Kvinnliga superhjältar?

Jag är inte så imponerad av den här samlingen starka kvinnor. Det kan bero på brister i min populärkulturella bildning och jag inser att några av dem har entusiastiska anhängare.

När jag skrev den här sången blev det pinsamt uppenbart att mina hjältar var män.

Jag slår knut på mig för att hitta exempel på starka kvinnor som skulle kunna fungera inspirerande för unga flickor.

20120422-153511.jpg

Om Mats

http//tystatankar.wordpress.com Twitter: @tystatankar Lärarutbildare Malmö högskola Mail tystatankar( at )gmail.com http://pojkaktigorkester.wordpress.com/
Det här inlägget postades i Genus, jämställdhet, Personligt, Värdegrund. Bokmärk permalänken.

69 kommentarer till Kvinnliga superhjältar?

  1. Morrica skriver:

    Buffy, Elastagirl och Powerpuffpinglorna?!?!?! Hur kan du INTE vara imponerad? Och Hello Kitty, som avväpnar självaste Cthulu med rosetter, jag menar, det blir inte coolare än så!! Skjutvapen är för veklingar, se här riktig makt:

    Gilla

    • Mats skriver:

      Tack – jag behövde nog bara en kunnig guide!

      Gilla

      • Morrica skriver:

        Anytime, Vergilius, jag är glad om jag kan bjuda tillbaka.

        Gilla

      • Mats skriver:

        Hur har vi det med svenska hjältinnor?

        Gilla

        • Morrica skriver:

          Min ödmjukhet förbjuder mig att svara på den frågan *flinar glatt*

          Det beror på vad du är ute efter. Svenska superhjältar är det väl överlag rätt tunnsått med numera, har vi haft några sedan asagudarna polerades upp av de tidiga nationalromantikerna? Kan vi inte hålla ett mer globalt perspektiv?

          Gilla

        • Mats skriver:

          De manliga superhjältarna har ett gemensamt drag i sin oförmåga till relationer. Hemliga identiteter och masker hjälper dem att fungera i det sociala spelet – men ofta är de ganska hjälplösa när det kommer till kritan.

          Fantomen är väl det lysande undantaget – även om hans mystiska aura tog en del stryk som tvillingförälder.

          Gilla

          • Morrica skriver:

            Antyder du att en viss grad av social oförmåga är acceptabelt hos män, men otänkbart hos kvinnor? Ständigt detta relationsbjäfs när kvinnor ska omtalas, inte ens Järnladyn slapp undan trots att hon med sin blotta handväska hade förmågan att få världens ledare att darra på manschetten.

            Mindre diskbänk, mer action och fler androgyna suerhjätar utan klar genusidentitet, det tror jag vore bra för genren.

            Gilla

          • Mats skriver:

            Jo – det är min hypotes. De kvinnliga hjältarna i Bron och Brottet var delvis provocerande asociala – och betalade också ett högt pris för att vara de målmedvetna hjältar som dramaturgin byggde på.

            Jag är inte säker på om de ska vara förebilder – snarare trampoliner för fantasin!

            Gilla

          • Morrica skriver:

            Eftersom jag inte sett Bron och Brottet går mig referensen förbi, men jag hoppas att ‘det höga priset’ inte var att de satt ensamma på julafton och tittade längtande på när andra samlades kring granen eller något liknande.

            Om de ska vara ‘trampoliner för fantasin’ röstar jag för att vi tar ett steg vidare från en automatiserad koppling mellan ‘kvinna-familj’ och lever med att superhjältinnor kan vara ointresserade av tvåsamhet?

            Gilla

          • Mats skriver:

            Just precis så var polisen i Bron – ytterst svårbegriplig för omgivningen och helt briljant som polis.

            En föreläsare använde polariteten Gladiator – Juno för att beskriva de här förhållningssätten.

            Gilla

          • Morrica skriver:

            Jag är inte helt med på att det räcker med att jobba som polis för att kvala in som superhjäte, men kanske hade hon en dubbelidentitet?

            Hur tänkte föreläsaren då?

            Gilla

          • Mats skriver:

            Gladiatorn var nog arketypen för den fullständigt hängivne typen som inte kommer att vila en sekund förrän uppdraget är fullgjort – kosta vad det kosta vill (och det gör det).

            Juno är den nya tidens människa som lever för stunden utan nämnvärd riktning i sitt liv. Ibland händer det viktiga saker som måste hanteras – som att bli med barn och förälskad – men helheten handlar om att försöka få det att se ut som om det hänger ihop.

            Gilla

          • Morrica skriver:

            På så vis. Jag är säker på att föreläsaren hade en poäng i detta, även om det låter lite väl romantiskt när man hör det såhär, ryckt ur sitt sammanhang.

            Gilla

          • Mats skriver:

            Går det att göra en diskret manöver och funder över olika attityder i skoldebatten? En del av oss är mer som Juno – förvirrade och vardagliga, men med en viss förmåga att ta dagen som den kommer.

            Andra är mer storslagna och ser de stora linjerna och skissar på strategier inför de avgörande slagen mellan ont och gott.

            Jag tror att en del av spänningarna i diskussionen mindre handlar om åsikter i sakfrågor än att vi är ganska olika i förhållningssätt till aktion.

            Idag är en Junodag.

            Gilla

          • Morrica skriver:

            Jag förstår inte riktigt den här Juno-referensen? Jag har aldrig någonsin hört någon tala om varken henne eller den grekiska motsvarigheten som förvirrade? Tvärtom har jag alltid fått uppfattningen att de såg som visserligen kvinnliga gudomar, men kapabla, starka och respekterade både i kraft av och trots sin kvinnlighet.

            Gilla

          • Mats skriver:

            Filmens Juno var väl stark i första hand genom sin integritet – inte genom en storstilad plan. Dessutom tog det henne ganska lång tid att förstå vilken relation hon ville ha till barnets far.

            Men det där med förvirring är högst relativt. Jag försöker sprida ut min i lagom doser.

            Gilla

          • Morrica skriver:

            Jag borde nog ser fler danska filmer. Jag trodde vi pratade om den romerska gudinnan….

            Gilla

        • Maths skriver:

          Jag vill nog klassa Pippi Långstrump som superhjälte. Hon är om någon är en förebild för alla 2-åringar vårt land, men även på andra håll.

          Gilla

        • Mats skriver:

          Men har hon någon värdig fiende?

          Gilla

          • Morrica skriver:

            Alla som utan att ens reflektera tar för givet att det är ett större problem att familjebyggandet kan hamna lite utanför det möjligas sfär (se dock Elastagirl för jonglerande undantag, och notera att hon inte gör det ensam!) för kvinnliga än manliga superhjältar?

            Gilla

          • Mats skriver:

            Egentligen är väl alla som lyckas kombinera yrkeskarriär och familjeliv en sorts superhjältar – men vi siktar högre. Det krävs superfiender och superfaror!

            Gilla

          • Morrica skriver:

            Svarar man nej på det blir man halshuggen, och jag är redan kort så det räcker, så jag nöjer mig med att instämma i att vi siktar på något helt annat.

            Superhjälterollen är oerhört svår att kombinera med relationer och familjeliv. Det krävs att superhjälten kan lägga allt fokus på andras behov (världens behov av att slippa superskurkens skurkerier, passagerarnas behov av att tåget tar sig över till andra sidan av den trasiga bron etc) utan att stanna upp och tänka ‘men vem tar hand om mina barn om jag blir köttfärs i den här situationen’. Relationer gör helt enkelt superhjältarna mindre effektiva.

            Kanske är det därför de ofta är lite autistiska?

            Gilla

          • Mats skriver:

            Jag kan se anställningannonsen ”En viss enkelspårighet önskvärd”.

            Gilla

          • Morrica skriver:

            Superhjältar jobbar på uppdragsbasis, anställningsannonser leder till saker och ting som bara är i vägen när man ska rädda värden.

            Gilla

          • Mats skriver:

            Kanske – de flesta superhjälte är väl sina egna chefer och hämtar kraft ur ett starkt moraliskt engagemang. En del bildar kanske organisationer men i min värld är de mycket ensamma (och förvirrade)

            Gilla

          • Morrica skriver:

            Förvirrade?

            (X-men, Transformers, Justice League, Watchmen, League of Extraordinary Gentlemen och inte minst Power Puff Pinglorna!)

            Gilla

          • Mats skriver:

            Jag har inget förhållande till de här grupperna av brottsbekämpare. Min teori är att genrens popularitet bygger på det ensamma maktlösa barnets dröm om omnipotens. Ett sätt att bearbeta övergången från beroende till självständighet – om vi gör dem till grupper kanske det blir mer effektivt och kan inspirera till kollektiva lösning. Men ur mtt psykoanalytiskt färgade perspektiv banaliseras myterna.

            Gilla

          • Mats skriver:

            I Sverige är det Margareta Rönnberg som har tagit på sig den otacksamma rollen att försvara superhjältarna i mediedebatten.

            Gilla

          • Morrica skriver:

            Jag förstår inte detta behov av att hitta aspekter att ‘tycka synd om’ i superhjätar (och andra hjältar)? Vilken funktion fyller det?

            Gilla

          • Mats skriver:

            Det handlar inte om att tycka synd om, men en hjälte utan svagheter blir ointressant! Ensamhet och ångest gör oss till människor ( och hjältar)

            Gilla

          • Morrica skriver:

            Ah, på så vis. Simsons hår, Stålmannens kryptonit, Batmans sorg, den där svagheten som gör att de inte är oövervinnerliga och automatiskt slår perfekt varje gång håller spänningen vid liv, och visar att även vi kan lyfta oss över våra tillkortakommanden och åstadkomma stordåd om vi vågar det vi egentligen inte vågar?

            Gilla

          • Mats skriver:

            Just så!

            Gilla

          • Morrica skriver:

            Så bra! Det kändes som vi var på väg ut i syndom-träsket där en stund, jag är glad att vi tog en annan väg.

            Gilla

          • Mats skriver:

            Det vore väl ett ovanligt dåligt tillfälle att tycka synd om män – här finns det myter för ett helt kompani. Någonstans går det att hitta en hjälte som passar just mig!

            En inventering:

            http://en.wikipedia.org/wiki/Superhero

            Och en psykologisering:

            http://www.docdreyfus.com/psychologically-speaking/superheroes-and-vulnerability/

            Gilla

          • Morrica skriver:

            Män? Pratar vi inte om superhjätar av alla kön?

            Gilla

          • Mats skriver:

            Förlåt – jag måste träna mig på att se kvinnor utnyttja de här figurer som kraftkällor för personlig utveckling!

            Gilla

          • Morrica skriver:

            Jag hejjar på dig. Övning ger färdighet

            Gilla

      • Mats skriver:

        Danska trestaviga poliser är en möjlighet (Anna Pihl och Sara Lund) men jag vill gärna att de ska ha någon form av superkraft!

        Gilla

  2. Ping: Superhjältinnor « You're no different to me

  3. AV skriver:

    Modesty Blaise?
    Svenska: Supersnälla Silver Sara, Pippi.

    Gilla

    • Mats skriver:

      Missade Sara – har hon också någon mörk sida? Pippi och Modesty brottas ju båda med en problematisk uppväxt och frånvarande mödrar – kanske är det just denna faktor som gjort dem handlingskraftiga?

      Gilla

      • Morrica skriver:

        Hmmm, jag kanske missförstår dig här, Mats, men antyder du att det kan finnas aspekter i det goda moderskapet som håller tillbaka flickebarns utveckling till handlingskraftiga människor?

        Gilla

      • Mats skriver:

        Inte som grundprincip – men när Stålmannen sköts iväg från Krypton och Batmans föräldrar mördades hände något som tvingade in deras liv i en oväntad bana. Avskurna från den vanliga gemenskapen sökte de ett djupare innehåll i sitt liv än hem och familj.

        Modestys slipades till hårdhet i flyktinglägret och hittade en gemenskap i gangstervärlden – till den dag hon tröttnade och valde den goda sidan. Jag är inte säker på att myten håller för ett liv som småbarnsmamma?

        Och Pippi – kan vi se henne som vuxen?

        Mödrars inverkan på sina döttrar tror jag är både stödjande och begränsande – ibland mer av det senare. Du känner nog till den forskning som påvisar att den enda gemensamma faktor man hittat hos framgångsrika kvinnliga direktörer är att de haft ett starkt band till sina fäder (som då ryckt loss dem ur moderns trollkrets)

        Gilla

        • Morrica skriver:

          Nej, den forskningen känner jag inte till. Men det tycks antyda att det kanske ligger något mer i det här med tidigare skolstart, trots att det skär i ömma modershjärtan (och ömma förskollärarhjärtan, kanske?) att se de små liven slitas bort från förskolans omhuldande omsorg ett par timmar varje vardag?

          Gilla

        • Mats skriver:

          Njae – i min värld är inte ”omhuldande omsorg” förskolans främsta kännetecken.

          Hur barn utveclas mot självständighet är ingen lätt fråga, men jag är säker på att förskolan kan erbjuda en minst lika utmanande miljö som skolan.

          Gilla

        • Morrica skriver:

          På så vis. Kanske räcker det helt enkelt med obligatorisk förskola från när? Fyra års ålder? Det är en revolutionerande tanke du lanserar, en som sannolikt kommer möta en del motstånd från de familjeromantiker som hellre vill ‘känna in’ än läsa in vad forskningen faktiskt visar. Men jag anar att du har en poäng

          Gilla

        • Mats skriver:

          Tack – vi kan väl njuta av de här tillfälliga samförstånden en kort sekund….

          Såja, det var skönt. Nu går vidare!

          Obligatorisk förskola? Så mycket litar jag inte på staten.

          Gilla

          • Morrica skriver:

            Underbart är kort.

            Inte ens om förskollärare utformar den vetenskapligt förankrade läroplanen?

            Gilla

          • Mats skriver:

            Usch – nu pressar du mig! Jag ser stora spänningar inom vetenskapssamhället och mitt förtroende är begränsat. Mitt förtroende för politikerna är om möjligt mindre.

            Hur blev jag så cynisk? (och familjeromantisk)

            Gilla

          • Morrica skriver:

            Vad är det för spänningar du ser?

            *låtsas helt hänsynsfullt att jag inte såg det där inom parentes så kan vi låta det falla ner bland de löv som föll i fjol*

            Gilla

          • Mats skriver:

            En av de svåraste frågorna är synen på leken. Det finns olika teorier som delvis utesluter varandra. Läroplansperspektivet innebär ofta ett försök att dölja de här motsättningarna och leder till en idylliserande bild av de val som pedagoger gör och föräldrar bör ta ställning till.

            Vi kan se förskolan som en institution som med självklarhet (och vetenskaplig visdom) kombinerar omsorg, fostran och kunskapsutveckling i ljuv harmoni – men jag tror inte att de här motsättningarna löses av vetenskapssamhället eller engagerade pedagoger.

            Samhällssyn, människosyn, kunskapssyn, barnssyn… varför skulle de konflikterna vara mindre i förskolan än i övriga delar av samhället?

            Även om jag representerar en normerande verksamhet som försöker sprida tron på den goda neutrala pedagogen är jag tillräckligt konfliktinriktad för att se problemen i den naiva tron på att vi ska skriva fram en verksamhet som passar alla barn.

            Förhandlingarna pågår på olika plan – vetenskapens roll är inte med självklarhet att peka ut den bästa pedagogiken. Det är en alldeles för pompös ambition.

            Gilla

          • Morrica skriver:

            Vetenskapens roll är att undersöka, pröva och beskriva vad man funnit. Att värdera det som hittas eller försöka trycka in det i en på förhand angiven mall är inte den seriöse forskarens roll,

            Svensk skolas inställning till forskning är djupt bekymmersam, det är inte ovanligt i debatten att någon i ena andetaget talar sig varm för ‘forskningsgrundad verksamhet’ och i nästa kläcker ur sig kommentarer om hur ‘de resultat forskningen visar upp kan gå tvärs emot magkänslan, och då bör man lita på magkänsla’, och då har vi inte ens börjat att prata om de ‘kulter’ som bekänner sig till en viss forskares resultat vid ett givet tillfälle och vägrar att överhuvudtaget reflektera över andra forskares rön som ibland antyder att den Omhuldade kanske inte hade hittat riktigt hela sanningen i sina undersökningar.

            Vad gäller forskning om lek tror jag de där ‘delvis uteslutande’ delarna har två förklaringar: 1. det undersökta området är så begränsat att resultaten egentligen inte är generaliserbara, trots att man hävdar det. 2. den där mallen jag nämnde ovan har använts.

            Gilla

          • Mats skriver:

            Väl beskrivet!

            Just lekforskningen brottas med många begreppsliga svårigheter. Först ska fältet avgränsas – sedan ska den eventuella nyttan (innebörden) beskrivas. I en tid då det formella lärandet har hög status är det många som gärna ser lek som en trevlig krydda åt traditionella aktiviteter. En lite dekorativ krydda som lättar upp det tunga slitet mot kunskapsbergets topp.

            Gilla

          • Morrica skriver:

            Tack! Jag har ett förslag. Detta kommer nå dig via mail.

            Spännande, inte sant?

            Gilla

          • Mats skriver:

            Jag skälver av förväntan!

            Gilla

  4. Ping: Favoritvampyr « You're no different to me

  5. Tack för en sjukt underhållande diskussion, Mats och Morrica. 🙂 Men vad är det för dumheter om att det skulle saknas kvinnliga superhjältar? Det finns ju hur många nya sådana som helst. Twilight, the Hunger games, Vampire Academy, vad heter de där änglaböckerna.
    Det kan knappast heller ha undgått dig, Mats, att Morrica har en hel del mystiska krafter hon också. Mrs Marple med, för den delen.

    Det där med frånvarande mammor och starka pappor kan jag bekräfta. Men jag tolkar det inte alls som omhändertagande utan det är väl självklart att om det saknas en kvinnlig förebild är det den manliga som gäller. Väldigt många kvinnliga författare förlorade sina mammor i unga år. Pengar och friheten att strunta i vad som förväntas av kvinnor verkar vara receptet.

    Gilla

    • Mats skriver:

      Jo – det blev lite olyckligt polariserat där. Det går nog att vara väl omhändertagen och ändå (eller just därför) våga kasta sig ut för stupet (eller klättra uppför berget). En del av oss växer bäst i trygghet, andra blir nog tuffa för att de måste. Vi kan nog bara spekulera i drivkrafterna bakom en framgångsrik individuation – men jag håller med om att det viktigaste nog är att kunna bortse från förväntningar.

      Mitt problem var nog från början att jag inte riktigt förstod vad en hjälte är på ett generellt plan och om det fanns någon djupare skillnad mellan pojkars och flickors föreställningar. Antagligen är just hjältemyten något ganska individuellt och det är inte säkert att jag förstår varför jag behöver de här figurerna. Jag pendlar mellan jungianska arketyper och privata motiv – i rockens värld kan hjältarna se ut lite hur som helst!

      Miss Marple var jag inte beredd på…

      Gilla

      • Morrica skriver:

        Miss Marple is the shit!

        Helenas poäng om pengar är oerhört viktig, och oerhört krass. Pengar ger frihet, möjligheter och den status som krävs för att få sticka av från normen utan att slås ner som inget annat i det här samhället.

        *skvätter diskret men av genuin omtanke lite vigvatten från en salviakvist på Helena så att eventuella efterverkningar efter att ha nämnt styggelsen på T avvärjs*

        Gilla

  6. Mats skriver:

    Black widow – nu kommer hon och kompisarna i The Avengers

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s