Serien är fortfarande lika oförutsägbart hjärtknipande. För oss som förknippar disciplin med exercis och sadism är det nyttigt att möta de här lärarna som närmar sig barnen med värme, närhet och värdighet.
Berättelsen om Vinnie i den tredje delen av serien kommer jag att bära med mig länge. Skolpolitik blir inte mer spännande. Rektorn kämpar för att slippa relegera eleven, utan att skolans regelssystem krakelerar. Mötet med socialtjänsten och omhändertagande innebär stora risker.
Nästa söndag 20.00. På twitter #educatingessex
Tysta tankar 
Hjärtat brister när pojken ser ungdomshemmet som en räddning.
LikeLike
Och när han sa att om hon älskade mig skulle hon inte ha slängt ut mig.
LikeLike
Jag förstår att lärarna höll på att gå sönder när han tvingar dem till disciplinära åtgärder:
– He’s just so likeable!!!!
LikeLike
Jag tänker mycket på deras förhållningssätt. Disciplinära åtgärder som i visst måtto, av mig uppfattas snäva. Ungdomar som lyder, och så dessa hjältar, som är hjältar, absolut hjältar, både ungar o vuxna. MEN! Vad är det med Vinnie som gör att detta förhållningssätt kan fungera: Vilka är hans Behov, vilka är hans Förmågor?
Behoven konstaterar laget: tillit, kärlek, tro. De enligt Maslovs behovstrappa sekundära behoven av självständighet och förverkligande får stå tillbaka, men antyds vara ett av målen, med att gå kvar på skolan(förutom att skolan inte vill MISSLYCKAS).
MEN, vilka är Vinnies förmågor söm möjliggör ett bemötande som det han får, 1) han är tidigare välfungerande, 2) han har upplevt ett innanförskap, 3) han har haft och förlorat, 4) han är begåvad, 5)har studieframgångar i bagaget. Därför kan verbala resonemang, och positiva förstärkningar på hans “dåliga beteende”, m.m. fungera
För de elever som t.ex. jag oftast möter av vilka en del uppvisar utmanande beteenden har jag alltid som ledstjärna(för att lugna min själ) att kunde denne bete sig “bättre” gjorde denne naturligtvis det. Men jag, till motsats mot tv-skolan, håller mig nästan alltid till att lobba “stöket”, lugna, ta om, börja om, hitta en annan strategi för ” den destruktiva flykten”, locka in, motivera, avleda. Och egentligen, jag TROR det är långsiktigt bättre än alla dessa regler och restriktioner i Essex. I alla fall när man har att göra med svagare begåvade ungar, med många negativa upplevelser i bagaget. Å andra sidan existerar inte tanken på att relegera. Hos oss finns förhoppningsvis bara tanken på resurser. I bästa fall, med en kompetent rektor, och ett bra fack.
Men det är svårt. Man kan också känna att man hamnar i ett läge – när man ser något som detta program, man imponeras av skickligheten och engagemanget- där ställer man allt på ända: varför tror jag på detta förhållningssätt? Vad fungerar, egentligen? Vad är en ungdom? Vad är en hjärna? Vad är en tillsägelse? Ett krav?
Hur vet man? Det gör man väl inte, men man kan ju fråga sig, frågor, vidare och vidare, kring Behov, och Förmåga. Och i alla fall försöka sortera i sina egna projektioner.
Its a djungel.
LikeLike
Det är verkligen en djungel. Jag är glad att programmet är så mångtydigt och lärarna är verkligen inte tvärsäkra. De famlar och tvivlar – ibland pnskar jag att vi lärarutbildare orkade leva iden här osäkerheten.
Och ändå måste man handla!
LikeLike
Pingback: Den övervakade skolan « You're no different to me