Jag har också perioder då det känns svårt att läsa skönlitteratur. McEwan beskriver känslan av att inte kunna åsidosätta tvivlet – the willing suspension of disbelief – och därigenom utestängas från fiktionens underbara värld. Kanske ligger hemligheten i detaljerna?
Tysta tankar 
Många idag verkar ha svårt att hantera fiktion som just fiktion, att se en roman, en film eller tv-serie som symbolisk gestaltning eller spel och inte som en grunka som ska innehålla en del direkta skikt av osmält verklighet. Om man kräver att uttänkta fiktioner ska motsvara verkligheten, eller någons bild av hur det Verkligen Är, så dränerar man i längden romanen eller berättelsen på det som ger den lyftkraft: i en roman kan saker ju inträffa som aldrig skulle kunna hända i verkligheten, men som frilägger något för oss. Romaner återger inte “hur det verkligen är” eller var, eller borde vara, de går efter andra slags lagar, och det är någonstans ett dåligt tecken när författare och kritiker börjar bedöma romaner efter ifall de matchar den verkliga världen på rätt sätt, framställer vissa slags grupper på ett oangripligt vis eller innehåller några götta bitar av oblandad verklighet. Vilket ju inte är vad McEwan gör, men andra – kritiker, författare, filmare, läsare – gör detta.
LikeLike
Frågan är hur jag som läsare ska förhålla mig till de här fiktionerna? Livet blir så tom och torftigt när illusionerna inte längre bär – jag saknar den där känslan av att kunna slå upp en bok och bekymmersfritt vandra in i ett magiskt rum.
Nu famlar jag i resterna av Lars Noréns och Knausgårds liv,,,,
LikeLike
Mmm. Jag har inga problem med att en roman av Austen, Pamuk eller Moberg, eller en Bergmanfilm som Fanny och Alexander, inte gör några direkta, oblandade utdrag ur verkligheten, trots att de innehåller en hel del som stämmer med en förfluten värld. Men idag lever vi kanske med illusoriska bilder av vår egen vidare omvärld – ställen, länder och personer som vi känner till genom tv och media, inklusive internet – som får dessa miljöer att kännas närmare än de var för sextio år sedan. “Jag vet *precis* hur det är i Chicago, i Egypten, hos kungen eller hos Beckhams, för jag har ju sett det på bild och hört det”, något sådant kanske, fast outtalat. Och då blir det kanske naturligt att också vänta sig att en fantasibeskrivning av främmande miljöer ska stämma direkt med hur det är för dem som lever där: “vi” vet ju hur det är. För hundra år sen hade folk som läste böcker nog inte samma känsla av att de mentalt kunde veta ‘precis hur det verkligen är’. i Paris eller New York, eller hos kungen. Det man kunde veta om sådant var inte typ öververkligt – men det är ju svårt att säga generellt.
Ungefär som med Tintin. Hergé tecknade sina album på en tid när Indien, Kina, Afrika och till och med USA (runt 1930) fortfarande var det stora fjärrran: den som reste dit hade gett sig av i det okända och kunde stanna borta länge utan att höras av. Idag känner vi inte så, därför skulle det vara svårt att nu ge en filmversion av Faraos cigarrer eller Solens tempel, med levande skådespelare, den där magin som albumen badar i.
I och för sig tror jag att mycket i den våg av autofiktion-romaner som finns idag kommer att kännas lika urmodigt om tjugo år som 60-talets rapportromaner gör nu, men that’s just me.
LikeLike
Jag har precis avslutat en föreläsning för studenter om hur de kan använda musik för att skapa intresse för historien – underförstått skulle då musik kunna berätta något som en form av sanningsvärde. Mina exempel var delvis hämtade från skillingtryck och folkmusik – men det gick även över till mer fiktiva berättelser som tangerade det burleska.
En del sanningsälskande studenter protesterade mot tanken på att sjunga om Gustav Vasa i respektlös form:
http://dayviews.com/mmicha/292713398/
Min tes är att skolan drar till sig besserwissrar och historieundervisningens krav på fakticitet underblåser denna tendens. Nu ska vi tala om hur det verkligen var…
Jag famlar omkring i en absurd värld där det mesta är tillfälliga skrönor och det mesta jag vet om världen har ramlat ur en trollkarls hatt. Ofta känns det som om fiktionen är större än livet – antagligen blir det så för oss som vuxit upp med film som huvudimpuls. Om vi reser till New York är det i första hand för att kolla så att fiktionen stämmer…
LikeLike
Absolut, det är olika hur villig man är att kasta loss och göra fiktion av historien. Det skiftar både individuellt och mellan olika tider, olika samhällen – t ex amerikaner är, skulle jag gissa, betydligt mer tillåtande där. I USA fiktionaliseras och mytologiseras ju allting, från lokalhistoria till storpolitik, för alla möjliga ändamål från skämtteckningar till thrillers – men parallellt med det är historien ofta också mera närvarande än hos oss. Hur många svenska filmare ler författare berättar om det förflutna på ett sätt där det som hände, eller kan påstås ha hänt, då för tiden verkligen står i centrum? Svensk tv blir aldrig så platt och klichémättad som när man ska göra kostymdrama eller historisk film.
Å andra sidan, fram till början av 1900-talet levde de allra flesta i en värld som inte kunde reproducera sin egen ‘look’ i bild eller ljud på samma överlägsna, och vardagliga, sätt som vi moderna människor är vana vid. Musik som spelats in på ett sätt som kunde motsvara ett verkligt live-framförande fanns inte (den tekniska kvaliteten på vaxrullar och tidiga stenkakor var inte sådan, och de nådde hur som helst bara ett fåtal). Film och foto som ett medium för att bevara ögonblicket fanns inte eller fanns bara vid speciella tillfällen. Om man ville få en idé om hur en viss historisk händelse hade sett ut så var det målningar eller kopparstick man frågade efter – samtida eller långt efter händelsen. Jag tänker mig att det bör ha betytt att Dickens och Strindbergs samtida inte hade vår känsla av att äga en stor bank av *oförmedlad*, “inspelad” kunskap om hur världen såg ut, fungerade och lät på olika håll – man uppfattade någonstans tydligt att det man fick höra eller såg berättat var upphängt på vissa tankemässiga eller moraliska raster.
LikeLike
Jag hittade en guldgruva med 100-tals berättande sånger från 1900-talets första hälft om livet i Malmö. Indokumenterande skillingtryck fick vardagens dramatiska händelser en konstnärlig (nåja) form som gjorde dem kommunicerbara (medierade heter det väl nu för tiden.
Men det var en distanserad form – jag tror att bde sändare och mottagare fick anstränga sig!
http://www.malmovisan.se/
LikeLike