Ibland känns det som om jag inte vill vara med. En del debatter är så infekterade att varje ord innebär en dold krigsförklaring. Även de mest ambitiösa försöken att ”nyansera” eller ”balansera” tolkas som ett ställningstagande för endera sidan.
My Wingren häller lite bensin på brasan om mäns umgängesrätt vid vårdnadstvister. Med stor tvärsäkerhet avfärdar hon papparättsrörelsen som rättshaveristisk. Jag tror inte att hennes text kommer bidra till att barnens rättigheter stärks.
Tysta tankar 
Könskonflikt!!!
GillaGilla
Jo – men allvaret?
Och sättet att beskriva motståndarna!
GillaGilla
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16847119.ab
Kausalitet
Någon som är förvånad. Svensk skola fom 1960.
GillaGilla
Skola?
Nu tappade du mig.
GillaGilla
Syftet är knappast att stärka barnens rättigheter, konflikten har sin grund i att makten över barnen är en traditionellt kvinnlig maktarena. Lika rättigheter har använts för att ge kvinnor del av traditionellt manliga arenor, nu när samma argument används för att ge män tillgång till kvinnliga arenor så besvaras det på traditionellt vis med anklagelser om sexuella övergrepp och rättshaverism.
GillaGilla
Så kan det vara.
Jag är ändå överraskad av generaliseringsgraden. Fungerar sådan här retorik?
GillaGilla
Så länge ingen säger emot eller tillåts säga emot så fungerar de flesta lögner.
GillaGilla
Ok, det känns som om debatten inte går att föra utan att ramla ner i positioner. Inte med den ingången.
GillaGilla
Nej, inte om man accepterar Vingren mfl värdsbild som utgångspunkt eller referensram för debatten.
Det är väl närmast det som är syftet med sådana inlägg, att försöka skrämma till tystnad med anklagelser och att försöka omöjliggöra saklig diskussion med halmgubbar och förgiftande av brunnen.
GillaGilla
Visst fungerar sådan här retorik! den är riktigt kraftfull när det gäller att mota bort män från barnen. Visst misslyckas sådan här retorik! den skapar mängder av olyckliga arga barn.
GillaGilla
Bra sammanfattning!
Jag har ibland svårt att förstå all ilska inom den så kallade mansrörelsen. Men så har jag också arbetat i kvinnoyrke under 25 år och är gift sedan 30 – så det kanske känns bortkastat på mig?
Vad bråkar de om…
GillaGilla
Varför skulle någon av dem utgöra någon sorts hinder för ilska?
När man utsätts för sådan behandling, även kallad vuxenmobbning, så finns det tre huvudsakliga strategier för att hantera problemet;
Man kan acceptera mobbarnas version som sanning, man kan ignorera dem (om man har eller tror att man har maktposition nog för detta) eller så kan man bli förbannad på dem. Så mycket svårare än så är det inte, alla väljer sin egen strategi.
GillaGilla
Jag reagerar nog först med ilska – men har lärt mig att välja strider.
Det där känns mest som ett poserande rotande i myrstack med pinne.
Och alldeles omöjligt att inlåta sig i med bevarad värdighet.
GillaGilla
För oss som har ett bra samarbete med barnens andra förälder, oavsett om vi fortfarande är ihop med honom/henne eller inte, är det nog svårt att till hundra procent sätta sig in i situationen. Men barnen är det värdefullaste man har. Att bli oskyldigt anklagad för att förgripa sig på sina barn, bli bortmotad som förälder och att barnen används som vapen emot en skulle vara en mardröm. Om man dessutom känner att motparten har samhällets stöd blir man desperat. Jag kan möjligen föreställa mig hur jag skulle reagera, men jag vet inte. Antagligen skulle man ta till precis allt i den kampen.
Oavsett om man kallar det PAS eller inte, så går det att använda barnen som slagträ. Alla som jobbat ett tag inom skola och förskola har sett det.
Det är fullt möjligt att få ett barn att tro vissa saker har hänt, precis som det går att hjärntvätta vuxna. Barn är än mer sårbara för påverkan av dem de litar mest på. Precis som föräldrar kan begå fysiska övergrepp på sina barn och kidnappa dem, kan de begå psykiska övergrepp. Att förneka det på ideologiska grunder är inte bara oärligt, men framför allt en tragedi för de barn det berör.
GillaGilla
Jo – det är antagligen svårt att förstå hjälplösheten och ilskan.
Går det att ta sig ur positionen? Har begreppet PAS blivit omöjligt att använda?
Ibland känns det som om mansrörelsen har fastnat i vissa strider (SCUM …)
GillaGilla
Att välja sina strider är bara meningsfullt om motparten gör detsamma, annars så innebär det egna undvikandet av konflikter bara att dessa och hotet om dem istället används mot dig för att ytterligare begränsa ditt handlingsutrymme.
I sådana lägen kan det bästa alternativet vara att peta med pinnen och låta dem straffa ut sig själva med sina hot, personangrepp och aggressiva extremistiska attityd. Arrogansen och självrättfärdigheten lyser igenom efter ett tag, vilket inte minst Könskriget var bra exempel på.
GillaGilla
Jag inser att det är ytterst provocerande med ett lugnt tonläge. Nästan outhärdligt.
Men antagligen ganska effektivt.
GillaGilla
Det stora problemet är fortfarande att pappor känner sig fåniga när de vill ta ansvar för sina barn. En artikels som My:s får direkt flera pappor att fly från sitt ansvar.
Ja, hela PAS rörelsen ligger farligt nära att bli rättshaverister. Det är dock inte något vi behöver betona, det här är män som skulle behöva stöd i att ta sitt ansvar för sina barn.
GillaGilla
Det ‘är stor skillnad mellan de mansrörelser jag möter inom förskolan. Irland, Norge, Tyskland, Canada och Australien har ofta fokus på natur och lek som något viktigt i barns utveckling.
GillaGilla
Oavsett vilken etikett man väljer att sätta på problemet så är det fruktansvärt naivt att mörka och påstå att det inte existerar/kalla alla som påpekar det för rättshaverister. I praktiken så innebär det att struntar i hur barnen som används som slagträ i konflikten mellan föräldrarna mår.
Bara genom att titta på statistiken för vårdnadstvister så blir det ganska uppenbart att den verkliga frågan inte handlar om att något får pappor att ”fly från sitt ansvar” utan snarare att pappor som försöker ta sitt och ibland mer än bara sitt ansvar istället tvingas bort från barnen. Pappor känner sig inte fåniga när de vill ta ansvar för sina barn, möjligen kan de känna sig fåniga om de bara får ta ansvar om de anammar en stereotyp och extremistisk mammaroll som mer går ut på att demonstrera position i en social hierarki än att barnen ska må bra.
Vill man få pappor mer delaktiga så är det en bra början att betrakta dem som fullvärdiga föräldrar utan mammans övervakning, värdera deras arbete för barnen lika mycket som mammornas, ställa krav på att mammorna ska ta lika stort ansvar för t.ex. försörjning och inte bara hävda att papporna ska ta mer ansvar ”hemma” utan någon omfördelning av övrigt arbete.
GillaGilla
Bra förslag – samtidigt tangerar vi gränsen mellan privat och politisk.
Jag är osäker på hur frågor om arbetsfördelning i hemmet och försörjningsbörda ska drivas. De flesta av oss vill nog att stat och opinionsgruppet ska undvika dem. Åtminstone när det gäller oss själva…
GillaGilla
Jag ser det nog mest som en fråga om att man inte både kan ha kakan och äta den.
Det är väldigt uppenbart att det behövs konsekvens i debatten, antingen får man skrika lika mycket om ansvar för försörjning som om ansvar för hemarbete eller också får man låta bli skrikandet och acceptera hur andra människor väljer att fördela sitt arbete.
GillaGilla
Ja, jo, kanske…
Logik är nog överskattat när det gäller den här typen av frågor.
Det är en kantiansk rest inom etiken – att den skulle vara generaliserbar!
GillaGilla
Men förklara för mig, ni som trots detta väljer att kalla er feminister, var finner ni stöd för att dessa frågor om pappors delaktighet någonsin ska tas upp inom feminismen?
Jag har funderat mycket kring dessa frågor sedan jag själv blev pappa och sett hur utvecklingen sedan 1998 gått bakåt. Upplever med vissa öar av undantag att det finns stark politiskt stöd för att dra klockan tillbaka ytterligare – och i praktiken ingen som har tillräckligt med resurser för att driva frågan i humanistisk riktning.
GillaGilla
Idén om att det privata och det poltiska hänger samman får ju stora konsekvenser för hur debatten förs.
En del av de haveristiska tendenserna inom mansrörelsen försöker jag förstå som en känsla av att ha blivit lurad. Inte familj, inte frihet, inte frihet, inte barn – bara en känsla av att ha försökt leva upp till en diffus norm av rättvisa i ett samhälle som belönar helt andra värden.
Jag är optimist och tror att många män närmar sig familjepolitiken på ett mer individuellt och förhandlande sätt. Goda förebilder tror jag mindre på. Till sist handlar det väl om att kunna stå emot yttre påtryckningar och bygga relationer inom familjen som innefattar frihet, rättvisa och långsiktigt ansvarstagande.
GillaGilla
I Sverige har vi gjjort det till en ideologisk fråga och en kunskapsfråga. Den medvetne mannen manifesterar sin modernitet genom att leva upp till en ny norm (som tyvärr inte är helt förankrad inom samhällets andra delar)
Jag jämför gärna med rekryteringsarbetet av män till förskolan, där Sverige ligger runt stabila 3,5 % sedan 70-talet, medan andra länder lyckat mångdubbla antalet män de senaste decenniet.
När jag diskuterat frågan med kollegor från bland annat Irland och Skottland var det tydligt att jämställdhet var en mycket praktisk fråga. Många män hade blivit arbetslösa flera gånger i takt med att gruvor och industrier lades ned. Nu ville de ha ett tryggt jobb (gärna med möjlighet att vara utomhus och med lite frihet) som gav dem möjlighet ”to support his family”. Det var alltså inget ideologiskt projekt där de dekonstruerade maskuliniteten utan handlade om pragmatisk anpassning till en arbetsmarknad där frun var ”breadwinner” (vissa uttryck tycker jag är alltför bra att översättas)
GillaGilla
Jag vet inte om du är medveten om det, men det du beskriver låter som en dystopi, åtminstone för den svenske mannen. Han är inte tillräckligt kvinnlig för att uppfylla föräldranormen, och några alternativ ges inte i konsensus-kulturen. Är det vad du kallar för haveristiska tendenser? Inom papparörelsen ser jag ekon av det, men även inom feminismen, trots att man inte pratar om det på det sättet. Jag upplever däremot den gryende jämställdismen som annorlunda, som inte har den ryggsäck av svikna förhoppningar – men jag vet inte. Det finns även de som kallar sig feminister utan betydande ryggsäck.
Vad gäller rätts-haverister i papparörelsen väcker det ordet starka blandade känslor. Som rättshaverister tänker jag ”Allmänläkaren och Obducenten”, Södertälje-fallet och Fallet ”Ulf”, där grova rättsövergrepp begåtts utan en tillstymmelse till självrannsakan. Och det finns andra också andra kända fall, både påhittade och riktiga, som gör termen haverist olycklig. Och precis som i alla fall av rättsövergrepp känner jag starkt för de drabbade – men jag känner ingen djupare samhörighet med dem. Problemet är att det är ytterligare en paranoid pusselbit av bilden av ”mannen” – och inte positiv trots starka moraliska implikationer.
Jag har svårt att se hur nästa steg bär något positivt med sig.
GillaGilla
Jag tycker fortfarande att Susan Faludis beskrivning i Ställd av männen som drabbades av arbetslöshet är viktig för att förstå dynamiken inom det här komplicerade fältet. De som blev mest frustrerade var tjänstemännen inom hierarkiska företag – deras status handlade om att vara i någon form av maktposition och det fanns en stark koppling till hotet om förlorad status.
Arbetare inom traditionella hantverksyrken blev inte lika förkrossade av strukturella omvandlingar. det var inte lika lätt att ta ifrån dem deras identitet och stolthet.
Jag tänker att det finns en enkel nivå som är värd att vårda – jag är värd att älska och jag vill ta hand om min familj. Vem som arbetar eller hur vi fördelar sysslorna inom hemmet är en underordnad fråga.
Å andra sidan fanns det också en militant familjereaktionär rörelse som såg fiender överallt och drömde om en förlorad guldålder. Jag undviker gärna den gruppen och förstår att att feminister upplever dem som obehagliga.
Vi delar nog en kluven inställning till haveristbegreppet – jag lider också med dem som drabbas, men skräms av ilskan och hatet som formuleras i ideologiska termer.
GillaGilla
I blomstrande kulturer är könskonflikter en ickefråga för den stora massan. Både män och kvinnor förenas i ett gemensamt kontrakt angående komplementära resurser. Avkommans fittnes är högprioriterad. Motsatsen kan kortfattat sammanfattas:
Narsesism
GillaGilla
Narcissism om inte telefonen får bestämma.
GillaGilla