Den akademiska världen består till stor del av gränsdragningsproblem. Var börjar och slutar forskningsfältet? Om vi ska kunna söka bidrag måste omvärlden förstå hur ämnet är uppbyggt och hur det förhåller sig till andra konstruktioner.
Jag läser en debattartikel av Per Tryding som är doktor i lärande. Jag suckar och undrar hur det ämnet förhåller sig till pedagogik, pedagogiskt arbete och utbildningsvetenskap?
Efter tio år på lärarutbildningen är jag ganska trött på ordet lärande, som återkom i många av våra huvudämnen.
Bild och visuellt lärande
Den fria tidens lärande
Engelska och lärande
Geografi, miljö och lärande
Matematik och lärande
Naturvetenskap och lärande
Religionsvetenskap och lärande
Samhällsorienterande ämnen och barns lärande
Samhällsvetenskap och lärande
Tyska och lärande
Nu ska Lärarutbildningen i Malmö byta namn till Lärande och samhälle. Jag har absolut inga åsikter i frågan.
Per Trydings förslag är jag mer skeptisk till:
Det finns en lösning inom räckhåll. Vi kan börja skapa en god spiral genom att sluta fokusera på hur många lärare vi har och börja fokusera på hur bra de är. Allt inom samma budgetar som idag. Lärarna måste få bättre betalt så att talangerna lockas av yrket. Sedan ska vi låta dem jobba i fred.
I Malmö stad lär det dessutom finnas ett förslag om att belöna framgångsrika skolor ekonomiskt. (ingen länk än) Igår hånade jag Maud Olofsson för liknande tankar och Boråsforskarna beskrev i gårdagens tidning de långsiktiga konsekvenserna.
Förlåt Maud. Idag kan man inte lita på någon. Inte ens socialdemokratiska kommunpolitiker.
Tysta tankar 
Min kommande bok handlar i stora hela om detta ord. Ska bli mycket spännande att få höra dina synpunkter. Du är ju en av mina viktiga kritiker… Må hur bra som helst Mats, A-M
LikeLike
Jag ser fram emot att läsa. Ordet får ju en dubbel betydelse och blir inte bara en verbform utan även ett substantiv. Här pågår “ett lärande”.
Det finns nog en risk i att vi romantiserar de här processerna som någonting som liksom bara sker eller finns?
Men jag har verkligen inga bättre ord att föreslå!
LikeLike
Trydings inlägg gör mig mer än skeptisk Mats. Karln måste skämta!
LikeLike
Jag tycker att det är problematiskt att man i lärarutbildningen använder ett begrepp som syftar på något som ska ske hos “tredje person”. Självklart ska vi undervisa för lärande – men lärarna ska utbildas för undervisning – inte för lärande. Eleven lär sig ju inte “bara för att läraren gör rätt” utan måste också själv vara en aktiv agent “för lärande”.
LikeLike
Jag tror också att vi i vår iver att distansera oss från det förmedlingspedagogiska perspektivet (där kunskap transporteras och lärs in eller ut) riskerar att hamna i en passiv syn på individen i vars inre gömmor det pågår ett diffust livslångt lärande.
Just nu är jag inne i en konstruktivistisk fas och betonar gärna kunskapsbyggandets dramatiska fas – nya föreställningar bryts mot tidigare erfarenheter och de mentala kartorna ersätter varandra under ständiga strider.
Lärande som konflikt mellan gammalt och nytt?
LikeLike
Handlar det inte om perspektiv igen? Medan pedagogik, undervisning, utbildningsvetenskap etc handlar om utlärande handlar lärande om inlärande.
Det blir luddigt på svenska, orden lärare och lärande ligger så snubblande nära varandra. På t ex engelska blir det tydligare, teachers teach, learners learn.
Brasklapp: detta skrivet helt utan att ha klickat på en enda av länkarna i inlägget, så kanske är jag way off topic här.
LikeLike
Jag tror att vår kärlek till ordet handlar om ett försök att distansera sig från de traditionella universitetsämnenas absoluta och statiska karaktär. Den som läser ren Historia förväntas kunna redogöra för väldigt mycket fakta – medan en lärarutbildare även ska ha någon form av insikt i hur de här kunskaperna går att använda i skolarbetet.
Men frågan är vilka konsekvenser det får för lärarrollen om vi släpper positionen av att “vara den som vet”? Blir det någon auktoritet kvar?
– Jag är expert på lärande…
LikeLike
Givetvis behöver en lärare veta hur inlärandet går till, rent handgripligt. Har man inte den minsta insikt i inlärandemekanismerna kan man kämpa sig blå med både didaktiska och pedagogiska teorier, man kommer att trampa vatten i alla fall, och vad värre är, eleverna kommer också att trampa (om de inte rent av sjunker)
Jag förstår inte alls hur du tänker kring detta med hotet mot auktoriteten? Skulle du vilja förklara?
LikeLike
Jag tror att många lärare bygger sin auktoritet på att vara den som vet bäst och har läst flest böcker. Det är en rest från den gamla tiden då kunskap var begränsad och en bildad människa kunde sägas behärska någon form av kanon.
För mig var det en omskakande upplevelse första gången jag insåg att en lärare kunde ha fel (det var på den tiden jag resonerade i sådana förenklande termer)
Idag tror jag att många lärare känner sig hotade om de presenterar fakta i ett klassrum där barnen (eller studenterna) kan googla alla uppgifter och korrigera faktafel.
Bilden av läraren som besserwisser är efterhängsen – men vui vill helst vara den som ställer frågorna själva.
LikeLike
Och helt osökt dök er reklamfilm från tidigt i våras upp i minnet….
Ja, google har öppnat nya hisnande perspektiv, och med internet i klassrummet försvann alla möjligheter att förhala sig till tid att gå och slå upp ett eller annat.
Vi lever i spännande tider!
Så berätta, hur tänker du om lärarens auktoritet framgent, vad bygger den på i google reality?
LikeLike
På en yrkesutbildning borde det gå att konstruera någon form av auktoritet på erfarenhet – samtidigt är det naturligtvis utomordentligt korkat om man inte förstår att de här kunskaperna är av begränsad hållbarhet och giltighet för andra än en själv. Men det känns fortfarande bra att kunna peka på yrkeserfarenhet som merit.
När det gäller akademiskt hantverk tror jag det är lättare att hävda tolkningsföreträde. Så här ska en uppsats se ut. Detta är en relevant och undersökningsbar fråga. Jag kan hjälpa dig att klara examinationen/jag är examinatorn!
Samtidigt tänker jag att verkligt personlig auktoritet bygger på en viss form av autenticitet och relation – då måste vi frigöra oss från utbildningsfabrikens anonyma kunskapssyn. Själv skulle jag aldrig lita på någon som inte vågade visa sina tvivel.
LikeLike
Jag tror att lärarstudenterna mår bra av att känna att de har förmågan att utgöra en naturlig auktoritet i klassrummet, en sorts “råg i ryggen” som bottnar i kunskaper av olika slag, om innehåll såväl som om hur, vad, när och varför. Om man då fokuserar så mycket på elevernas lärande, som de har både all och ingen makt över på samma gång, riskerar man att istället göra dem alltför osäkra på om de ska “klara av det”.
LikeLike
Intressant, berätta mer! Vad menar du med “verkligt personlig auktoritet”?
LikeLike
Jag tror det finns en risk att romantisera den här auktoriteten som något medfött – antingen har man det eller inte.
De flesta av oss konstruerar trovärdigheten med mer eller mindre vackra knep. Men det är ett utsatt yrke och förr eller senare står studenten där själv – upp till bevis.
På en lärarutbildning tycker jag det är spännande att be studenterna beskriva sitt eget lärande. En ganska omskakande uppgift om man är van att bli värderad utifrån.
LikeLike
Vad är det viktigaste de lär sig av den övningen, finner du?
LikeLike
Det viktigaste tror jag att de lär sig hur svårt det är att sätt ord på kunskap. Innan vi börjar diskutera metoder för undervisning eller bedömning av prestationer måste vi ha ett språk som beskriver vad det innebär att lära – eller mer precist “att förstå”.
LikeLike
Jag är inte säker på att jag förstår dig rätt – menar du att “att förstå” är en precisering av “att lära” eller är det “att förstå” ni behöver definiera för att kunna diskutera?
LikeLike
Jag är inne i en konstruktivistisk fas och menar nog att “förstå” är mer precist (eller snarare intressant) – i alla fall jämfört med ett diffust lärande som finns överallt och pågår hela tiden. (det livslånga lidandet)
Gärdenfors skriver om lusten att förstå som en viktigt utgångspunkt för skolan – men det går också att se från andra hållet. Människan kan beskrivas som en varelse som skyddar sina invanda föreställningar mot nya intryck med alla medel.
Baksidan av den här kognitionsinriktade synen på kunskap är att det kroppsliga lärandet inte blir synligt. Det går nog att dansa utan att förstå dans!
LikeLike
Jag har svårt att få grepp om hur du tänker, Mats, så jag frågar helt enkelt vidare: att “förstå” inom citationstecken låter i mina ögon som “att egentligen inte ha förstått mer än kanske ytan men inte orka engagera sig mer” men jag vet att du gärna använder citationstecken liten mer okonventionellt, så hur menar du?
LikeLike
Absolut menar jag INTE så!
Konstruktivismen är en i grunden Kunskapsoptimistisk filosofi som menar att våra föreställningar om världen faktiskt blir bättre i betydelsen mer sanna när nya erfarenheter bryts mot de gamla.
Det sociolulturella perspektivet fokuserar mer på den språkliga gemenskapen och blir då mer relativistisk. (om språket blir det samma som verkligheten) jfr “allt är språk”
LikeLike
Jag anade det, så jag frågade istället för att vingla iväg och dra slutsatser. Och tack för att du tog dig tiden att så tydligt sätta ord på hur du menade.
LikeLike
Tack för att du frågade! Jag brukar försöka undvika citationstecken och smileys – i alla fall tror jag att jag gör det…
LikeLike