3 thoughts on ““Race to nowhere””

1. Jag har väl i och för sig med mig tankar om att det viktigaste är att göra sitt bästa, inte ens resultat jämfört med andra. Min erfarenhetsportfölj rymmer också härliga minnen av betydelsen av att göra själva kunskapsresan lustfylld. Lyckokänslan vid själva målet har gått över snabbt. Kanhända är det risk att de inställningarna lett mig till låglöneyrket lärare men jag tror ändå att de varit effektiva för själva kunskapsbygget.

   Sen är jag kanske på tvärs mot det vanliga normala ii debatten när jag hävdar att svensk skola måste öka utmaningarna för elevernas intellekt kraftigt. Den framtida värld vi möter kommer garanterat ge dem mer utmaningar än vi vuxna mött. Det är då helt förkastligt att så många ungdomar blir understimulerade i vår skola.

   LikeLike

   Reply ↓

   • Vi kan försöka ersätta äkta utmaningar och intellektuell stimulans med vaga löften om framtida belöningar. Det här urvalstricket fungerar ganska bra och skapar en grundläggande nervositet som en slug lärare kan utnyttja för att hetsa eleverna att jobba häcken av sig. Frågan är vad som händer när vi ersätter inte motivation ( och här är Jan och jag löjligt överens) med yttre?

     Problemet är att skolan inte ens lyckas upprätthålla skenet av rättvisa. Fler och fler synar de här löftena om “en väg till framgång” och till och med arbetsgivaren är misstänksam mot de här sönderstressade perfektionisterna som skolan verkar belöna med höga betyg.

     LikeLike

     Reply ↓

2. Pingback: Stress och utmaning för våra elever « Jans Syrliga KaramelLer