I ett annat inlägg reagerade jag snäsigt mot en debattör som uttalade sig nedsättande om svensk pedagogisk forskning. Kanske var min smärtgräns nådd när gäller påhopp mot lärarutbildning.
Jag läser senaste numret av Pedagogiska magasinet och njuter av en mycket välskriven och intressant text av min kollega Ann-Christine Vallberg Roth.
“Vår tidigare forskning har belyst hur dokumentation och bedömning av barn varierar beroende på var barnen växer upp och går i förskola. Kunskapsinriktade bedömningar visade sig dominera i stadsdelar där majoriteten av invånarna och föräldrarna hade etniskt svensk bakgrund. Medan socialt fostrande och svenskspråkig bedömning dominerade i stadsdelar där en stor andel av invånarna och föräldrarna hade migrationsbakgrund. Omsorgsinriktad och primärt kroppsnära behovsbedömning dominerade i en landsbygdskommun.”
Tysta tankar 
Hum, det var den enda artikeln jag inte läste av temat. Får nog göra det.
Jag vet att man på en del förskolor har skippat den Individuella Utvecklingsplanen för varje barn till förmån för en Intressekartläggning. IUP:n är ju så starkt kopplad till de nationella kunskapsmål som finns för förskolan. Det vanliga är då att en imaginär linje uppstår i förhållande till varje mål varpå man placerar varje barn. Han/hon är “efter” beträffande ett visst mål, men har nått fram till något annat mål.
En intressekartläggning, å sin sida, fokuserar inte så hårt på målen, den bara kartlägger vilka intressen som barnet visar och strävar efter att finna strategier för att utmana dessa intressen.
Så, istället för en linjär utvecklingsplan så kan man använda en intressekartläggning där varje barn kan röra sig friare och växa i den riktning som de själva väljer (nåja). Kunskapen värderas inte, framförallt inte i förhållande till annan, andras kunskap. Det är växandet i sig som är poängen.
Jag gillar´t.
LikeLike
Det låter klokt. Frågan är om det går att frigöra sig från det normativa perspektivet?
Jag kanske är överkänslig, men jag vill inte bli kartlagd (som vuxen)!
Alternativet är ju delaktighet på riktig och jag är inte säker på om kartläggning är nödvändig. Kan den vara kategoriserande?
LikeLike
Nej, kanske går det inte att slippa det normativa perspektivet helt. Det kanske inte heller är önskvärt, men kartläggningen är ju nästan nihilistisk i jämförelse med IUP:n. 🙂
Skulle kartläggning och delaktighet utesluta varandra? Det finns en jämlikhetsaspekt, som inte är helt enkel, som väl alltid är närvarande i utbildningsituationer.
Hur menar du att den blir kategoriserande?
Hursomhelst, jag gillar kartläggningen eftersom den framstår som mer fri och mindre normativ än IUP:n, dessutom tangerar den min kunskapssyn bättre.
LikeLike
Jag famlar eftersom jag inte prövat. Min oro handlar nog om hur det ska formaliseras. Kommer kommunerna att ta fram blanketter som är offentliga handlingar?
Vill vi det?
Jag prövar tanken på att dokumentation alltid är en form av maktutövning där barnet reduceras till objekt. Bara genom att sätta ord på en företeelse sker en kategorisering – svårt att undvika. Eller omöjligt…
LikeLike
Min erfarenhet av det är att intressekartläggningen ersätter iup:n rakt av, och är således offentlig handling.
Jag vet inte om vi vill det. Men det är fortfarande bättre än IUP, tycker jag.
Ja, dokumentation förutsätter kategorisering och kategorisering är väl en förutsättning för mänsklig verksamhet, kommunikation etc. Det maktkritiska perspektivet måste alltid finnas där. Vi behöver diskutera maktbegrepp för att komma nånstans här.
Som en ren spekulation så tror jag inte att makten någonsin försvinner, den kan bara hanteras olika (?). Makt är ju alltid en relation och vi kan inte skippa relationerna.
LikeLike
Idag använder många begreppet govermentality för att problematisera vår oreflekterade tilltro inför den goda staten.
Jag minns en tid då framför allt arbetarklassen valde dagmammor eftersom de misstrodde daghemmens ideologiska funktion. På något sätt förstår jag dem bättre idag. Viljan att kontrollera har blivit mer skamlös.
LikeLike
Mycket intressant med skillnaderna, Mats. Men ändå, jäkla dokumentationshysteri. Självklart är det viktigt med bedömning i förskolan. Skolan ska ju vara kompensatorisk, men det borde räcka med dokumentation när det krävs speciella åtgärder. För det mesta räcker det – antar jag – med att man gör något åt saken. Läser extra många sagor, tar skogspromenader för grovmotoriken eller vad det nu kan vara. Men läroplanen måste gälla var man än bor, var man än kommer ifrån.
LikeLike
Jo, jag tänker att förskolans brister även kan vara en del av problemet. Genom att dokumentera barnet förlägger vi bekymren inom det och åtgärderna handlar om att bota barnet som individ. Skolan har ett starkt individuellt stödfokus, alternativt ambition att uppfostra. Barnet riskerar alltid att reduceras till ett objekt för förändring.
Ibland sker den förändringen i en kollektiv process. Skogspromenader är bra. En del av oss måste kanske vara med i Robinson för att det ska hända något med vår självbild.
LikeLike
Förskolan ska väl precis som förskolan kompensera för brister i uppväxten. Bristerna består i allmänhet av torftig intellektuell miljö, näringsfattig mat, för litet motion och frisk luft, för få möjligheter att röra sig på ojämnt underlag (tydligen viktigt för hjärnan). Det blir mycket mindre överlägset och etiketterande om man satsar på att bjuda rikligt med framgångsfaktorer till alla barn – med litet extra fokus på de barn som verkar behöva det mest.
LikeLike
Den där kompensatoriska ansatsen stökar till det! Vem ska få följa med till simhallen? Vem har inte varit i naturen?
Suck – de här diskussionerna vill vi helst slippa!
LikeLike
Ändå måste vi ta dem – vi kan inte tiga och hoppas att behovet försvinner.
LikeLike
Risken är väl att vi hamnar i 30-talets stigmatisering av fattiga barn med lapp om att de skulle badas och utfodras?
LikeLike
Ja – om vi tiger och låtsas som att frågan inte är viktig finns en överhängande risk att vi hamnar precis exakt där.
LikeLike
Lockelsen i att skapa en skola som tar på sig uppgiften att kompensera samhällets orättvisor är stor.
Risken är kanske att det här läraruppdraget svämmar över?
LikeLike
Innebär en kompensatorisk skola automatiskt att ansvaret för kompensationen hamnar helt på lärarnas axlar?
LikeLike
Tyvärr finns det nog en obehaglig tradition att transportera ansvaret (skulden) nedåt i systemet.
Sommarens händelser i Rosengård illustrerar problemet med otäck skärpa:
https://lumaol.wordpress.com/2011/07/03/det-ar-skolornas-eget-fel/
LikeLike
Låt oss skilja på begreppen ansvar och skuld, det vinner såväl debatt som skola och samhälle på.
Sommarens händelser i Rosengård illustrerar sannerligen problemet. När Konstatinides och skolinspektionen var för sig påpekade att skolorna inte skött sina uppdrag hamnade fokus raskt på att de stackars lärarna var orättvist utpekade. Eleverna, som berövats möjligheten att få del av den utbildning de har rätt till, försvann i bakgrunden, där de fick illustrera “problemet” medan lärarna lyfte fram sig själva som hjältar. Det var en sorglig historia.
Gradillas igen: “Alla involverade i utbildning, från föräldrar till lagstiftare, måste säga: […] Jag är en förälder, en lärare, en SYV, en administratör, en affärsman i samhället där skolan ligger, en kommunpolitiker… Detta är mitt jobb!”
Så enkelt, och så svårt. Alla involverade, utan undantag, måste ta sin del av ansvaret, hela dagen, varje dag.
LikeLike
Jag håller med – men har nog hakat upp mig.
Den här sammanblandningen av ansvar och skuld… Hur uppstod den? Är det något nytt?
Om vi ska bryta den – var ska vi börja?
Idag känns det som om alla är angelägna om att hitta en snabb lösning och då ligger syndabockstänkandet nära till hands.
Å andra sidan är vårt behov av hjältar oändligt, men det är en riskabel position.
LikeLike
Börja med att bryta den hos dig själv, Mats. Det är enklare än att försöka omvända världen först.
Fundera över de två begreppen, och använd dem med eftertanke.
Det är med “syndabockar” och “skuld” har kommit att hänga intimt samman med “offerkofta” och “martyrskap” i skoldebatten. Gissa vilka som förlorar på det? Varje gång.
LikeLike
Det riskerar nog att bli väl personligt. Jag ska fundera över ditt råd.
LikeLike