Mendel-Enk KAN ha en poäng

Jag är ganska osäker på vad han menar, men det är något drabbande i avslutningen.

”– Att vara familjefar är idag snarast en väg till självuppfyllande. Det framställs som något mjukt, nåt man gör med den feminina sidan av sig själv, inte som nåt som tar den självuppoffrande maskulina sidan i anspråk.
Så du tycker att det saknas moral i de här frågorna?
– Ja. I andra länder som Sverige anser sig överlägset i de här frågorna så kan män ta stort ansvar familjemässigt, men inte för att de är sköna mjuka snubbar, utan för att det finns en religion eller en social idé om att det är ett anvsar som de ska ta vare sig de vinner eller förlorar på det. Det är bara så det är.”

Om Mats

http//tystatankar.wordpress.com Twitter: @tystatankar Lärarutbildare Malmö högskola Mail tystatankar( at )gmail.com http://pojkaktigorkester.wordpress.com/
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Mendel-Enk KAN ha en poäng

  1. andersbwestin skriver:

    Han menar väl det som drivit mig. Mannen o pappan som ansvarstagande för både avkomman och den tillhörande flocken, dvs folkhemmet.

  2. Kristian skriver:

    Ja, även en blind höna …

    Allvarligt talat, det är att de umbärliga tar ansvar som gör att samhället inte går under. Om ”vanligt folk” avstod från att betala skulder på samma sätt som man kan göra i högre finansvärlden, så skulle ingen någonsin kunna ta lån – risken skulle vara för stor.
    Detsamma gäller en hel del dåligt betalda, farliga jobb som borde utföras av robotar – samhället skulle inte fungera utan dem heller.

    • Magnus skriver:

      Håller med – om vanligt folk upprädde lika rufflaraktigt som Conrad Black eller Johan Staël von Holstein i sina ekonomiska och familjemässiga affärer, eller om domare, professorer, advokater och läkare var lika obekymrat oetiska som maffians gudfäder och hitmen, så skulle samhället snabbt kana ut i upplösning och det skulle bli omöjligt att planera någonting.

      Men svenskar är numera mycket obenägna att diskutera kring moral på något annat plan än ”man ska väl följa det som står i lagen, va?” eller ”det där var inte snällt”. Eller att man gör anspråk på att vara offer, in blanco. Det finns en slags stumhet inför allt som har med moral att göra, inför det mesta som liknar en moralisk diskurs; det är som om språket och kulturen har dragit ur proppen för den sortens debatter, den sortens skäl sedan 1980 nån gång. Moral, det är lika med dödbakat moraliserande. Staffan Hildebrands ”G” och tvära magistrar. Medan till exempel amerikaner och fransmän har en mycket större öppenhet för att diskutera kring etik och moral, och att personligen tillägna sig en sådan diskussion.

      • Mats skriver:

        Problemet uppstår när den ena sidan skruvar upp sin krav på att representera ”godhet”.

        Kanske går det att undvika detta genom någon form av filosofisk grundkurs? Jag sneglar på Ann Heberleins nya bok Etik som tycks ha sådana ambitioner.
        http://www.svd.se/moralfilosof-med-ratt-att-ha-fel

        • Magnus skriver:

          Visst har det att göra med den här attityden att ”vi” sitter på Godheten, men det finns nog också med ett arv från den där typiskt svenska oviljan att öppet tala om moral och normer inom juridik, samhällsplanering, skola (ja, just det) och så vidare. Efter Hägerström har det moraliska språket, moraliska överväganden grundligt städats ut ur den svenska juridiken (och ur domstolarnas språk), efter 70-talet städades de också ut ur politiken. Man skulle kunna säga att Palme var den sista riktigt tunga politiker här i landet som tydligt vädjade till ett etiskt mandat – sedan var han mycket annat också, men den där föreningen av politisk vilja och etiska krav, en etisk diskussion som inte behövde kröka rygg för t ex ekonomi eller varumärkesbyggande är något som snabbt suddades ut efter honom.

          Titta på t ex Ruben Östlunds ”De ofrivilliga”; han fångar på kornet den här Kitty-Genovese-attityden inför lägen där det moraliskt tvivelaktiga öppet tittar folk i ansiktet, där några borde ta ansvar men alla tycks tänka ”man e väl som man e” eller ”det är inte mitt bord!”

  3. Klas ottosson skriver:

    Nu orkade jag inte lyssna på denna debatt. Men hans kommentar handlar väl om att han anser att i andra länder så ger ansvarstagandet något tillbaka, det skapar en roll och en identitet. I Sverige blir pappan vice förälder, någon utan detta fulla ansvaret och aldrig sista ordet. Det låter KD tycker jag? Eller Johan Hakelius? Jag får väl lyssna på debatten även om jag har svårt för radikalfeminism.

    • Mats skriver:

      Krångla inte till det. Det borde vara ett banalt konstaterande att män vill ta ansvar. Det kan handla om yttre faktorer som ekonomi – men för de flesta är det ganska enkelt att se den belönande faktorn i att vara tillsammans med sina barn.

      När jag diskuterat ”män i förskolan” med kollegor i andra länder så har det varit ganska befriat från ideologi. Ett bra jobb med en viss frihet där man dessutom (i bästa fall) kan försörja sin familj. Även om många kvinnor idag är ”the breadwinner” (who brings home the bacon).

      Den där enkla viljan att göra rätt tror jag är grunden för en mansrörlelse som inte går ner sig i skuldkänslor och botgöring.

    • Magnus skriver:

      Tror att Klas har en poäng här: om ”mannen gjorde rätt” i första hand definieras utifrån att kvinnan blir nöjd för dagen eller för stunden, och hon (eller hennes kompisar, företrädare etc) alltid behåller tolkningsföreträdet och det moraliska överläget, så handlar det inte om en situation där båda tar eget ansvar och har väl tillskurna roller, utan det handlar om en maktrelation där kvinnor klappar mannen på huvudet eller oförmodat skäller ut honom: typiskt MÄN va! inget kan ni göra rätt!

      Om ansvar aldrig betyder att du får sista ordet eller får tillfälle att tala för din sak, din syn på saken, och kan driva tillbaka någon som är på dåligt humör eller har sina egna avsikter, så blir det en ständigt minerad situation. Ungefär som på ett bemanningsföretag där den anställde inte vet vad som ska hända nästa vecka, vad målet är eller hur kundens kravlista egentligen ser ut.

      • Mats skriver:

        Jag känner igen den där känslan av att ”inte kunna göra rätt” och om du har som strategi att vara andra till lags är det antagligen djupt frustrerande.

        Samtidigt känns det som att många män reagerar med en trist uppgivenhet eller aggressivitet. Det är ju bara vanlig dubbelbestraffning…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s