Tack för omtanken Torbjörn!

Jag kritiserade DEJA (delegationen för jämställdhet i skolan)

DEJAS slutbetänkande är ett svek mot pojkarna

Får män kritisera en kvinnodominerad skola?

och DEJAS representant Torbjörn Messing kritisera mig.

Skolan behöver fler genusmän, inte cowboys

För en utomstående kan det verka märkligt att två personer som är engagerade i jämställdhet landar i så olika slutsatser.

Den avgörande skillnaden är nog att DEJA har en tendens att se pojkarna som problem – de är fångade i en traditionell könsroll och behöver hjälp att bryta sig ut ur detta fängelse.

Torbjörn börjar bra:

I min drömförskola arbetar både kvinnor och män och båda gör traditionellt manliga och kvinnliga sysslor. I en sådan förskola skulle man inte längre “könskoda” vissa saker som manliga och kvinnliga och vi skulle få barn som kunde göra de fria val Mats förespråkar. I en sådan förskola skulle Mats inte behöva ta på sig cowboydräkten för att känna stolthet.

Samtidigt finns det något nedlåtande i tonfallet som ger en besk eftersmak. Jag känner igen synen på pojkarnas lekar från min tid i förskolan. Ett vagt och halvformulerat förakt för tanken på att cowboydräkten skulle kunna vara något positivt. Ett institutionaliserat avståndstagande som Torbjörn uttrycker i medlidandets subtila form.

Jag minns dräkten och det utslitna färgtrycket på benen, doften av knallpulver, mina försök att snurra pistolen runt fingret, pillret med hölstret, hur jag tränade på att dö snyggt.

Leken handlade om mer än att jag behövde ta på mig en uniform för att bli accepterad. Den hjälpte mig att våga gå ner på gården vid sidan om höghuset – kanske behövde jag det stödet. Jag tror inte det var rädslan att bli mobbad som var grunden till min kärlek. Torbjörn förminskar känslan genom att göra det till en fråga om att “behöva känna stolthet”.

Ali Carr beskriver pedagogernas nedlåtande syn på pojkarnas lekar. Vad händer med barnens självrespekt när de möter personalens uppgivna blickar:
– Suck – är han igång nu igen?

Länk till helt nödvändig film

Mats 4 år - Bagarmossen[/caption] 

14 thoughts on “Tack för omtanken Torbjörn!

  1. “I min drömförskola arbetar både kvinnor och män och båda gör traditionellt manliga och kvinnliga sysslor. I en sådan förskola skulle man inte längre ”könskoda” vissa saker som manliga och kvinnliga och vi skulle få barn som kunde göra de fria val Mats förespråkar.”

    Jamen sluta könskoda då. Det är ju just genus”forskare” som går och könskodar allt på förskolorna. Som själva definierar vad som är manligt och kvinnligt, även när det blir rejält skitnödigt som byggklossar och lekgrytor. Ofta tänker inte barnen så mycket på om plastdjuren på bondgården eller legobitarna är manligt eller kvinnligt kodade. Iaf inte förrän genuspedagoger börjar prata om det.

    “I en sådan förskola skulle Mats inte behöva ta på sig cowboydräkten för att känna stolthet.”

    Nej, men heller inte skämmas för att vilja leka cowboy. Vill en pojke ha spidermandräkt eller en flicka klä ut sig till prinsessa skall de få göra det utan att vi skall försöka göra om dem. Och vice versa. Den enda gången som man egentligen behöver ta upp genus med barnen är om de själva tar upp något om att “killar inte kan” eller “det är inte tjejigt”. Bara att ifrågasätta utan att göra så stor sak av det. “Varför skulle inte killar kunna leka med spisen? Det finns ju massor av killar som lagar mat.” Det behövs inte en massa tvärtomböcker eller brytande av heteronormen. Det kommer naturligt när kompisen Lisa har två pappor. De flesta barnen fixar det bättre än vuxna. “Liiisaaa, din pappa två är här.” Och för de barn som inte har dagiskompisar med homosexuella föräldrar får tids nog göra den insikten. Djupare diskussioner om sexuella preferenser passar sig väl knappast på förskolan. Vilka andra normer skall vi jobba på att bryta redan hos treåringar? Monogaminormen? Diskutera SMBD?

    Det enda som krävs är förskollärare som är öppna och inkluderande. Både män och kvinnor som både kan baka med barnen och spela “inne”bandy ute på gården. Svårare är det egentligen inte.

    Like

    • Hej AV!
      Det är nog ungefär min poäng. Jag är orolig för att vi fostrar en en generation av föräldrar/pedagogen som ser själva normbrytandet som den yttersta normen.

      På samma sätt som det är en stor triumf för studievägledaren som har fått en tjej att välja ingenjörslinjen blir det en merit för pedagogen om barnet gör otraditionella val i leken.

      Barnens lekar blir då en form av troféer som bör dokumenteras och samlas på väggarna. De smarta barnen känner av det här och anpassar sig i hopp om belöning. De VERKLIGT smarta barnen har kraften att låta bli att anpassa sig…

      Like

  2. Och på det sätt de ofta blandar ihop könsidentitet med könsroller och vill avköna barnen med “hen”, anser jag vara ren barnmisshandel. Att “jag är en kille/tjej och när jag blir stor kommer jag bli pappa/mamma” är jätteviktigt i den åldern. Det betyder inte att man måste bli begränsad i sin könsroll.

    Like

  3. Pingback: Tack för omtanken Torbjörn 2 « Tysta tankar

  4. “Barnens lekar blir då en form av troféer som bör dokumenteras och samlas på väggarna. De smarta barnen känner av det här och anpassar sig i hopp om belöning. De VERKLIGT smarta barnen har kraften att låta bli att anpassa sig…”

    Jo, vi halvsmarta har lurats ner i ett antal galna tunnor under åren.

    Like

    • Kanske är ordet smarta inte så väl valt. Det handlar naturligtvis om att befinna sig i ett sammanhang där vi tillåts att experimentera med roll och identitet.

      Vi får göra egna tunnor!

      Like

Leave a reply to AV Cancel reply