Jag läser Behrang Miris text och skakar på huvudet. Vad menar han?
Vi har fått ta del av många detaljer om själv- och massmördaren Andreas Lubitz. Kanske hjälper de oss att förstå hans handlingar – risken är stor att de ytterligare stigmatiserar gruppen psykiskt sjuka.
För en del av oss är det meningsfullt att dra en gräns gentemot religiöst och politiskt inspirerad terrorism. Om vi inte gör det riskerar händelserna i Nigeria och Kenya att framstå som väldigt svåra att förstå. Miri antyder självbelåtet att vi skulle vara rasister som använder dubbla måttstockar.
Samtidigt drar the Guardian igång en spännande serie med läsargenererat material om hur vi kan förstå och beskriva personer med psykiska svårigheter.
Vi behöver andra bilder än folk som håller sig för huvudet (#goodbyeheadcluther) – nu handlar det om att bryta stigmatiseringen.
#getthepicture
Tysta tankar 
Den där jämförelsen har han hittat på nätet. Det var en ung tjej som skrev ngt liknande och som vart viralt på nätet. Det är klart att det finns muslimer som skulle kunna störta planet utan ideologisk religiös agenda men det fråntar inte historien religiösideologisk galenskap. Överladdad intersubjektivitet kan det benämnas till skillnad från subjektiv galenskap. Vissa älskar att blanda ihop logiken i en sörja – det finns väl ngt slags egenintresse i detta. Men svammel helt oavsett.
LikeLike
Och lite skamligt att det sprids i en stor tidning.
LikeLike
Det finns en tydlig skillnad. Själv- och massmördaren Andreas hade knappast en politisk agenda. Han ville inte omstörta samhället, se en ny gryning eller annan floskel. Kraschen handlade om honom själv och hans demoner.
Man kan väl i viss mån säga att de som krigar med Daesh (IS) och Boko Haram inte är helt friska i huvudet, men deras beteende ska nog hellre förklaras med den masspsykos vi människor kan skapa och vårt gruppbeteende. Där visar ju psykologiska experiment att man kan skapa monster av hyggliga människor. Jag skulle likna dem vid inkvisitorer, SS-soldater, Argentinska juntasoldater och Röda Khmerer. Alla som deltog där platsar inte till psykiska diagnoser av sjuka. De är förblindade av Saken, den stora uppgiften att skapa ett “bättre samhälle” i deras ögon. Det är skillnaden.
LikeLike
Och den skillnaden bör vi nog vara rädda om. Risken finns att personer med psykiska svårigheter stigmatiseras ytterligare.
LikeLike
Jag undrar hur Behrang Miri resonerar kring Breivik.
LikeLike
Vill vi veta?
LikeLike
Jag har läst Sydsvenskans facebooktråd där artikeln (som egentligen är från City) diskuteras.
Många är arga och besvikna på det som en gång var en kvalitetstidning.
LikeLike
När Behrang Miri jämförde Emil i Lönneberga med nutida killar i utanförskapsområden slutade jag bry mig om det han skriver. Det är tyvärr oftast en massa tomma ord utan (vilja eller förmåga till?) djupare analys. Den artikeln verkar någon haft godheten att plocka bort, men hittade i alla fall en referens till den: https://jagkallarmigvaenster.wordpress.com/2012/10/01/behrang-miri-ar-ute-och-cyklar/
LikeLike
Det är en underlig nisch han lever i – att vara arg och representera utanförskap. Det kanske blir som en vana?
LikeLike