Det ska bli intressant att se vilka reaktioner texten får. Jag har i andra sammanhang anklagat Lamotte för att vara en effektsökande provokatör. Idag har han en poäng. Ängslighet är ett problem.
Uppdatering:
Senaste kommentarer
LARZ GUSTAFSSON om Hötorgskonst och banal na… LARZ GUSTAFSSON om Hötorgskonst och banal na… Mats om Hångelmanifestation – By… Lennart Palm om Hångelmanifestation – By… Mattias Besell om Sanningens minut Otto von Plös om Vad var det som hände? Anonym om Att hämta kraft i det pri… Anders Björklund om ”Skamvrån gjorde oss til… Ola Andersson om ”Banta med Demis Ro… Magnus om Berlin 2019 – 2 Mats om En dag på Caroli city –… Martin om En dag på Caroli city –… Anonym om Jag är väldigt förtjust i… Mats om Jag är väldigt förtjust i… Sirkka Ivakko om Jag är väldigt förtjust i…
Han uttrycker sig relativt hovsamt – undviker de brant tillskruvade motsatser och halmgubbar som ofta är typiska för krönikans retorik – men det är ingen tvekan om att han petar på en öm punkt. Ska vi gissa: en del kommer att bli arga och ropa att Lamotte lobbar för patriarkatet, andra kommer att säga att de föräldrar och barn han pekar på bara är sällsynta, kufiska undantag.
Som om det där med att välja märkliga undantagstyper till sina exempel någonsin har bekymrat många som debatterar genusfrågor i tidningarna?
GillaGilla
Jo, jag har mött båda de reaktionerna på krönikan.
Samtidigt tror jag att Lamotte har ett kapital som ger honom en vissfrihet att utmana starka grupper. Den här underliga texten skulle då vara hans maktbas:
http://hotlamotte.com/2014/06/28/min-dotter-drabbas-av-sexismen-i-alfons-aberg/
GillaGilla
Se uppdatering ovan.
GillaGilla
Gabba, Gabba Hey!
Uppenbarligen är J. Lamotte både Samhällets Fiende och en reaktionär som förkastar den goda värdegrunden.
GillaGilla
Jo – det är en ganska vinglande blixtkarriär i åsiktsbranschen.
GillaGilla