Jag har starka minnen av min barndoms första fräcka histrorier. Det var en form av vuxeninitiering som innebar att jag fick tillträde till en hemlig och lite småsnuskig värld av dolda betydelser. Idag är det sällan någon berättar fräckisar för mig och jag anar att högskolan inte är den mest passande miljön för den sortens skämt. Mina arbetskamrater är alltför värdiga och studenterna vågar inte riskera att genusfällan slår igen över deras halsar.
Därför kändes det bra att min pensionerade granne drog en historia som jag inte hade hört idag!
Tre kvinnor var ute och gick i skogen när de får syn på en naken sovande man med en tidning över huvudet.
– Ja, det är då inte min man, sa den första.
– Nej, det det är minsann inte min fästman heller, sa den andra.
– Nej, från den här byn kommer han inte, sa den tredje.
Bloggen har nu brutit mot ytterligare en gräns. Jag är lite orolig över var det ska sluta.
Har du någon fräckis som världen behöver? Dela den med oss under kommentar!
Tysta tankar 
En sak är dock tvärsäker:
Fräcka historier bär långt mer vetenskapligt djup om livets realiteter än den sk Genusvetenskapen, som stängt in sig själv i ett ideologiskt svart hål i den mentala jordkällaren.
Det fattar nog de flesta med två fötter i jorden.
LikeLike
Jag har bestämt för mig att den andra kvinnan säger: Nej, det är inte din man. Blir lite värre då.
Ok, en lördagsfräckis:
Prästen och klockaren diskuterade vem som varit med flest damer i socknen. För att avgöra frågan bestämde de sig för att på Söndagen stå vid kyrkporten och hälsa på de damer de legat med, medan församlingen lämnade kyrkan. När endast prästens fru och båda stora döttrar var kvar ledde han med ett “goddag” och med ett belåtet flin åt klockaren hälsade han på sin fru, goddag. Tills klockaren sa “goddag, goddag, goddag”.
En till (snäppet grövre):
Alpinisten kommer hem efter flera månaders expedition till Himalaya och upptäcker att hans fru vänstrat med en bekant. Hennes nya fästman skrattar att alpinisten får skylla sig själv som är ute och reser jämt. Svaret kommer lakoniskt: Kvinnor är som berg, det är förstabestigningen som räknas.
Lämnar över ordet till maestro själv:
LikeLike
Tack! Visst har Povel Ramel skrivit en sång med liknande budskap?
Kanske var de här som svensk skola? (antingen har dagens skola blivit sämre – eller har gårdagens blivit bättre)
LikeLike
Jag befinner mig i Povelcoma:
LikeLike
Som nyomvald ordförande för Liberala Kvinnor i Östergötland undrar jag om skämten är lika roliga om man byter på könen?
LikeLike
Självklart: Om man samtidigt byter kön på åhörarna.
Testa på mötena i Östergötland.
Jag lovar: Tjejerna kommer att skratta och fnittra.
Det kan kallas: Säkerhetsventil.
LikeLike
För att undersöka det måste man först ge skämten olika valör 1000, 500, 200, 100, 50 och 20 beroende om det är män eller kvinnor. 3 av varje. Sedan lägger man ihop poängen och jämför. Det som lyckas summera poängen exakt lika är roligast…
(sorry, slag under bältet. Fast det kanske passar i tråden. Ni måste ha en del diskussion i föreningen om den viktiga aktuella frågan)
Faktum är att det gavs exempel åt båda hållen. I den första är det kvinnor som ligger runt, i det andra manlig präst och klockare, får man förmoda pga skämtets ålder. Fast i modern tappning, vem har sagt att det var en manlig präst? Numera kan ju präster vara både kvinnor och/eller homosexuella. Byn kanske är som i Little Britain, “the only gay in the willage.
Lite för heteronormativ där?
Det tredje skämtet om alpinisten skulle väl fungera i ickekatolska länder att även kvinnor kan bestiga. Katolicismen kör ju fortfarande med påbjuden missionering sas.
Cornelis visa är skriven av Buffy Sainte-Marie och är ursprungligen i kvinnlig jag-form. Han fick väl göra om den ungefär som när Monica Zetterlund gjorde Trubbel av Olle Adolphson. Och jo Incestvisan fungerar oavsett kön.
LikeLike