Jag läser och funderar över situationen för män i förskolan. Vilja strategier har de egentligen för att bli en del av gemenskapen? Blir de insläppta? Drömmer de om att möta andra män och diskutera traditionellt manliga ämnen?
Eller säger de som förlorarna i radioprogrammet “Ring så spelar vi”:
– Det var roligt att komma fram…
Bilden av den problematiska manliga gemenskapen på förskolan ur genusforskaren ögon.
Tack Katharina för tipset!
Tysta tankar 
Problemet med alla socialkonstruktivistiska förklaringsmodeller är att de ganska snabbt blir granne med “fascism”. (dvs att man med allehanda maktverktyg skall koda om andra individer och grupperingar, vilket flera grenar av genusdiskursen är fullständigt upptagen utav)
Jag föredrar tankestrukturen att det varit en evolutionär fördel för avkomman att ha fäder som tål en situation som inte kräver nära vänskap.
Skall man fixa hem proteiner hem till hyddorna så gäller det nämligen att tåla tystnad och undvika kärleken till verbalt babbel.
Som alla andra biologiska egenskaper finns naturligt vissa baksidor. Vem har sagt att det är en evolutionär fördel att ha riktigt gamla fäder då man ändå skall klara sig själv.
LikeLike
Dessutom var det förr i tiden inte så viktigt att bli gammal eftersom den centrala uppgiften var att skapa nästa generation. Man började dessutom tidigt med födandet. Unga damer i tioårsåldern födda av glatta livet medans småhannarna fixade hem proteiner. Ingen hade en tanke på att målet var att bli gubbe och tant och ingen hade en aning om begreppet ekonomi.
LikeLike
Jag inser att människan är en produkt av sin historia. Samtidigt är det npg så att vi har en viss frihet att bryta oss loss.
En viss alltså…
LikeLike
Det är förmodligen svårt att undvika grov objektifiering litet då och då av dem man placerat i den andra ringhörnan, om man hela tiden definierar konflikten i termer av kön(eller “ras”/etnicitet för den delen). Satsar man på att de andras kön är roten till det onda, och samtidigt vägrar debattera öppet och prestigelöst med dessa andra, så blir det snabbt revanschism och triumfalism som tar över. Inte hos riktigt alla ,men hos tillräckligt många.
“Fan, varför kan ni inte va’ som VI!” – fast egentlgen vill de ju inte heller fullt ut att män ska släppas in på den kvinnliga planhalvan på någon sorts personliga villkor; det finns det alltid problem med någonstans i bakfickan, tycks det.
LikeLike
Jag har rätt stor erfarenhet av att vara i minoritet. Om det är en sammankomst med 100 kvinnor och tre män som av någon anledning börjar prata med varandra kommer antagligen reaktionen:
– Sitter ni här och gaddar ihop er?
Det finns något misstänksamt och anklagande i grundtonen som förgiftar samtalet.
– Ska ni ta över förskolan nu?
– Blir man bättre pedagog för att man har snopp?
– Är alla män verkligen lämpliga?
– Vad tillför män EGENTLIGEN?
Jag undviker numera de här diskussionerna. Och ställer ibland den elaka frågan:
– Varför behövs det kvinnor inom förskolan?
LikeLike