7 kommentarer till Vilka studenter avbryter lärarstudier?

1. andersbwestin skriver:

   maj 28, 2015 kl. 8:35 f m

   Garanterat samma typ av resultat och är inte altruism en typ av hängivenhet (”nördig altruist” är ett nyord appropå vår spaning härom dan)
   Borde till och med vara ännu tydligare slagsida mot altruism då den sk statusen enses vara lägre i förskolan. Status och altuism är ju nämligen två poler.
   Här har vi en detalj som oroat mig länge eller jämt. Om man som tekniker/naturvetare mer befiner sig på det autistiska spektrat så kanske detta inte så tydligt samvarierar med altruism. Hur tusan skall vi då bete oss för att få skickliga tekniker/naturvetare att vilja bli lärare. Jag ser det som en undergångsdystopi denna jobbiga insikt.

   GillaGilla

   Svara
2. AV skriver:

   maj 28, 2015 kl. 2:22 e m

   Idén om att man först ska läsa en massa ”flummig” allmänt hållen pedagogik ett år innan man blir lärare är ett stort fel. Skulle jag råda någon att läsa till lärare skulle jag rekommendera att läsa ordentligt med ämneskunskaper. Gärna ”på riktigt”, inte allt på lärarprogrammet med didaktisk inriktning. Sedan prova att arbeta som lärare. Ta ett vik, långt eller kort. Då vet man om man vill använda dina ämneskunskaper till lärare eller något annat. Är man då fortsatt intresserad kan man läsa pedagogik tre terminer. Och passa på att läsa något annat vid sidan om, för det hinner man.

   Att man hittar ett samband mellan altruism och att stanna kvar på lärarprogrammet är väl inte så konstigt. Varför blir vi lärare? För att vi vill ge andra något.

   GillaGilla

   Svara
   • Mats skriver:

     maj 28, 2015 kl. 3:43 e m

     jag jobbar ju med förskollärarutbildning och där är begreppet ämne mer svårfångat. Många av våra studenter brinner för BARN och UTVECKLING, men har svårt att relatera tilll mer klassiska skolämnen. Gränsen mot det altruistiska blir mer flytande och ibland önskar jag att vi skulle prata mer om det personliga engagemangets betydelse för konstruktionen av en läraridentitet.

     För att kunna inspirera är det bra om man kan något. Det är inte självklart i förskolans värld där många använder en mer barncentrerad retorik. Vi utforskar tillsammans.

     GillaGilla

     Svara
     • AV skriver:

       maj 28, 2015 kl. 11:17 e m

       Citerar fritt ur en dansk bok om utepedagogik. ”Omvårdnaden, en hand att hålla, en tröstande kram, är max hälften. Vuxna som inte kan något, som inte kan berätta om naturens och världens storhet, som inte kan inspirera till vetgirighet, är helt enkelt slöseri med tid för barnet att umgås med.”

       GillaGilla

       Svara
       • Mats skriver:

         maj 29, 2015 kl. 7:00 f m

         Jag tror citatet utgår från att barnen redan är sedda och bekräftade i hemmiljön.

         Förskolan/skolan handlar då om att utifrån denna trygga grund öppna världen för det kompetenta och nyfikna barnet.

         Den här arbetsfördelningen är lockande, men aningen riskabel.

         GillaGilla

         Svara
         • AV skriver:

           maj 29, 2015 kl. 10:22 f m

           Som jag läste det handlar det om interaktioner mellan barn och vuxna i stort. Barn förtänar vuxna som kan ge dem kunskap och vet vad de pratar om.

           GillaGilla
         • Mats skriver:

           maj 29, 2015 kl. 2:28 e m

           Räcker det inte med kärlek?

           GillaGilla

Lämna ett svar till Mats Avbryt svar

Skriv din kommentar här...

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

E-post (Adressen lämnas aldrig ut)

Namn

Webbplats

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. ( Logga ut /  Ändra )

Du kommenterar med ditt Google-konto. ( Logga ut /  Ändra )

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. ( Logga ut /  Ändra )

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. ( Logga ut /  Ändra )

Avbryt

Ansluter till %s

Meddela mig om vidare kommentarer via e-post.

Meddela mig om nya inlägg via e-post.

Δ