Jag börjar vänja mig vid den moraliserande tonen i skoldebatten Pojkarna förstår inte sitt eget bästa och borde verkligen skärpa till sig när det gäller skolarbete och läsning. I en annan tråd diskuterar vi om det handlar om innehåll eller förebilder. Underförstått är målet att se till att pojkarna lär sig läsa komplicerade texter – annars hotar en framtida katastrof.
Av en tillfällighet lyssnar jag på radioföljetongen Madame Bovary och drabbas av romanens kraft. Som brådmogen tonåring läste jag den i litteraturvetenskaplig grundkurs och förstod mycket lite av den språkliga precisionens betydelse för budskapet. Philip Zandén läser nyöversättningen och det finns delar som är helt skoningslösa. När den nygifta Emma jämför sin tråkige man med romanhjältarna inser man att litteraturen inte självklart är uppbygglig. Hennes man Charles konverserar platt och kan varken fäkta eller skjuta pistol. Dessutom misslyckas han med att förklara en ridterm och den frustrerade frun glider in i självömkan. Varför ska just hon drabbas av ett så tråkigt äktenskap?
Tysta tankar 
Philips läsning är, som alla hans uppläsningar, suverän. Du har rätt Mats, att hans läsning ger nya insikter, trots att jag läste boken så sent som i våras. Jag har läst och följt er diskussion i “den andra tråden”, men avstår från att ge mig in den konversationen. Kommentaren till K Taubes (för mig ännu olästa bok) är att hon lyckats ta fram alla argument som jag läst om pojkar och deras misslyckanden inom det skolan bedömer. Att samla alla ger en mångfald och visar väl trots allt att det inte är en enkel och snabb fix som krävs. Vi behöver byta perspektiv och se kompetenserna istället och fundera över vad det är som bedöms och varför just detta och inte det pojkarna är bra på?
LikeLike
Tack för uppmuntran!
Jag gillade också Taubes väldigt nyktra artikel. Samtidigt hoppas jag alltid att det ska komma någon halvtokig smådåre som presenterar en frestande och lagom lättsmält metod som sveper fram över landet och tar lärarkåren med storm.
Men vi kanske får vara nöjda med att frågan finns på dagordningen? Och att innehållet är betydelsefullt för pojkarnas sätt att närma sig litteraturen.
Min vanliga tes (att pedagogens kön är betydelsefullt för undervisningen) upplever jag som vagare och mer förhandlingsbar. Ändå vore det fint om vi kunde upprätta “sagorna och lägereldarnas tid”. En del av dammet behöver vädras ut ur det som många kallar kanon.
LikeLike