Nej, jag skulle säga att det inte går. Däremot går det att lära ut hur man ska bete sig utåt när man känner med någon i nöd. Det blir som SAS gamla charmkurser lite.
Självklart går det att träna empati, precis som man kan träna de flesta egenskaper som vi har förmåga till. Men precis som att lära sig läsa och räkna eller annat som vi har olika talang för, har somliga lättare att ta till sig detta än andra.
Vad som händer om vi inte gör det? Somliga tränar mer på empati än vad andra gör, när de interagerar med andra. Vissa elever t.ex. de med NPD (asperger, adhd etc) är i stort behov att få möjlighet att öva. Där kan skolan göra stor skillnad.
Jag tror att varje möte med en annan människa är ett övningstillfälle. Problemet är att i ett samhälle besatt av ordning och nytta kommer empati alltid att vara ett störande inslag.
Tydlighet och ledarskap är betydligt lättare att förstå vinsterna med.
Kanske är empati delvis en mycket teknisk förmåga – att läsa av den andres avsikt och förhålla sig till denna. Vi lägger ofta in någon form av moralisk dimension av godhet som inte är helt given.
I nätverkssamhället är det antagligen helt nödvändigt att snabbt hitta sin plats och omärkligt manipulera gruppen för sina syften. Frågan är om vi urvattnar begreppet?
Empati har väl, såvitt jag förstår begreppet, två sidor. Dels den affektiva (tror jag det heter) där empaten återskapar samma känsla hos sig själv samt kognitiv där man försöker se den andres perspektiv. En två-årig blir ledsen när mamma gråter medan en sex-åring kanske kan förstå varför och i viss mån hjälpa till att trösta.
Jag tror att man kanske inte tränar empati direkt utan de förmågor som är sammankopplade med empati. Om självkänslan är i botten så är detta med empati svårt men om jag känner mig själv väl och mår bra är det lättare att förstå andras perspektiv och handla på ett adekvat sätt.
Jag tänker att livetblir en liten smula mindre skrämmande när vi upptäcker att människor har en grundläggande förmåga att dela upplevelser och känslor!
Svårt det här med emapti. Det är ingen egenskap som man förbättrar. Det är en känsla och en fostran. Håller med Bertil. Någon har sagt att har man inte fostrats till empati innan 12 års ålder är loppet kört.
Empati tillhör åxå de svåra sakerna som ligger i etik och etikens utövande, moral. Som alltid, lär den unge den väg hen ska vandra så vandrar hen den.
Har du någonsin hört talas om “Det du vill att andra ska gör dig det ska du och göra dem”. Om du stängt av känslorna kan du inte ha empati hur mycket du än försöker.
Empati är i första hand genetiskt. Men det är klart. Vissa kan säkert “lära sig” som en rationell strategi.
Psykopater kan i vart fall inte lära sig empati. Gör man försöket visar studier att de istället utnyttjar lärdomen till att ytterligare “blåsa” sina medmänniskor.
Jag möter ofta tvärsäkra personer som försöker dra en knivskarp gräns mellan den goda empatin och psykopatens manipulativa förmåga. Ingen har lyckats övertyga mig om att det är möjligt.
Men Mats, nu är du väl olovligt naiv. Om du tror detta vet du inte vad psykopater är kapabla till. Tyvärr har jag själv fått hantera ett antal sådan. Ända sättet att klara sig från sådan är att isolera dem. Går aldrig att få dem att fungera refleternade och ändrande på dåligt uppträdande och beteende. Det är alltid dig det är fel på.
Är inte alla färdigheter en disposition i den bemärkelsen – är inte skolan ett ställe där vi försöker skapa de gynnsamma förhållandena, oavsett vad vi försöker lära ut? Jag undrar om det är konceptet lära ut som vi inte är överens om – snarare än empati.
De människor jag möter – främst elever i min roll som lärare – har en empatisk förmåga som är graderbar. Vissa har mer och andra mindre. För den vanlige eleven kan jag som lärare inte göra så mycket. Deras interagerande går långt utöver det jag med 30 elever i klassen kan åstadkomma.
Men för andra elever som har svag empatisk förmåga kan man stärka denna genom att locka eller tvinga dem interagera med andra och reflektera över det. Jag har sett det med egna ögon, hur de närmar sig andra personer genom att känna in och känna med, på ett sätt de faktiskt inte kunde innan. Är det något som jag (eller mina kollegor) har åstadkommit. Det går väl att diskutera. Men vi har varit med att skapa de gynnsamma förhållandena åtminstone.
Sedan – igen – finns det elever, som hur mycket man än försöker aldrig kommer att bli empatiska. Man kan kanske kalla dem för psykopater om man vill. Jag avstår.
Det verkar i alla fall vara betydligt lättare att lära av någon empati än att lära upp den.
Det enda man behöver göra är kanske att skapa en miljö där ens empati inte bara är något som andra kan använda för att lura eller manipulera.
Nej, jag skulle säga att det inte går. Däremot går det att lära ut hur man ska bete sig utåt när man känner med någon i nöd. Det blir som SAS gamla charmkurser lite.
LikeLike
Beteende är bra – frågan är vl vad som händer om vi handlar utan övertygelse?
LikeLike
Självklart går det att träna empati, precis som man kan träna de flesta egenskaper som vi har förmåga till. Men precis som att lära sig läsa och räkna eller annat som vi har olika talang för, har somliga lättare att ta till sig detta än andra.
LikeLike
Vad som händer om vi inte gör det? Somliga tränar mer på empati än vad andra gör, när de interagerar med andra. Vissa elever t.ex. de med NPD (asperger, adhd etc) är i stort behov att få möjlighet att öva. Där kan skolan göra stor skillnad.
LikeLike
Jag tror att varje möte med en annan människa är ett övningstillfälle. Problemet är att i ett samhälle besatt av ordning och nytta kommer empati alltid att vara ett störande inslag.
Tydlighet och ledarskap är betydligt lättare att förstå vinsterna med.
LikeLike
Samhället av idag är så besatt av nätverkande – empati har aldrig varit en större konkurrensfördel.
LikeLike
Kanske är empati delvis en mycket teknisk förmåga – att läsa av den andres avsikt och förhålla sig till denna. Vi lägger ofta in någon form av moralisk dimension av godhet som inte är helt given.
I nätverkssamhället är det antagligen helt nödvändigt att snabbt hitta sin plats och omärkligt manipulera gruppen för sina syften. Frågan är om vi urvattnar begreppet?
LikeLike
Empati har väl, såvitt jag förstår begreppet, två sidor. Dels den affektiva (tror jag det heter) där empaten återskapar samma känsla hos sig själv samt kognitiv där man försöker se den andres perspektiv. En två-årig blir ledsen när mamma gråter medan en sex-åring kanske kan förstå varför och i viss mån hjälpa till att trösta.
Jag tror att man kanske inte tränar empati direkt utan de förmågor som är sammankopplade med empati. Om självkänslan är i botten så är detta med empati svårt men om jag känner mig själv väl och mår bra är det lättare att förstå andras perspektiv och handla på ett adekvat sätt.
LikeLike
Bra sammanfattning Kenth!
Jag tänker att livetblir en liten smula mindre skrämmande när vi upptäcker att människor har en grundläggande förmåga att dela upplevelser och känslor!
LikeLike
Jag är inte säker på att det är en färdighet som låter sig tränas upp. Kanske mer en disposition som under gynnsamma förhållanden utvecklas.
Då måste vi analysera vilka faktorer som motverkar den!
LikeLike
Svårt det här med emapti. Det är ingen egenskap som man förbättrar. Det är en känsla och en fostran. Håller med Bertil. Någon har sagt att har man inte fostrats till empati innan 12 års ålder är loppet kört.
Empati tillhör åxå de svåra sakerna som ligger i etik och etikens utövande, moral. Som alltid, lär den unge den väg hen ska vandra så vandrar hen den.
LikeLike
Kan man fostras till empati men inte lära sig eller förbättra? Hur menar du?
LikeLike
Har du någonsin hört talas om “Det du vill att andra ska gör dig det ska du och göra dem”. Om du stängt av känslorna kan du inte ha empati hur mycket du än försöker.
LikeLike
Empati är i första hand genetiskt. Men det är klart. Vissa kan säkert “lära sig” som en rationell strategi.
Psykopater kan i vart fall inte lära sig empati. Gör man försöket visar studier att de istället utnyttjar lärdomen till att ytterligare “blåsa” sina medmänniskor.
LikeLike
Jag möter ofta tvärsäkra personer som försöker dra en knivskarp gräns mellan den goda empatin och psykopatens manipulativa förmåga. Ingen har lyckats övertyga mig om att det är möjligt.
Men jag förstår syftet.
LikeLike
Det svarta mörkret!
LikeLike
Förra veckan när jag njöt vid Port de Pollecca lästa jag denna.
http://www.bokus.com/bok/9789186603083/normalt-fran-vansinnesdad-till-vardagspsykoser/
Den var riktigt bra även om David tidvis gillar att orera i personliga krafttryck.
Han skummar av helheten!
Av gränsen.
LikeLike
Tack för tipset!
Jag tror att gränsen mellan frisk och sjuk är betydligt mer svårfångad än de flesta av oss tror. Frågan är hur vi lär oss att leva i det där landet?
LikeLike
Men Mats, nu är du väl olovligt naiv. Om du tror detta vet du inte vad psykopater är kapabla till. Tyvärr har jag själv fått hantera ett antal sådan. Ända sättet att klara sig från sådan är att isolera dem. Går aldrig att få dem att fungera refleternade och ändrande på dåligt uppträdande och beteende. Det är alltid dig det är fel på.
LikeLike
Tack – jag vårdar min naivitet mot den lömska insekt som heter sunt förnuft.
(fritt efter Schiller i Don Carlos)
LikeLike
Är inte alla färdigheter en disposition i den bemärkelsen – är inte skolan ett ställe där vi försöker skapa de gynnsamma förhållandena, oavsett vad vi försöker lära ut? Jag undrar om det är konceptet lära ut som vi inte är överens om – snarare än empati.
De människor jag möter – främst elever i min roll som lärare – har en empatisk förmåga som är graderbar. Vissa har mer och andra mindre. För den vanlige eleven kan jag som lärare inte göra så mycket. Deras interagerande går långt utöver det jag med 30 elever i klassen kan åstadkomma.
Men för andra elever som har svag empatisk förmåga kan man stärka denna genom att locka eller tvinga dem interagera med andra och reflektera över det. Jag har sett det med egna ögon, hur de närmar sig andra personer genom att känna in och känna med, på ett sätt de faktiskt inte kunde innan. Är det något som jag (eller mina kollegor) har åstadkommit. Det går väl att diskutera. Men vi har varit med att skapa de gynnsamma förhållandena åtminstone.
Sedan – igen – finns det elever, som hur mycket man än försöker aldrig kommer att bli empatiska. Man kan kanske kalla dem för psykopater om man vill. Jag avstår.
LikeLike
Det sista tror jag är ett klokt val. Jag delar helt din beskrivning av möjligheterna att arbeta med frågorna.
Det måste gå!
LikeLike
Det verkar i alla fall vara betydligt lättare att lära av någon empati än att lära upp den.
Det enda man behöver göra är kanske att skapa en miljö där ens empati inte bara är något som andra kan använda för att lura eller manipulera.
LikeLike
Nu tror jag du är något viktigt på spåret!
LikeLike