16 thoughts on “Låt oss noga följa den engelska utvecklingen”
De fortsätter följa Det Svenska Mönstret, alltså, men placerar kontrollerna i skolan i stället för hos BVC? Jag undrar om inte det är rätt klokt tänkt, förskollärarna har dels möjlighet att observera barnen under en längre tid än vad som är möjligt att göra under ett besök på BVC (jag är medveten om att akronymen förmodligen är utbytt mot något modernare, klatchigare, men jag hänger inte riktigt med i den branschen), dels i en miljö där barnen känner sig hemma.
Man kan ju välja hur man ser på saken. Man kan se det som att man testar för att ge så många som möjlighet att delta på så lika villkor som möjligt, utifrån sina förutsättningar (glasögon till den som ser illa, hörapparat till den som hör illa etc). Man kan se det som att man vill dokumentera de arbetssätt man har, och få så mycket statistiskt underlag det någonsin är möjligt på vad som fungerar när och hur och inte. Man kan också, om man är av sådant kynne, se det som att man testar för att kategorisera människor så tidigt som möjligt, i något dimmigt samhällsplaneringssyfte eller vad det nu kan vara.
Jag lutar nog personligen mer åt alternativ ett, i viss mån två och ser få tendenser som pekar i riktning mot alternativ tre, men jag har inte satt mig in i frågan i någon överväldigande stor detalj.
Mina forskande kollegor Ann-Christine Vallberg Roth och Annika Månsson är mycket bekymrade över hur många förskolor använder standradiserade tester och skriver IUPutifrån dunkla syften.
Deras undersökningar tyder på att alternativ 3 vinner terräng.
Ibland undrar jag om förskollärare och lärare verkligen bara gör saker utan att reflektera över vad de gör och i vilket syfte? Det låter hemskt att säga, men lyfts så ofta i debatten att jag inte längre är säker på att det bara är ankor producerade av någon med en agenda, utan kanske faktskt förekommer både här och där.
Intressant teori. Ges det verkligen så många direkta, tydliga order i skolorna? Jag får ett intryck av att det snarare antyds en hel del, ges vinkar om och i största allmänhet rätt otydligt låter anas att, något jag föreställer mig kan få den med hög önskan att lyda att känna sig lite vilsen?
Förstår jag dig rätt om jag tolkar det jag uppfattar som en något kryptisk melodiradioövergång som att du vill antyda att de lydiga egentligen är mer tävlingslystna, men avstår från att tävla eftersom det som belönas är lydnad och samarbete, och därför kompenserar detta genom att testa huruvida barnens kognitiva utveckling befinner sig ungefär där den förväntas befinna sig när de är i X-årsåldern?
Om det är så att jag förstår dig rätt förstår jag verkligen inte hur du menar. Skulle du vilka förklara en gång till?
Jag befinner mig i ett land där lydnad är ett centralt historiskt problem och mitt något yviga resonemang kan vara präglat av besöket på museumet Terrorns topografi. Helt vanliga människor begick förfärliga gärningar och på bilderna ser de trevliga och glada ut.
Jag vet att många barn upplever skolan som ett fängelse. Frågan är om vi lärare uppfattar oss som fångvaktare?
De flesta av oss vill nog gärna se vår livsgärning i annat ljus.
Det allra flesta människor som begår förfärliga gärningar ser vanliga, trevliga och glada ut. Men de flesta människor som ser vanliga, trevliga och glada ut begår inte förfärliga gärningar, och människor som t ex Raul Wallenberg ser också vanliga, trevliga och glada ut för det mesta. Den enda slutsats man kan dra av människors utseende är den gamla vanliga om hunden och håren.
Är det verkligen frågan? Tror du inte det månne vore fruktsammare med en fråga i stil med “och vad beror det på? Upplever de den som meningslös? Som en bestraffning? Som tidsslöseri? Och vad kan vi, lärare, rektorer och i viss mån samhället, i så fall göra åt den saken?”
Det kan vara så att vi får det ljus vi själva riggar.
Vi behöver nog båda perspektiven. Samtidigt som vi vill väl är vi en del av ett förtryckande system. Den dubbelheten får vi leva med. Här i Berlin är omvärdering sjäkva livsluften och alla lever liksom i språnget.
När jag ser det gamla blandas med det nya svindlar tanken på att det går så snabbt att glömma.
Kanske är det bättre att fokusera på “mening” som är en omedelbar och individuell upplevelse. Den är liksom inte förhandlingsbar.
Tysta tankar 
De fortsätter följa Det Svenska Mönstret, alltså, men placerar kontrollerna i skolan i stället för hos BVC? Jag undrar om inte det är rätt klokt tänkt, förskollärarna har dels möjlighet att observera barnen under en längre tid än vad som är möjligt att göra under ett besök på BVC (jag är medveten om att akronymen förmodligen är utbytt mot något modernare, klatchigare, men jag hänger inte riktigt med i den branschen), dels i en miljö där barnen känner sig hemma.
LikeLike
Jag är rädd att skolans fokus ligger på kognitiva färdigheter.
Men de där fyraårskontrollerna var märkliga företeelser.
LikeLike
Det gör såväl tvåårskontrollernas som fyraårskontrollernas fokus också, gör de inte?
LikeLike
Jag kan det för dåligt – ser bara mönstret: testa, testa, testa…
LikeLike
Man kan ju välja hur man ser på saken. Man kan se det som att man testar för att ge så många som möjlighet att delta på så lika villkor som möjligt, utifrån sina förutsättningar (glasögon till den som ser illa, hörapparat till den som hör illa etc). Man kan se det som att man vill dokumentera de arbetssätt man har, och få så mycket statistiskt underlag det någonsin är möjligt på vad som fungerar när och hur och inte. Man kan också, om man är av sådant kynne, se det som att man testar för att kategorisera människor så tidigt som möjligt, i något dimmigt samhällsplaneringssyfte eller vad det nu kan vara.
Jag lutar nog personligen mer åt alternativ ett, i viss mån två och ser få tendenser som pekar i riktning mot alternativ tre, men jag har inte satt mig in i frågan i någon överväldigande stor detalj.
LikeLike
Mina forskande kollegor Ann-Christine Vallberg Roth och Annika Månsson är mycket bekymrade över hur många förskolor använder standradiserade tester och skriver IUPutifrån dunkla syften.
Deras undersökningar tyder på att alternativ 3 vinner terräng.
LikeLike
Ibland undrar jag om förskollärare och lärare verkligen bara gör saker utan att reflektera över vad de gör och i vilket syfte? Det låter hemskt att säga, men lyfts så ofta i debatten att jag inte längre är säker på att det bara är ankor producerade av någon med en agenda, utan kanske faktskt förekommer både här och där.
LikeLike
Det är ofta människor som trivts i skolan som väljer att bli lärare (undantag finns). Min teori är att lydiga människor trivs i skolan.
Lydiga människor tycker även om att ge andra order.
LikeLike
Intressant teori. Ges det verkligen så många direkta, tydliga order i skolorna? Jag får ett intryck av att det snarare antyds en hel del, ges vinkar om och i största allmänhet rätt otydligt låter anas att, något jag föreställer mig kan få den med hög önskan att lyda att känna sig lite vilsen?
LikeLike
Jag tror att de verkligt skickliga lärarna lyckas belöna sig själv och skapa någon form av arena där de kan tävla under ytan.
LikeLike
Nu hänger jag verkligen inte med i din tankegång – hur tänker du nu?
LikeLike
Om kroppen skriker “jag vill tävla” men miljön relaterar att det är samarbete som belönas
LikeLike
Förstår jag dig rätt om jag tolkar det jag uppfattar som en något kryptisk melodiradioövergång som att du vill antyda att de lydiga egentligen är mer tävlingslystna, men avstår från att tävla eftersom det som belönas är lydnad och samarbete, och därför kompenserar detta genom att testa huruvida barnens kognitiva utveckling befinner sig ungefär där den förväntas befinna sig när de är i X-årsåldern?
Om det är så att jag förstår dig rätt förstår jag verkligen inte hur du menar. Skulle du vilka förklara en gång till?
LikeLike
Jag befinner mig i ett land där lydnad är ett centralt historiskt problem och mitt något yviga resonemang kan vara präglat av besöket på museumet Terrorns topografi. Helt vanliga människor begick förfärliga gärningar och på bilderna ser de trevliga och glada ut.
Jag vet att många barn upplever skolan som ett fängelse. Frågan är om vi lärare uppfattar oss som fångvaktare?
De flesta av oss vill nog gärna se vår livsgärning i annat ljus.
LikeLike
Det allra flesta människor som begår förfärliga gärningar ser vanliga, trevliga och glada ut. Men de flesta människor som ser vanliga, trevliga och glada ut begår inte förfärliga gärningar, och människor som t ex Raul Wallenberg ser också vanliga, trevliga och glada ut för det mesta. Den enda slutsats man kan dra av människors utseende är den gamla vanliga om hunden och håren.
Är det verkligen frågan? Tror du inte det månne vore fruktsammare med en fråga i stil med “och vad beror det på? Upplever de den som meningslös? Som en bestraffning? Som tidsslöseri? Och vad kan vi, lärare, rektorer och i viss mån samhället, i så fall göra åt den saken?”
Det kan vara så att vi får det ljus vi själva riggar.
LikeLike
Vi behöver nog båda perspektiven. Samtidigt som vi vill väl är vi en del av ett förtryckande system. Den dubbelheten får vi leva med. Här i Berlin är omvärdering sjäkva livsluften och alla lever liksom i språnget.
När jag ser det gamla blandas med det nya svindlar tanken på att det går så snabbt att glömma.
Kanske är det bättre att fokusera på “mening” som är en omedelbar och individuell upplevelse. Den är liksom inte förhandlingsbar.
LikeLike