https://twitter.com/marcusfriberg/status/345033617166176256
“Nej så sjuk blir jag nog aldrig.”
Thomas Brolin, svarar på frågan om han har läst några bra böcker under tiden han var borta.
Tysta tankar
Lärandet börjar där den trygga zonen upphör
https://twitter.com/marcusfriberg/status/345033617166176256
“Nej så sjuk blir jag nog aldrig.”
Thomas Brolin, svarar på frågan om han har läst några bra böcker under tiden han var borta.
Tysta tankar 
Brolins kommentar är ju nära nog klassisk, mycket välkänd i alla fall. Och den fångar verkligen inställningen att riktiga män läser inga böcker, utom möjligen om rymdslagsmål, cowboys samt Martin Timells fixarbibel.Men säger inte alls varför det har blivit så ‘omanligt’ att läsa annat än av nyttoskäl.
LikeLike
Det kan vara ett demonstrativt koketterande – men jag upplevde honom ganska obekymrat ärlig. Han struntade nog rätt mycket i det där med könsroller eller inte.
I alla fall så länge han var framgångsrik!
(Ok – erkänner begränsade personkunskaper)
Mer intressant vore att intervjua hans gamla lärare – hur hamnade lille Tomas i den hörnan? (Förlåt fotbollsmetaforen)
LikeLike
Problemet kvarstår så länge kvinnor har makten att definera vad som är läsning.
Som vanligt kommer jag fram till att det behövs olika inriktningar i grundskolan. Och då med nödvändighet inriktningar där män definerar och skapar pojkig läsning.
Skall det vara så svårt att fatta.
Icke läsande män kommer alltid att finnas. Faktum är att jag kan läsa av en omvänd samvariation mellan entreprenörsskap och läsning.
Odd Mollys grundare Per Holknekt har tex meddelat att han aldrig läser skönlitteratur. Det förstår jag efter att ha träffat honom. Han har ju en miljon böcker inne i sitt huvud som dessutom är i playläge samtidigt.
Läsning är viktigt som redskap. Men det är typiskt kvinnligt att ständigt upphöja skönlitteraturen och en garanterad orsak till att pojkar blir sämre läsare.
LikeLike
Vidare tycker jag att artikeln är bedrövlig. Allt skall numera ses genom ett raster av pladderorden jämställdhet, stereotyper, normer, könsroller. Det är helt enkelt skruvat.
Ge grabbar böcker som de vill läsa och manliga förebilder så fixar det sig självt utan denna bandspelarartade tröttsamma socialkonstruktivistiska genusretorik
LikeLike
Mmm, sedan handlar det nog delvis också om att klassiskt berättande – den slags episka, realistiska men spännande flöde som Vilhelm Moberg, Mark Twain, Delblanc eler Dumas stod för – , har fulstämplats i Sverige. Det ska inte hända för mycket i romaner, tycker svensk/stockholmsk litterär lobby idag, och det ska inte berättas direkt, på väg från A till B med relativt få utvikningar eller med dialog som drar in läsaren i vad som händer, som bär berättelsen framåt. Och man ska inte ha huvudpersoner som öppet slåss för sin rätt, sitt hem, sin frihet, eller som bygger saker…
Våra kritiker vill ha det mer metaberättande och abstrakt än så, vissa avgörande punkter i det som hände ska helst aldrig beröras direkt utan bara antydas i vad huvudpersonerna tycker och tänker om någon *annan* händelse. I den engelskspråkiga världen är man inte lika avog till bredbent, folkligt, tätt och litet skrönigt berättande med litterära anspråk, färgstarka miljöer *och* fartfylld dialog som man är i Sverige, Om till exempel “The Shipping news” (som Lasse Hallström gjorde film av) eller Hilary Mantels Bookerprisbelönta och storsäljande böcker om Henrik VIII och hans hov hade skrivits på svenska – kanske om svenska ämnen av samma typ – så hade många i tidningarna nog sett dem som litet gammaldags, inga riktigt samtida romaner.
LikeLike
Jag gissar att det svenska deckarundret delvis motsäger din beskrivning? Här finns avgränsade berättelser med en viss inre logik.
Det känns tungt att lyfta Guillou som författare men jag tror han betytt mycket. Ondskan verkar alla ha läst!
LikeLike
Fast deckare bedöms ju inte så ofta efter ett ‘finkritiskt’ raster, även om de numera recneras på kultrusidorna och dessutom säljer mer än allt annat. Det finns fulstämplande på olika nivåer, den jag tänkte på är mer inom den uttalat litterära världen. Men tillräckligt tydlig för att synas från sidan även för folk som inte brukar läsa Stridsberg eller Knausgård.
Alexander Skantze skrev ett par hyllade romaner om ungdomar och gänghierarkier i mitten av 90-talet och försvann sedan.Här berör han vad som hände, och beskriver en del av de här förväntningarna på vad som är värt att skriva och läsa i Sverige – och vad som inte anses bra eller kreativt här: http://www.expressen.se/kultur/historielost/
LikeLike
Ack så sorgligt. Jag gillar den här meningen:
“Böcker som förför. Läsarter som handlar om att vilja bli förförd, att inte se det som något lågt och eskapistiskt.”
Jag läste böcker av någon som hette Waltari i tonåren.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Mika_Waltari
var helt uppslukad av de där historiska berättelserna!
LikeLike