Jag kunde inte hålla mig. De 27 avsnitten slank ner ledigt och lämnar en viss tomhet efter sig.
Feminismen har länge omfamnat Jane Austens porträtt av starka och självständiga kvinnor som kämpar för att skapa utrymme för heder och ärlighet i en värd av patriarkala och feodala mönster.
Nu tänker jag att det är dags för mansrörelsen att ta till sig kapten Wentworth som förebild. I det magnifika slutkapitlet diskuteras huruvida män är kapabla att bevara sin kärlek under lång tid. För Ann Elliot är det ett svidande nederlag att behöva inse hur väl, och med vilken utsökt uthållighet, kaptenen har hanterat hennes svek åtta år tidigare.
Tysta tankar 
Själv har jag sett flera av Austen-filmerna åtskilliga gånger. Jag har även läst Stolthet och Fördom och har BBC-varianten på DVD – min hustru och jag kopplar då och då av tillsammans framför någon av dem. De tål att ses nästan hur många gånger som helst. Austen har absolut ett antal mycket intressanta skildringar av män.
Om de skall vara förebilder? Ja, på sätt och vis. Mr Darcy, Col. Wenthworth, Edward Ferrars, har enastående kvaliteter och illustrerar några av de bästa sidorna hos manligheten. De är samtidigt starkt känslomässigt hämmade och ‘ridderliga’ på ett sätt som inte fungerar, åtminstone inte omodifierat, idag.
Systrarna Dashwood kan kanske också illustrera skillnaden mellan ‘feminiserade’ och ‘maskuliniserade’ kvinnor? Här menar jag inte maskuliniserad i något negativt avseende – Ellinor är en enastående karaktär – men bara som ett sätt att beskriva dessa två väldigt olika kvinnor. Ellinor och Edward är ju väldigt lika varann. 🙂
Men jag håller absolut med om att Jane Austen tecknar rollfigurer som är mycket intressanta utifrån dagens jämställdhetsperspektiv.
LikeLike
Jag är särskilt fascinerad av hur hon struntar i den gamla fördomen “män är attraherade av korkade kvinnor”.
I många av berättelserna tycks intelligens och hög moral vara betydligt sexigare – från båda könens perspektiv.
LikeLike