Jag är lite avvaktande och undrar vad det är som får svenska pedagoger att falla handlöst för det här hopplocket av idéer? Min gissning är att det bygger på en vurm för Italien och konst. Och lite revolutionsromantik. Och mycket barnromantik.
Arbetsfördelningen med lärare, pedagogistor och atelieristor tycker jag är underligt. I min vision är alla pedagoger ansvariga för att estetiken är närvarande.
Tysta tankar 