Pojkars läsning – “stränga förmaningar”?

Posted on by

Anna Ekström intervjuas om pojkars läsning i Sydsvenskan:

Barn identifierar sig med andra av samma kön. Män och pojkar läser mindre än kvinnor och flickor. Det är sammankopplat med bilden av manlighet och av vad en pojke ”bör” göra. Bilden har inte ändrats mycket de senaste årtiondena.

Jag försöker undvika det enklaste talet om identifikation och imitation. Teorin blockerR en djupare förståelse om innehåll och mening.

Men Anna Ekström är helt säker på att mönstret går att ändra.

– Flickorna har verkligen gjort det. Flickorna väljer, åtminstone på högskolan, det som man anser vara manliga utbildningar i väldigt stor utsträckning. Det har inte ändrats via tvång, utan via informationskampanjer, intresse, peppning och lite stränga förmaningar om att inte vara så typiskt kvinnlig. Strukturer är trots all summan av tusentals individuella beslut.

Skolverkets generaldirektör har en smittande energi. Kanske är det enkelt att övertyga någon att bryta mönster genom “informationskampanjer, intresse, peppning och lite stränga förmaningar”. Jag undrar varför ingen tänkt på det tidigare?

Min tes är att de kampanjer som riktats mot pojkar har haft en illa dold moraliserande underton och därför misslyckats att påverka målgruppen.

Jag vill se en ny start i genusarbetet. Helst utan de där “stränga förmaningarna”.

46 thoughts on “Pojkars läsning – “stränga förmaningar”?”

  1. Stämmer det verkligen att kvinnor gärna väljer ‘manliga’ högskoleutbildningar? Hur ligger det till med teknisk fysik eller programmering? Och är jämställdhetsparadoxen* bara en myt i så fall?

    * Jämställdhetsparadoxen innebär att ju friare kvinnor tillåts välja själv, desto mer traditionella val gör de.

    Like

    Reply ↓

  2. Det som talar för att migrationen av könsroller inte är så trevligt reversibel som Anna Ekström hoppas på är den gigantiska ansträngning som manligheten i västerlandet lagt ned på att skapa “manliga arenor”.
    Ta bara alla typer av idrottsgrenar som uppfunnits av män. Tyder inte detta på att det för mannen är ofattbart viktigt att påfågla sin manliga unicitet.
    Kvinnor däremot verkar inte ha något större behov av att skapa nya påfåglingsarenor utanför det primala. Kvinnor anammar gärna manliga tävlingsgrenar utan att reflektera över att statusen borde vara högre om man skapar en helt egen arena.

    Det här är faktiskt ett intressant forskningsområde. Varför har inte kvinnor samma behov av att skapa helt nya arenor och varför vill män så ogärna försöka härma kvinnor.

    Kan det ha att göra med att kvinnan i grunden är mycket mer trygg i sin primala roll som “föderska”?

    Like

    Reply ↓

  3. andersbwestin: Jag tror att det är så enkelt. Livmodern ger ett grundvärde till alla kvinnor och alla män når inte upp till det grundvärdet. Mäns risktagande/utveckling/samarbete/konkurrens kan ge honom chansen att få fler barn, medan kvinnors möjligheter att skaffa barn är mer jämnt fördelade inom kvinnokollektivet.

    Like

    Reply ↓

    • Och i förlängningen.

      Kvinnors stöld av manliga statusarenor är bara en konsekvens av de själviska generna som vill tvinga männen att bli ännu mer nyskapande och tvinga varje generation att ta ansvar för sin egen påfågling.

      och i förlängningen av detta.

      Evolutionen saknar fullständigt förmågan att känna av när männen blir fullständigt less och får lusten att ta sitt pick och pack och fly in i det asexuella tomrummet.

      är det då som kulturer går under och något annat gäng får ta över kampen.

      Det är väl just detta som dagens Studio 1 tog upp:

      http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=5566956

      Like

      Reply ↓

      • Det låter rimligt. Kvinnor är inte intresserade av att ta över ansvaret för en mogen manlig arena och fortsätta på det spår som gjorde den intressant och viktig, utan hälsar bara på tillfälligt för att nedvärdera dess exklusivitet/relevans eller gör över tiden om den till något kvinnligt där ursprungssyftet är förlorat.

        Like

        Reply ↓

  5. Förstår inte detta med läsning. Antingen är jag unik eller så är läsning inte könsbundet. Jag har ständigt fyra fem böcker igång samtidigt samt flitigt läsande av det tidningar och på nätet. Tror tom att jag läser mer än vissa kvinnor gör.

    Så varför göra det till känsloklet genom att dra in genus i diskussionen?

    Sedan att tjejer väljer tekniska utbildningar är inget nytt. Fanns redan på min tid på KTH för fyrtio år sedan. Minst 25 % av teknologerna var tjejer på den tiden.

    Like

    Reply ↓

      • Ingenting. Det är samhällsutvecklingen som behöver noteras.
        Kan man skriva tidningskrönikor med detta tilltal samtidigt som man jobbar åt fackförbundet Unionen så säger det en hel del om vilka kraftfält som finns i svang. Dessa kraftfält påverkar naturligtvis också sannolikheterna och/eller metoder som krävs om man vill jobba för pojkars skolgång.

        Like

        Reply ↓

      • Absolut! Mitt abstract:

        For the last few years I have sensed an increasingly negative image of boys and men in the ”public conversation”. What to read is a matter of personal choice, yet this personal choice is, in this conversation, connected to war, men’s violence against women and misogyny in general. In contemporary research, boys’ declining school results has been described as being a “boy problem”, and the answer has been to question “boy culture” (and using girls’ school performance as the good example).

        But I don’t want to ”sense”. I would like to ”know”. Therefore I set out to examine the discourse on boys and men and their reading within a limited context. The recently published government report The Culture of Reading (SOU 2012:65) offered, together with the media reactions to it and the comments submitted to it, such a context. With Carol Lee Bacchi’s What is the Problem Represented to be-analysis
        (WPR) I examine what is said and assumed about boys and boys’ reading, what is left unproblematic and what the consequences are, but also how the problem representation has been defended and questioned.

        In my study I revealed two discourses: “the literature discourse” and “the boy discourse”. In the former, ”quality literature” is lifted above other genres; in the latter, boys are constructed as being problematic, resistant and unwilling. Also, the boy discourse leaves no room for other ways of being a boy. These two discourses are intertwined, as one of the solutions to “the boy problem” is not a broadening of the definitions of ”reading” and ”literature” to make place for genres generally appreciated by boys (such as non-fiction, science fiction and fantasy), but rather a prompting of boys to read “quality fiction”. In other words: Intimately connected with the discourse on boys’ reading are notions of quality, fine literature and the value of fiction. Thus, the view on boys and their reading is rather negative, and the view is not limited to this government report.

        Like

        Reply ↓

      • Intressant – jag anar att Anna Ekströms tal om “bra undervisning” hör hemma i synen på den goda litteraturen som ett neutralt inslag i kursplanerna.

        Hoppas du hittar en form att presentera din rapport som når ut!

        Like

        Reply ↓

        • Den där negativa synen existerade redan på 60-talet när jag växte upp. Att avslöja för svenskafröken att man läste Bill&Ben, krigsskildringar, serietidningar, MC-tidningar, tekniktidningar mm var som att be om offentligt smisk.

          Att denna pojkiga läsning hade en stark samvariation med välfärdssamhällets framväxt hade ingen skolfröken jag mötte någon insikt om.

          Like

          Reply ↓

          • De läsande pojkarna blir också osynliggjorda, alltså inte ens exotiserade – det finns nämligen inte utrymme för dem – alls ö.h.t. – i pojkdiskursen. Finns bara ett sätt att vara pojke på: motvillig, problematisk och avståndstagande.

            😦 😦 😦

            Like

        • Ja, hon “rör sig inom diskursen”. Säger inget nytt, ifrågasätter inte sina egna föreställningar. Jag menar att dessa diskurser måste brytas. Vi måste sluta prata om människor på det sättet.

          Like

          Reply ↓

          • Jag är osäker om man i detta fall skall prata om en diskurs.
            Jag känner mig rätt säker på att det snarare handlar om “var och en är sig själv närmast” vilket innebär att inte ens kvinnliga lärare som gått kursen “Förstå pojkhjärnan” har en chans att motsvara pojkhjärnans längtan.

            Slutsats: 50 % manliga lärare med olika typer av “manliga hjärnor”.

            (Rallykalle hade garanterat gjort stor succé bland oss moppepojkar och hade han bara plockat upp rätt sorts “moppeböcker” hade vi läst ikapp.)

            Like

  9. Sen är det talande att artikeln hamnat (gömts?) i sektionen “Vardag och Livsstil”.
    Det handlar om skolpojkarnas vardag, både nu och i deras framtid,men jag tror inte läsproblemen bara handlar om deras livsstil tex attityder, förebilder och vanor. Deras psykosociala miljö i skolan påverar dem och med genus som ständig skugga över skolarbetet tappar nog många killar sugen i det tysta.

    Like

    Reply ↓

  10. Anders: Det handlar definitivt om att man är sig själv närmast – och att skolan (och pojkarna! men eg. alla elever) skulle vinna på fler män i skolan. Men det är också en diskurs. Se hur män som pratar om mansfrågor – begår diskursbrott! – blir bemötta jämfört med män som håller sig inom diskursen.

    Det gäller litteraturdiskursen också.

    Like

    Reply ↓

  11. Säker är jag inte, men jag tror att det är görbart. Först och främst måste vi bredda definitionerna av vad som är att betrakta som “läsning” och därmed släppa in pojkarna. Även pojkar måste få känna att deras intressen hör hemma i skolan. Och så måste vi sluta prata om dem som ständigt avståndstagande (de är antagligen inte mer avståndstagande än flickor). Mer män i skolan o.s.v.

    Like

    Reply ↓

  13. “Tjejer som ger sig in på manliga revir, tidigare manliga yrken, manligt ansvar, det har blivit uppskattat och ses idag som självklart, varför skulle inte killarna kunna gå motsatta vägen`” tycker Ekström och många med henne. Ehm, man skulle ju kunna notera att när kvinnor har strömmat in på universitetets tunga utbildningar, i chefsstolar, predikstolar, i media och på regeringsnivå, så har det krattats en del för detta under tiden med tydliga fördelar och underlättanden för kvinnor som valt dessa vägar. Dagis, betald mammaledighet med rätt att komma tillbaka till jobbet utan snack, förbättrad vård av kvinnors sjukdomar och krämpor, och en minskad tolerans mot uttalat manlig macho samtalston och kultur uppe på toppnivån. Det här är inte bara saker som kvinnorörelsen själv har fixat, de har rätt tydligt backats upp av politiker, fack och ibland näringsliv. Och den nya “pojkflickigheten” har också lanserats aktivt och positivt av många fler än feministerna själva. Det är svårt att se några liknande positiva förstärkningar eller peppsignaler för män som väljer att ge sig in i traditionellt kvinnliga yrken eller odlar ett kvinnligt sätt att tala, uppträda, lösa konflikter, för att inte tala om att klä sig kvinnligt. Män i kjol är fortfarande det yttersta tabut när det gäller kläder till vardags och “brudiga män” ratas oftast av både kvinnor och män, stöts bort och behandlas som störande.

    En kvinna som går in i det manliga rummet av roller, klädstilar, yrken, etc beskrivs som stark och kaxig men förlorar inte sin kvinnlighet i de flestas ögon. En man som blir sjuksköterska eller sekreterare, eller ens mellanchef på en parfymfirma, har gjort ett nerköp och får räkna med att både hans manlighet och hans potens ifrågasätts. Att det ser ut så är inget som feminister och genusvetare primärt har framskapat men de gör inte heller mycket för att ändra på saken eller ens diskutera detta.

    Like

    Reply ↓

Leave a reply to Plura Cancel reply