Jag vet inte om det går att diskutera pojkarnas vantrivsel i förskolan utan att det blir olustigt och anklagande? Kanske är det lättare att studera fenomenet på lite avstånd.
Svarene fra 3000 børn i 140 dagtilbud over hele landet viser, at langt de fleste børn trives godt og er glade for børnehave.
Men der er markant forskel på piger og drenge. 10 procent af pigerne er mindre glade for at gå i børnehave, mens det samme gælder for hele 20 procent af drengene. Det svarer i snit til, at to drenge på hver stue trives mindre godt.
Det samme mønster finder undersøgelsen, når de voksne pædagoger skal vurdere børnenes adfærd.
Rastløse drenge
7,3 procent af drengene vurderes af pædagogerne til, at de aldrig eller sjældent udviser hensigtsmæssig social adfærd. Den samme vurdering får kun 2,6 procent af pigerne.Drengene er, ifølge pædagogerne, klart mere “udadreagerende” end pigerne. De har oftere “raserianfald”, de er oftere “rastløse eller hele tiden i bevægelse”, og drengene gør sig langt oftere skyld i at “forstyrre de aktiviteter, der foregår”.
Tack för tipset Ulla-Karin!
Tysta tankar 
Här ser vi tydligt hur de små pojkarna tidigt börjar skapa sin antiförskolekultur inom gruppen, den kultur som senare ska utblomma i den berömda antipluggkulturen. Trots att samhället ställer upp med så fina förskolor och skolor tar pojkarna inte emot denna gåva. Ja, se då får man skylla sig själv.
Tycker du bröt citatet lite för tidigt:
“Drengene er, ifølge pædagogerne, klart mere “udadreagerende” end pigerne. De har oftere “raserianfald”, de er oftere “rastløse eller hele tiden i bevægelse”, og drengene gør sig langt oftere skyld i at “forstyrre de aktiviteter, der foregår”.
Omvendt mener pædagogerne, at pigerne er “bedre til at formulere deres ønsker verbalt”, til at “lege med sproget” og til at “rime på egen hånd”.”
De hade ingen som helst reflektion över VILKA aktiviteter som ske och att de kanske favoriserar beteenden de själva gillar. Ingen reflektion över vem som blir standard och vem som jämförs med vem. Ganska symptomatiskt för vår tid.
LikeLike
Jag försöker lägga band på min anklagande ton. Hetsa inte upp mig!
LikeLike
Sorry. Blir ganska upprörd för vinklad journalistik och och grunda analyser.
Jag kan inte låta bli att fundera på om man beskrev barngruppen så här:
Flickorna är oftast tysta och försiktiga i slutna grupper. De tar färre initiativ till rörelselekar och utelek. De är svårare att få igång att tävla.
Pojkarna är oftast bättre på grovmotorik och bollkoordination. De är aktivare i skogen och hittar lätt på egna lekar utan vuxen inblandning.
Tror man skulle få kritik för att man utgår från en manlig norm, favoriserar “manliga” egenskaper och medvetet hittar problem i flickgruppen. Men det är bara som jag tror.
LikeLike
Det är nog en ganska kvalificerad gissning.
Jag vill gärna lyfta den dolda normativitetens betydelse och är bekymrad över att majoriteten presenterar sin världsbild som neutral.
LikeLike
Majoritetens normativitet har ju uppmärksammats sedan länge i manliga miljöer. Den har både problematiserats och kritiserats från kvinnosakshåll. Och kanske med all rätt. Det intressanta blir när samma personer som kritiserar normativiteten hos andra är totalt blinda eller likgiltiga inför normativiteten i sin egen grupp. Lättare att se flisan i sin nästes öga än bjälken i sitt egna. Då tillhör man arten Ego cogitationis minor.
LikeLike
Är det Nalle Puh-syndromet? En mycket liten hjärna…
LikeLike
Hur var det “innan” förskola och dagis tro? Nu är det ju mest kvinnor på förskolan, men det var ju mest kvinnor som var hemma med barnen också. Var pojkarna mer nöjda då tro – för det var väl ändå trots allt deras mammor, eller andra kvinnor i omgivningen, som satte upp någon sorts ramar för tillvaron. Tänker på Per Viking i “Hooked for life” http://svtplay.se/v/2662049/dokumentarfilm/hooked_for_life
när han talar om den ultimata friheten – bortom alla restriktioner. Om det är “drömmen” för en större grupp pojkar än flickor (socialt eller biologiskt?) så kommer nog fler pojkar alltid vara missnöjda med det som hämmar deras frihet.
LikeLike
Det där är nog olika beroende på samhällsskikt och årtal. Om vi tar torpare/bonde för 100 år sedan hade man många barn. Det fanns knappast tid för mamman att ta hand om eller aktivera/stimulera varje barn för sig. Överhuvudtaget fick man börja hjälpa till ganska tidigt. Ta hand om småsyskon och hjälpa till med enkla sysslor. I byn jag är uppväxt täljde man slevar till försäljning, förr i tiden. När man var 4-5 fick man sickla skedarna med en glasbit. Med åldern fick man svårare uppgifter. Pojkar fick ganska snart följa med i skogen och på åkern. Även flickor fick hjälpa till att så skog med frön i en kaffekopp. I vad mån det fanns tid till lek var den nog så fri från vuxen inblandning den kunde bli.
Man kan tänka sig att pojkar hade en större rörelsefrihet eftersom jobben de fick hjälpa till med var utspridda bortom hemmet i större utsträckning. Pojkarna fick definitivt umgås med män betydligt tidigare än idag, där första manlige lärare kan vara i högstadiet.
I högre stånd, där man hyrde in barnpigor, var bilden nog annorlunda.
LikeLike
Grundproblemet är att en avancerad kultur separerar barnen mer från båda föräldrar och pojkar ännu mer från män än flickor från kvinnor.
Det finns ingen sk skuld i detta. Det är bara en konsekvens av utvecklingen.
Att pojkar förr i jordbruks och jägarsamhällena hade närmare till sina manliga förebilder känns närmast naturligt.
Jag har länge funderat kring detta och insett att denna “separation” kan fungera som en hämsko för välfärdsutvecklingen och mannens lust att skapa nyttigt och kreativt.
Jag är nu 56 år. Redan på 60 talet led jag av den sk “kvinnoskolan” och sen dess har det bara blivit sämre.
Kanske måste vi hitta tillbaka till pojk- och flickskolor och mans och kvinnoskolor. I den nu dominanta kvinnoskolan finns ytterst få män som får utlopp för sina pojkigt-manliga behov och väljer därför bort läraryrket.
Hotbilden av en destruktiv manlighet hittar vi i stora delar av Ryssland och även i USA har man funnit detta varande ett allvarligt problem i vissa stater.
LikeLike
@Anna
Tack för länken!
Drömmen om frihet? På ett djupare plan skulle väl Freud påstå att vi vantrivs i kulturen men att vi ibland lyckas hitta vägar för att stå ut med eländet. Frågan är väl om män vantrivs mer? Robert Bly antydde något om vilsna män och hans tankar väckte starka reaktioner. Jag tänker att livet handlar om att hantera frustrationer – att sprida ut dem över tid…
@AV
Om vi inte ska ramla ner i biologismfällan är det historiska perspektivet viktigt. Tack för att du lyfter betydelsen av att se saker i sitt sammanhang.
Det känns skönt att vi inte behöver bråka om arv och miljö här. Sånt håller vi inte på med.
LikeLike
Mats. Som jag förstår det råder här ändå konsensus (hehe) om att vi har en biologisk ram, en potential, vari vi kan utvecklas. Var vi hamnar inom denna ram och hur mycket man fyller den beror sedan på miljön. Att det finns genomsnittliga skillnader mellan pojkar och flickor säger något om hur vi utvecklar verksamheten, men inget om hur varje individ bemöts. Man behöver inte falla i något dike utan kan lugnt traska den gyllene medelvägen.
Och då finns det inte mycket att diskutera.
LikeLike
Vi vandrar vidare på vingliga medelvägen. Sen får vi se hur lugnt det blir?
LikeLike
@Anders
Jag vet inte om separatism löser problemen. Antagligen uppstår nya hotbilder och det finns nog många exempel på enkönade kulturer som spårat ur.
LikeLike
Absolut nu tänker du på stygga militanta gubbar. Jag menar snälla empatiska tekniker.
Men det behöver inte vara svartvitt. Man måste kunna testa olika varianter och låta olika blommor växa.
Problemet är att ingen annan kan föreslå något som verkar fungera. Kan du? Folk antingen famlar eller förnekar problemen. Du famlar. Din blogg handlar ju om ditt famlande.
Kanske är det dags att organisera ett vetenskapligt forskningsprojekt som får jobba under 50 år. Det är också ett slags grundproblem. Forskning i dessa frågor tar minst en livstid.
Är det egentligen det som är livet. Att vara ett enda stort forskningsprojekt. Sen dör man.
Sen kommer idéhistorikerna i nästa generation och skriver om sina kulturella berättelser.
LikeLike
Tack! Jag beskriver mig gärna som famlande
Sedan tror jag inte att samhällsutvecklingen styrs av vetenskapliga teorier – politikerna brukar kunna leta upp experter som bekräftar deras agenda.
Min tilltro till akademins integritet är mycket begränsad. Men jag gillar berättelser. En del av dem kan ge oss mod att våga pröva de egna krafterna.
LikeLike