Vad är det för trams den där putten skriver? Det där har ingenting med professionalism att göra! En professionell person har en given metod och ett givet förhållningssätt att utgå från. Dessa är i stort sett lika för alla inom området.
Som professionell är du inte privat. Personlig kan du vara, men inte privat. Så där finns det en gräns.
Ska du jobba professionellt kan du inte jobba slumpmässigt eller efter hur du känner för dagen. Och ju mer välgrundad du är desto mer professionell kan du bli. Går du utanför ramarna blir du en kvacksalvare. Det finns gränser även för hur pedagoger och lärare får jobba utan att falla utanför ramarna.
Jag har hört talas om de där gränserna och tänker att det är en ytterst privat fråga var de dras. Därmed faller argumentet om en given professionell gemenskap som bygger på samförstånd. Det är ingen yrkesetisk fråga – det är ett subjektiv val om hur mycket du vill dela/skydda.
Med all respekt – jag menar nog att det inte är en fråga för kollegiet hur privat min relation ska vara. Den gränsdragningen är inte på något sätt kopplad till hur jag klarar min arbetsuppgift.
Historiskt sett tror jag att det där med “lärarroll” är på tillbakagång. Ett meningslöst maktspel.
Frågan är intressant! Vi har en yrkesroll. Den är offentlig, inte privat. Med rollen kommer vissa förväntningar på både på attityd och resultat. Det kräver eftertanke och att man jobbar systematiskt för att uppfylla dessa förväntningar.
Jag jobbar hårt med att ha en god relation med alla barn på min avdelning. Det är grunden i min verksamhet. Utan det mår inte barnen bra och utvecklas då inte på bästa sätt. Men jag är inte privat med barnen. Mina relationer bygger på ett professionellt förhållningssätt där jag utgår från barnens behov. För att få till det, behöver jag vara personlig. Jag kan inte behandla barnen mekaniskt efter regler, utan måste lita på mitt eget omdöme.
Samma med föräldrarna. Jag ska inte bli privat, men det är uppskattat att jag är personlig. Även här gynnar det dom viktiga relationerna jag behöver för att få samverkan att fungera så gnisselfritt som möjligt. Men även här behöver jag vara professionell, d v s ha lämpliga attityder och arbetssätt.
Tysta tankar 
Vad är det för trams den där putten skriver? Det där har ingenting med professionalism att göra! En professionell person har en given metod och ett givet förhållningssätt att utgå från. Dessa är i stort sett lika för alla inom området.
LikeLike
Jag tror inte på den här professionelle personen. Om tanken dessutom bygger på en avgränsning mot “det privata” blir det dubbelt obehagligt.
Given metod och givet förhållningssätt? Myten om den gode och neutrale pedagogen vill jag inte reproducera.
Kvalitet uppstår i relation och autenticitet är en avgörande faktor!
LikeLike
Som professionell är du inte privat. Personlig kan du vara, men inte privat. Så där finns det en gräns.
Ska du jobba professionellt kan du inte jobba slumpmässigt eller efter hur du känner för dagen. Och ju mer välgrundad du är desto mer professionell kan du bli. Går du utanför ramarna blir du en kvacksalvare. Det finns gränser även för hur pedagoger och lärare får jobba utan att falla utanför ramarna.
LikeLike
Jag har hört talas om de där gränserna och tänker att det är en ytterst privat fråga var de dras. Därmed faller argumentet om en given professionell gemenskap som bygger på samförstånd. Det är ingen yrkesetisk fråga – det är ett subjektiv val om hur mycket du vill dela/skydda.
LikeLike
Nej, gränsen är inte privat, den är kollegial. Om skrået inte anser att du utför din arbetsuppgift på rätt sätt kommer du inte att bli godkänd.
LikeLike
Med all respekt – jag menar nog att det inte är en fråga för kollegiet hur privat min relation ska vara. Den gränsdragningen är inte på något sätt kopplad till hur jag klarar min arbetsuppgift.
Historiskt sett tror jag att det där med “lärarroll” är på tillbakagång. Ett meningslöst maktspel.
LikeLike
Frågan är intressant! Vi har en yrkesroll. Den är offentlig, inte privat. Med rollen kommer vissa förväntningar på både på attityd och resultat. Det kräver eftertanke och att man jobbar systematiskt för att uppfylla dessa förväntningar.
Jag jobbar hårt med att ha en god relation med alla barn på min avdelning. Det är grunden i min verksamhet. Utan det mår inte barnen bra och utvecklas då inte på bästa sätt. Men jag är inte privat med barnen. Mina relationer bygger på ett professionellt förhållningssätt där jag utgår från barnens behov. För att få till det, behöver jag vara personlig. Jag kan inte behandla barnen mekaniskt efter regler, utan måste lita på mitt eget omdöme.
Samma med föräldrarna. Jag ska inte bli privat, men det är uppskattat att jag är personlig. Även här gynnar det dom viktiga relationerna jag behöver för att få samverkan att fungera så gnisselfritt som möjligt. Men även här behöver jag vara professionell, d v s ha lämpliga attityder och arbetssätt.
LikeLike
Jagmisstror de här generella gränsdragningarna och tror att bilden av det “lämpliga” är ett uttryck för mycket traditionella värderingar.
LikeLike