Jag är lite förvånad inför det relativt varma mottagandet av förslaget om obligatorisk förskoleklass.
https://twitter.com/marcusfriberg/status/219017962592550912
Aftonbladets läsare antyder att slaget inte är över.
Tysta tankar
Lärandet börjar där den trygga zonen upphör
Tysta tankar 
Jag är mer förvånad över att du är förvånad – det är väl redan typ 97 procent av alla ungar som går i förskoleklass, och för dem själva så är det ju “att gå i skolan”. Jag är mer förvånad över att man kan få en DN debatt på sån gammal skåpmat…
LikeLike
Du har säkert rätt.
Jag lever nog kvar i talet om att förskoleklassreformen syftade till ett befruktande möte mellan två kulturer. Lek, kreativitet och tematiskt arbete skulle gjuta liv i skolans stela strukturer.
Suck.
Idag ser vi facit och jag är inte förvånad över att politikerna jagar varandra i kontrolliver – men mitt eget fackförbund?
LikeLike
Som svar till Anna. “Plikt” är fortfarande “Plikt”, vilket innebär att ditt barn alltså inte har rätt att vara hemma tillsammans med dig utan att du ansöker om ledighet. Du som förälder degraderas till en mindre betydande person för ditt barns utveckling redan från sexårsåldern, istället för som nu, ifrån sjuårsåldern. Kanske i det stora hela ingen avsevärd skillnad, men fortfarande en lösning som heller inte kommer att skapa någon skillnad för våra barn. Politikerna famlar i luften.
LikeLike
Ett viktigt perspektiv: Handlar skolplikt om föräldrars möjlighet att styra sina barns tid, eller om alla barns lika rätt att gå i skolan, oavsett föräldrars prioriteringar? Vi bör i sammanhanget hålla i minnet att det inte alltid är så att föräldrars önskemål om att hålla barn hemma från skolan handlar om att besöka mormors födelsedag, baka bullar tillsammans med mamma när hon är ledig eller resa på en trevlig semesterresa. Det finns barn som hålls hemma av betydligt mer smärtsamma orsaker än så.
LikeLike
När så många ändå går i förskoleklass skulle ett obligatorium också ställa högre krav på huvudmännen. Idag ser kvalitet och resurser väldigt olika ut!
LikeLike
Ytterligare ett perspektiv att ta med i beräkningen. Även här är det i hög grad de som redan befinner sig i en utsatt situation som är i störst behov av att få sina intressen värnade.
LikeLike
Jag är nog mest fascinerad över tilltron till staten. Den ska skydda oss på många plan och just här tror jag att ivern att låta staten (genom skolan) kontrollera barndomen inte med nödvändighet skapar livskvalitet eller delaktighet.
Men jag hade hellre diskuterat innehåll än organisationsform och huvudmannaskap!!!
LikeLike
“den”?
Staten, samhället, är det inte snarare ett vi? Vi som lever, bor och verkar i den?
LikeLike
Vi kan identifiera oss med staten och då blir samhällsbyggandet ganska okomplicerat. Vi betalar skatt till oss själva och litar på våra politiker som ser våra intressen.
Den här upplevelsen av gemenskap tävlar med andra tillhörigheter och lojaliteter. Ibland upplever jag det som besvärande att vara statligt anställd. Identifikationen med projektet svajar till och jag skulle hellre vilja förtjäna min legitimitet på ett mer omedelbart sätt än att “vara staten”.
LikeLike
Jag är inte alls säker på att jag förstår ditt perspektiv. Det känns som en väldigt oengagerad hållning, som en hållning för någon som egentligen inte bryr sig om hur andra människor i samhället har det? Vad är det jag missar och inte förstår?
För mig ser det helt annorlunda ut – att staten är vi innebär att vi gemensamt har ansvar för att se till våra intressen. Våra intressen innebär, såvitt jag kan förstå, bland annat att se till att även de som har skrynkligt utgångsläge får möjlighet att ta del av bildning, sjukvård, kultur etc. Det tycks mig vanskligt att slå sig ro och lämna över det ansvaret i någon annans händer.
LikeLike
Varför skulle kraven öka? Finns det några tankar om finansiering i förslaget?
Om jag minns rätt var tanken att tidig diagnosticering var en investering och att förslaget på sikt skulle spara pengar?
LikeLike
Det är en investering, och det sparar pengar på sikt. Det känns lite som om detta inlägg kanske kan kasta ett visst ljust på just den här aspekten av debatten: http://bloggmalplace.wordpress.com/2012/06/29/att-undantas-fran-en-bra-start-i-livet/
LikeLike
Tack för länken.
Jag ser också att det finns familjer som faller emellan maskerna i samhällets skyddsnät.
Men är verkligen det här förslaget lösningen på deras problem?
LikeLike
Vet du, det rör sig om komplexa situationer utan enkla lösningar. Förslaget kan vara en del av en lösning för somliga familjer, ingen del av lösning för andra familjer.
LikeLike
Det finns många föräldrar som vi av olika anledningar misstror förmågan att ta hand om sina barn – men har vi inte redan en lagstiftning som tillvara tar dessa barnens intressen?
Jag sympatiserar med de goda avsikterna men vill inte se skolan som ett kollektivt omhändertagande!
LikeLike
Innebär skolplikt ett kollektivt omhändertagande, menar du?
LikeLike
Omhändertagande är ett laddat ord – men vi rör oss i ett gränsland där det är svårt att inte fundera över barnets integritet och föräldrars rätt att uppfostra sina barn.
Ordet obligatorisk har tidigare gällt kommunernas skyldighet att anordna en verksamhet.
Nu flyttar vi ner skolans ambitioner ett år – utan att diskutera innehåll och kunskapssyn. Jag ser det som en kupp.
LikeLike
Kommunerna har, som jag är säker på att Plura gärna utvecklar åt dig, ansvaret just för att anordna verksamheten, . Ansvaret för innehåll och kunskapssyn ligger på annat håll, och därför blir det törhända rimligt att det rör sig om två skilda samtal?
LikeLike
@sanna: Jag kommenterade inte förslaget i sig utan försökte besvara Mats fråga, varför det kommer så få kritiska kommentarer.
LikeLike
Jag är besviken på moderaterna och övriga alliansen (främst fp) att de inte tillåter hemskolning. Det skulle lösa ALLA problem som du målar upp. För övrigt förstår jag inte problemet.
Innehåll och kunskapssyn är ju uppställt i läroplanen för förskolan. Denna diskussion pågår fortlöpande (lågintensivt medges), men skulle givetvis intensifieras om man syftade att lägga förslaget som en proposition, med vederbörliga remissinstanser. Idag hamnar dessutom sexåringar i ett juridiskt mellanläge, där en trilskande förälder kan sabotera för den andre föräldern och för barnet (en diskussion jag inte kan gå in på men som jag själv sett på nära håll).
Vad gäller LF (Sirén) så är det väl självklart att de vill stärka sina positioner, vilket görs bäst genom att få fler medlemmar relativt andra fackförbund (LR, Sveriges Ingenjörer m.fl. samt alla andra fackförbund med SKL/Almega som motpart).
Varför förslaget mottagits så varmt beror förstås på att det presenterades som att elever som gått i sexårsverksamhet faktiskt visat bättre resultat, och därför ges större framtida möjligheter. Finns det något som visar på motsatsen?
LikeLike
Det finns ingen samlad utvärdering av förskoleklasserna i förhållande till intentionerna.
Nu har vi en skolform som hänger i luften. Jag undrar varför alla är så angelägna om att sänka åldern för skolstart. Och ser ingen koppling till hur engagerad man är i samhällsutvecklingen.
En bra förskola kan hantera alla de svårigheter som skolan kan. Frågan är om det är fler tester som barnen behöver?
Jag önskar en förskola som tar sin läroplan å allvar och slutar snegla på skolan. Men då måste LF sluta flirta med… Äsch – ni vet vem!
LikeLike
Okej, då förstår jag din ståndpunkt bättre. Och jag kan med min lekmanna-erfarenhet som jag skrev om ovan hålla med dig. Sexårs-verksamheten är inte byggt på en solid grund.
Däremot tror jag LF och Sirén har helt annat fokus vad gäller sin agenda. Min uppfattning är att detta inte är en stilla flirt. Det handlar om en lång kärleksaffär.
LikeLike
Jo – den fackliga längan efter “breda uppgörelse” skulle kunna innebära en ideologisk uppgivenhet. Och nu tävlar politikerna om att vilja styra.
LikeLike
Någon måste ta rodret, driver skutan vind för våg hamnar den förr eller senare på klipporna, eller blir ett spökskepp. Inget av alternativen är särskilt lockande.
LikeLike
Bra poäng!
Min olust handlar nog om att jag förväntas vara en del av akademin och då också vara lojal mot det här hierarkiserade tänkandet.
Samtidigt har jag naturligtvis en egen bild av vad reflektion (eller perspektiv och vetenskaplighet) egentligen är!
LikeLike
Vilket hierarkiska tänkande, och vem förväntar sig att du ska vara lojal mot det? Tänk själv, reflektera, definiera, utforska perspektiv på ett vetenskapligt sätt, det är vad det handlar om. Förekommer inget självständigt tänkande blir det inte mycket akademi kvar.
LikeLike
Jo – att vara självständig är en grundläggande kvalitet som ibland råkar i akut konflikt med andra värden. (“hur många referenser måste vi använda?”)
Det finns många sätt att definiera vetenskaplighet – ibland riskerar vi att fokusera på det trygga formella skrivandet (som utan tvekan är en bra bas). Baksidan är en viss ängslighet som förlamar tankeverksamheten.
LikeLike
Jag förstår inte hur du menar? Referenser står väl inte i konflikt med självständigt tänkande? Referenser anger utgångspunkt, sätter in i sammanhanget, ger bakgrund och gör det helt enkelt enklare för den som läser/lyssnar/tar del av att hänga med i resonemanget?
LikeLike
Helt rätt – när du har förstått systemet är det just så vi vill att det ska fungera. Men vägen dit är ofta mycket mödosam och många gånger är de där referenserna en tom gest som vinkar: “titta, jag har läst boken!”
LikeLike
Hmmmm, jag undrar om det säger mer om studenternas eller lärarnas sätt att förhålla sig till både litteratur, referenser och skrivande?
LikeLike
Jag skulle gärna beskriva mig som skyldig men vågar verkligen inte kasta första stenen!
Men det handlar till sist om HSV:s sätt att möta kvalitet. Och att bortse från andra aspekter.
LikeLike
Nja, nej, det gör det faktiskt inte. Just när det gäller detta med inställningen till referenser och att visa upp att man läst kurslitteratur etc så handlar det mycket mer om vilket förhållningssätt lärarna förmedlar.
LikeLike
Vilket förhållningssätt vi förmedlar? Hmmm – att hantera den klassiska kunskapsteoretiska konflikten mellan skepticism och idealism är en mycket värdig utmaning. Jag vill gärna ingjuta en tro på vetenskapen men blir rädd när studenter tror att det som forskningen kommer fram till är SANT.
LikeLike
Tja, de går ju hos er bland annat för att lära sig mer om vetenskap och forskning. Jag förstår att med tanke på hur det ibland refereras till favorit-forskares resultat som vore det evangelium i skoldebatten kan man lätt få intrycket av att detta inte bara är sanningen, utan just Sanningen. Så bra att det finns tid för er att ta upp detta och förklara hur det ligger till.
LikeLike
Ja, utmaningar saknas inte. Forskning är bra – men inte SÅÅÅÅÅÅÅ bra.
Debatten riskerar att bli polariserande. Är du för eller emot?
LikeLike
Tja, studenterna är ju just studenter, och det må vara dem förlåtet om de faktiskt intar en ställning för eller emot – i början av utbildningen. Men om de fortfarande befinner sig på den nivån när utbildningen börjar närma sig sitt slut tycks det mig som om utveckling behöver ske på nivåer studenterna inte kan förväntas ta ansvar för, eller tar jag fel i detta?
LikeLike
Vi är nog helt överens. Den centrala förmågan menar jag är att kunna se tillvaron ur olika perspektiv och värdera dessa.
Ibland innebär den här komplexiteten en medvetenhet om att yrket är svårare än man trodde. Men det får inte bli olidligt svårt.
LikeLike
Tja, jag vet inte om akademiker är ett yrke direkt, det är väl snarare en yrkesgrupp, men jag tror jag förstår hur du menar. Denna centrala förmåga är ju inget medfött, utan något som utvecklas och växer fram i mångt och mycket som en konsekvens av att man dels exponeras för dessa olika perspektiv, dels uppmuntras att ifrågasätta, pröva och ompröva både dessa och inte minst hur de föreställningar och perspektiv man tar som självklara ter sig i ljus av de nya insikter och tankar man stött på.
LikeLike
Jag vill gärna tro att akademin är en plats som utmärks av oräddhet och vilja att pröva nya tankar. Ibland slås jag av hur viktigt det är med motsatsen – den ängsliga positioneringen. Det kan ha att göra med hård konkurrens och bidragsberoende. Ingen vill riskera att satsa på fel häst.
LikeLike
Jag förstår inte riktigt vad det har att göra med hur studenterna undervisas i att förhålla sig till referenser?
LikeLike
Om självständighet och oräddhet är den avgörande kvaliteten på högsta nivå kommer det att avspegla sig på undervisningen.
Risken finns annars att vi utbildar ängsliga jasägare som väljer referenser för att behaga sina handledare.
LikeLike
Vore inte det lite dumt?
LikeLike
Urkorkat!
En kollega beskrev sin doktorandtid som “fyra års fostran in i lydnad”. Problemet är väl att den som tuggat i sig tillräckligt nycket skit (och överlevt) tycker att livet ska vara så.
LikeLike
Vi återvänder till fenomenet reflektion, tycks det. Den som tvingats tugga i sig skit och överlevt har fortfarande möjligheten att reflektera över och därefter faktiskt aktivit välja sitt eget förhållningssätt framgent:
antingen blint ge igen, antingen genom att försöka komma åt att gå loss på den som administrerade tvången eller genom att sparka nedåt, att ge dem som kommer under samma helvete som personen upplever sig själv ha gått igenom.
Eller bryta kedjan, och avstå från att ge igen. Konstatera att ja, jag fick tugga skit, det var inte särskilt trevligt, det har gjort mig till en rätt otrevlig typ med tendenser jag såg hos dem som utsatte mig. Detta vill jag inte föra vidare.
Det kräver självövervinnelse, det kräver ofta hjälp och stöd från andra, det kräver mod, det kräver kraft, det kräver styrka.
Men alternativet finns.
LikeLike
Ibland är du ovanligt klok och idag bugar jag mig från tårna. (äsch – du vet jag och metaforer)
Hämndlystnad är antagligen den sämsta av drivkrafter men det finns andra tendenser inom akademin som skämmer bilden av ädelt kunskapstempel. En del frimurare kring disputationsakt och promovering göder föreställningen om att vara utvald ( och tillhörande odödligas skara). Då åker största skämskudden fram.
Men jag älskar ändå forskning och tror på idén om god vetenskap.
LikeLike
Underskatta inte betydelsen av ritualer. Det som för utomstående kan te sig teatraliskt, överdramatiskt, ja, rent av lite fånigt, är ofta betydelsefullt och känsloladdat för de inblandade, och förtjänar att behandlas med respekt.
LikeLike
Jag är skeptisk – respekt (och status) är något du erövrar genom att kunna pratamed olika grupper. Inom högskolan finns det ibland en obehaglig syn på hierarkier som innebär att en disputerad inte kan ha en odisputerad som chef.
LikeLike
Med vilken grad av respekt man förhåller sig till ritualer som har betydelse för andra, även om man själv finner dem rätt fåniga, är mer än bara en hövlighet (och detta sagt utan att i någon mån förminska betydelsen av hövlighet som sådan). Det är också något som faktiskt i förlängningen har betydelse för vilken grad av respekt man själv bemöts med, i långt högre grad än vilken förmåga man har att snacka sig till något som på ytan tycks likna respekt.
Diskussionen blir onödigt luddig om man blandar ihop respekt och status. Det är inte i någon mån samma sak, även om det kan tycks se så ut ibland.
LikeLike
Jag gillar ritualer och har alltid velat vara med i hemliga klubbar.
Bra att du fortsätter att bevaka statusbegreppet – det är nig en livsuppgift att skapa klarhet där.
LikeLike
Man skulle kunna tolka detta som att skämskudden du nämnde tidigare snarare är rönnbär. Om man vore intresserad av sådant.
Men intressantare är nog att notera att jo, många gillar ritualer man själv är inblandad i. Ritualer man står utanför är svårare att förhålla sig till på ett balanserat sätt. Det blir lätt så att man känner sig så väldigt väldigt utanför att det nästan känns avsiktligt exkluderande, vare sig det är avsett så eller inte.
Jag är språkvetare. Begreppsförvirring är som den där lilla afterdinnerminten man får med notan på trevligare syltor.
LikeLike
Rönnbärsteorin är naturligtvis möjlig – men den går och andra sidan att använda nästan överallt. I plead: Not guilty.
Afterdinnerminten? Efter Monthy python måste det vara världshistoriens mest riskabla metafor!
LikeLike
Kanske, men det handlar inte om skuld eller oskuld. Det handlar än en gång om känslor, irrationella törhända men mycket mänskliga.
LikeLike
Jag inser att min position skulle kunna förväxlas med neoliberal hållningslöshet, men hävdar att det finns andra former av engagemang än den sammansnältning av fack, politik och arbetsgivare som nu tar sig rätten att beskriva barndomen.
Men vi slirar mellan form och innehåll – min tilltro till staten som kvalitetsgarant är nog mindre än din?
LikeLike
Vem slirar? Ansvarsfördelningen är tydlig, är den inte?
Politikerna har ansvar för att se till att det finns lokaler, utrustning och personal.
Lärare, förskollärare, pedagogisk personal och skolledning har ansvar för innehållet.
Om det ena eller det andra ansvaret lämnas därhän drabbas eleverna, och det är det problem som av någon anledning ständigt hamnar underst i debatten. Bekymmersamt!
De andra former av engagemang du pratar om, de fyller nog sin funktion de också, men vem tar det översiktliga, långsiktiga ansvaret? Om vi som samhälle vill att samtliga elever skall få en god utbildning så måste vi som samhälle ta ansvar för att det blir så, även om områden där ‘andra former av engagemang’ inte förekommer eller inte räcker till, av vilka orsaker det än vara månde.
LikeLike
Ursprunget till tråden handlade om två besläktade förslag – skolmognadstest och obligatorisk förskoleklass.
Jag ser ett problem i att så många upplever staten som en garant för innehåll som svarar mot barns behov. Den styrning vi ser idag menar jag är utslag av nervös kontrollmentalitet. Och många sväljer den oreflekterat.
Vem skyddar oss mot staten?
LikeLike
Staten är vi. Vi är staten. Väljer vi att låtsas att det är på något annat sätt är det kanske vår egen brist på ansvarstagande vi behöver skyddas mot? Kan någon annan vi själva göra det?
Kan jag ta för givet att de du syfter på med det ganska generella begreppet ‘många’ är just de som faktiskt, rent formellt, praktiskt och pedagogiskt har ansvaret för innehållet? Dvs lärare, rektorer, förskollärare etc? Om så håller jag med dig, det är ett gigantiskt problem om man abdikerar från ansvaret.
LikeLike
Jag tror att vi är många som har ett kluvet förhållande till staten. Å ena sidan ger det statliga uppdraget legitimitet och status åt läraren i mötet medlarn och föräldrar. Å andra sidan måste vi själva hitta den där auktoriteten när det blir moraliskt komplicerat (och det blir det ofta).
Vi har olika ideal – den lojale tjänstemannen som följer order till sista bokstav har sina fördelar.
Men det finns en fara i att överbetona den här aspekten – jag lydde bara order bara order.
De flesta lärare jag möter växer i frihet. Det är inte mer kontroll verksamheten behöver.
LikeLike
Det är inte lärarnas situation jag i första hand är bekymrad över i detta, det är elevernas.
Om lärare, rektorer mfl inte tar sitt ansvar för innehållet går det ut över eleverna. Om politikerna inte tar sitt ansvar för hårdvarubiten går det ut över eleverna. Om skolan tillåts hålla den rent pinsamt låga lägstakvalitet som förekommer idag går det ut över eleverna.
Allt som går ut över eleverna går, i förlängningen, ut över samhället, dvs oss allesammans.
LikeLike
Jag tror vi är överens om att det är bra att lärare tar ansvar. Gäller diskussionen hur detta ansvar växer fram?
Tvingas fram genom strikta direktiv och skarpa kontroller – eller finns det någon annan väg?
LikeLike
Nej. Den gäller snarare det faktum att det handlar om ett professionellt ansvar som behöver tas.
Kanske också att en lärarkår som vill ha status och höjd lön bör fundera över om det månne kan hänga ihop med hur väl man väljer att ta eller inte ta detta ansvar?
LikeLike
Jag försöker verkligen ta in begreppet “professionellt ansvar” och kan tänka mig att det finns många sätt att definiera det. Antagligen går det inte att dra någon skarp gräns mot det som slarvigt kallas “personligt ansvar”.
Och det är nog tur!
LikeLike
Det profesionella ansvaret, det är väl det som ingår i jobbet, är det inte? Det ansvar man faktiskt tar på sina axlar när man tackar ja till t ex en lärartjänst, det ansvar som regleras i styrdokumenten?
LikeLike
Jo, ja – absolut är det så!
Men ofta går det att problematisera olika nivåer av lojalitet som gör diskussionen svår att avgränsa. Den enkla lydnaden inför officiell hierarki är inte kontroversiell – många tror jag upplever konflikter mellan kortsiktiga och långsiktiga mål. Då är ord som professionalitet en klen tröst – även om vi kanske kan utnyttja tankensom redskap för impopulära åtgärder?
LikeLike
Jag är ledsen, jag förstår inte alls hur du menar när du pratar om lojalitet och lydnad i sammanhanget. Lojalitet och lydnad plägar snarare prägla en ansvarsundvikande hållning – en där man genom att hävda att man bara lyder order lägger ansvaret på någon annan.
LikeLike
Just de associationerna återkommer – att vara professionell innebär att kunna lägga de svåra känslorna åt sidan och genomföra obehagliga uppdrag som man har åtagit sig.
De flesta kopplar nog samman ansvarsfull med plikttrogen – men det går också att se ansvar som något individuellt och existentiellt.
LikeLike
Det här med känslor trasslar till saker och ting. Att vara professionell innebär ju inte att man är känslolös. Däremot innebär det att man inte låter känslorna styra, utan att man kommer ihåg att andas, fortsätter tänka även när det blir tufft och stressigt, och att detta märks i agerandet.
LikeLike
Jo – det är här vi brukar vifta med trollspöt “reflektion” och ibland funkar det ganska bra.
Närhet och distans!
LikeLike
“Reflektion” är i princip raka motsatsen till trollspö – det är medvetet, systematiskt och ihärdigt arbete om det ska vara till någon nytta och inte bara någon slags poserande.
LikeLike
Ändå använda ordet ofta slarvigt – som sorts finare form av tänkande.
Jag ser det som en mystifikation, ungefär som att beskriva någon som “omedveten” och underförstått nedvärdera nedvärdera den personens tankar.
LikeLike
Det är mycket här i världen som används slarvigt. Det finns en tydlig tendens att använda andra människor slarvigt, att använda begrepp som barn, barndom, ungdom och mycket annat slarvigt. Det innebär inte att man måste ansluta till den hållningen själv.
LikeLike
Förväxlade e-post och användare (sorry) – det var skrivet av mig.
LikeLike
Allt obligatoriskt som går att uppbringa är tydligen helt nödvändigt om vi ska kunna hävda oss i en globaliserad världsordning. Det ingen tänkt på är att alla globalister resonerar på samma sätt, m.a.o Status Quo. Ett alternativ vore därför att sätta sig ner och gemensamt diskutera igenom sakernas tillstånd, för hur kul är det egentligen, med tanke på hur kort ett människoliv är? Jag måste i sammanhanget få hävda att jag känner åtskilliga personer som ö.h.t inte gått i svensk skola trots att de växt upp på vederbörande territorium. Dessa personer passerar mig och övriga inhemskingar i min bekantskapskrets med många hästlängder vad gäller framgångar mätt i penning, spaltmeter och annat som global framgång kan mätas i.
LikeLike
Jag fösöker pröva tanken på att vi använder de utsatta grupperna som alibi för att öka kontrollen över barndomen. Institutionerna växer samtidigt som utslagning ökar. Min tiltro till skolans kompensatoriska möjlighet är begränsad.
Min främsta invändning mot förslage är att problemen individualiseras.
LikeLike
Nog önskar vi att detta är en god beskrivning av skolan: “En verksamhet som främjar att barn är aktiva, kreativa och problemlösande” – så spelar det ju ingen roll om de börjar vid tre eller sju. “Plikten” kanske uppfattas som ett problem av vissa föräldrar – ungarna själva skiter nog fullkomligt i om de lagligen måste vara där eller inte. Det är ju “huret” som har betydelse… http://www.forskning.se/nyheterfakta/nyheter/nyheterfranforskningse/dagsforskolstartochdakanaldernspelaroll.5.3e5df015131ad1af6e68000565.html
LikeLike
Håller med – jag kämpar mot min misstänksamhet. Att döma en verksamhet efter läroplanen synes mig vara väl enkelt.
Vi kommer tillbaka till HUR – (och VEM).
Alla älskar staten som garant för likvärdighet och kvalitet – min ursprungliga undran handlade om hur den tanken blivit så självklar del av svensk kultur.
LikeLike
Kanske för att kommunerna så totalt misshandlat sönder den?
LikeLike
Aha – och vi måste liksom tro på något?
LikeLike
Ja, eller, det märkliga är att “kommunkramarna” ofta hävdar att besluten ska fattas “nära” verksamheten som skäl. Frågan är hur många goda rektorer och lärare som offrats i de kommunala skolplanernas namn? Kanske den nya skollagen kan hjälpa till, men frågan är hur mycket av det givna ansvaret rektorerna tillåts ta? De är ju ändå anställda av sin huvudman och allt oftare på tidsbegränsade förordnanden.
LikeLike
I Malmö har vi nog av att genomföra återtåget från stadsdelar – det kan bli väldigt spännande att se hur värdigt det blir.
260 politiker ska avveckla sig själv. Helst utan att det märks!
LikeLike
Förresten – tack för länken!
Jag citerar gärna Sven Persson:
“Vid vilken ålder är det lämpligast att börja skolan?
— Det hör samman med vilken verksamhet som barnen kommer till då de börjar skolan. De flesta studier ger emellertid inga belägg för att en tidig skolstart, då barnen är 4–5 år, skulle vara gynnsam för hur barn presterar senare i skolan. Snarare pekar den samlade svenska och internationella forskningen på att tidig formaliserad skolgång med mer vuxenstyrd undervisning missgynnar elever i den fortsatta skolgången. Skillnader tenderar att jämna ut sig med stigande ålder och ju senare i skolgången som undersökningarna görs. Länder som lyckas väl i internationella mätningar har olika skolstartsålder, i Finland börjar barnen till exempel vid sju års ålder.”
LikeLike
Jag ser i och för sig inget fel i att barnen börjar skolan vid sex års ålder, men någonstans behöver man väl börja sålla i vad barnen förväntas lära sig i skolan och inte bara öka på tiden i skolan.
Redan idag går de flesta 12+ år i skolan, och om det inte räcker så är problemet antagligen något helt annat, för ett år till lär knappast göra någon större skillnad.
LikeLike
Håller med – “mer av samma” känns inte som lösningen på de problem svensk skola står inför.
Kanske är det bättre att börja i problembeskrivningen? Om vi uppnår koncensus där finns det förutsättningar att skapa genomarbetade lösningsförslag. (märks det att jag är på mitt optimistiska söndagshumör?)
LikeLike