Den här bloggen sätter en ära i att inte låta sig definieras. Jag funderar på att höja den akademiska nivån under året och texten om kritikens villkor är en bra start.

Länk till intervju av Leila Brännström om Kritikens läge.

Frågan vad som är akademins uppgift? Att vara kritisk och genomskådande kanske är lockande, men i längden innebär det en ganska ofruktbar position. Världen är trött på sanningssägare.

Anders Johansson: Jag är inte säker på att kritiskt tänkande nödvändigtvis går ut på att påverka människors idéer för att i förlängningen förändra deras beteende. Om kritik leder till det är det givetvis bra, men sambandet är nog inte så enkelt. Žižeks (och Sloterdijks) iakttagelse är väl helt riktig i det avseendet: ideologikritiken har inte den kraften, eftersom människor inte är så endimensionellt rationella.

Jag upplever att det finns något auktoritärt och självgott okritiskt över den sortens traditionella ideologikritik. Det behövs inte fler intellektuella som anser sig ha genomskådat det falska och nu talar om för de oupplysta hur saker och ting ligger till. Om tänkandet ska vara kritiskt måste det kritisera sig självt i högre grad än så. Återigen tror jag att den frigörande potentialen ligger i tänkandet självt, inte i något förment frigörande budskap. Uppgiften – om man nu ska tala om »mobilisering« – är att tvinga eller locka läsaren att börja tänka, snarare än att tänka åt honom eller henne.

Kanske är kritikern en obotlig besserwisser som bäst avnjuter sin upplysthet i de avskilda seminarierummen. Vi bär alla George Costanza inom oss.

Bildlänk