiebakgrund kommer att se till att våra barn klarar sig bättre genom alla skolsystem. Man kan hoppas på några förändringar per generation, men att arbetargrabben blir rik professor i kriminologi tillhör undantagen.
GillaGilla
Bilden av skolan som den stora möjliggöraren hör kanske till en förgången tid? Idag löser folk klassresebiljetter på andra stationer.
GillaGilla
Nja, det tror jag inte helt. För t ex invandrarflickor från MENA är skolan helt klart en biljett till ett annat liv än sina föräldrar (mamma). Och enskilda elever kan givetvis göra en klassresa med skolan. Men man ska inte tro skolan kan hjälpa alla att kunna bli precis allt. Genomsnittliga skillnader kommer alltid att finnas. Tror det är vanligt att det kanske tar ett par generationer att klättra mycket. Man går lite längre än sina föräldrar.
Sen menar jag att vad man än inför för åtgärder i skolan för att lyfta de svaga från studieovana hem kommer de från studievana hem ha ett försprång. De får också nytta av det nya revolutionerande, samt att de också har hemmet som stöd. Man kan aldrig vara tillräckligt noggrann i sitt val av föräldrar s a s. Den faktorn är så stor att inget kompensatoriskt samhällsprojekt kan jämna ut det helt.
Det finns helt enkelt ingen möjlighet att skolan skulle kunna erbjuda alla de upplevelser, kulturkringlor och studiestöd jag ger mina barn, för ett barn som aldrig går på muséer/teater/uteliv/sporter, får testa på nya saker eller får hjälp med skolarbetet av någon som bryr sig.
GillaGilla
Jag var nog onödigt uppgiven. För oss som jobbar inom skolan vore det väl tjänstefel att tvivla på betydelsen av studier?
GillaGilla