Många har rasat mot de dåliga resultaten i stadsdelen Rosengård och ledarsidorna har tävlat i att utkräva ansvar. Baksidan av de här kampanjerna tror jag är att många lärare tappar sugen. De tröttar på att vara slagpåsar för politiker och debattörers utfall. Nu reagerar lärarna på den ensidiga beskrivningen. Artikeln från den 12/3 Sydsvenskan finns inte på nätet. Jag gick genom Mediearkivet.
Oroväckande är beskrivningen av resultatfixeringen. Om de här anklagelserna stämmer har vi ett allvarligt problem och jag är bekymrad över att inte fler reagerar på beskrivningen av effekten av fokuseringen på att öka andelen godkända barn. Jag markerar med fet stil.
Av de många brister som Skolinspektionen radat upp finns det bara en som lärarna själva kan göra något åt, enligt Susanne Strand.
– När det gäller resultatuppföljningen har vi tagit åt oss och kommer att rannsaka oss själva. Men om det är någon skola i den här staden där lärarna ständigt tvingas tänka om och se hur man kan lösa problem, så är det här, säger hon.
Lärarna som Sydsvenskan träffar är alla trötta på vad de menar är ett allt för stort fokus på resultat. Ett exempel på hur snett det kan slå är att endast elever som redan är nära att klara målen får erbjudande om att gå i sommarskola och läsa upp sina betyg.
Om detta är sant ser jag inget hopp för svensk skola.
– Mina elever, som har ännu större behov, får inte den chansen. Jag anser att det är ett direkt lagbrott. Det är bara för att skolan ska få bättre statistik, säger Lars Ellborg. Dessutom anser de att statistikivern särskilt missgynnar deras elever.
Skolinspektionen och statistiskryttarna skapar alltså nya problem. De lärare som väljer att fokusera på de svagaste barnen tvingas att bryta mot direktiven om att till varje pris öka andelen godkända resultat
– Våra elever börjar här nere, säger språk- och idrottsläraren Åsa Ghodsian och sänker handflatan mot golvet.
– Och kämpar sig hit upp, fortsätter hon och höjer handen en meter. – För att uppnå målen måste de klara den här lilla biten till, säger hon och höjer handen ytterligare ett par centimeter.
Lars Ellborg förtydligar: – Eftersom de börjar på en mycket låg nivå gör de en längre resa än många andra elever. Men det syns inte på något papper, därför får varken de, vi eller skolan kredd för det arbetet, säger han. Orättvist behandlade. “Som en saftig dolkstöt i mellangärdet.” Så beskriver läraren Lars Ellborg den senaste tidens kritik från medier och myndigheter. Susanne Strand, som är en av två specialpedagoger på Rosengårdsskolan, instämmer.
Ibland tycker jag att skoldebatten är väldigt beskäftig. Den här typen av ledare gör mig illamående : Skolor i skamvrån
Det kanske är för lite katederundervisning? Se Twitter
Tysta tankar 
Mats,
Jag känner inte till så mycket om Rosengårdsskolan, men jag reagerade väldigt starkt på den intervjuv som Rapport eller om det var Aktuellt gjorde med rektorn och där han menade att det inte gick att få högre resultat på grund av att de hade de elever de hade. Trist inställning!
Men jag kan känna för lärarna som tycker att de kämpar och kämpar, men bara får en massa skit. Jag har själv jobbat på Jordbromalmsskolan i Haninge i 9 år, där 94% av eleverna hade invandrarbakgrund, många nyanlända. Jag vet av egen erfarenhet att många av dem kan göra en fantastisk kunskapsresa, faktiskt de flesta, men man måste tro på deras förmåga och även vara tydlig med vad de ska kunna. Allt handlar inte om en resursfråga, utan det kan vara ett aktivt ledarskap som krävs. En rektor som är ute i verksamheten, bygger relationer, peppar lärarna och är tydlig med vad det är som eleverna ska kunna.
Men som sagt, jag känner ju inte till Rosengårdsskolan – men jag är övertygad om att de har underbara elever som borde kunna.
LikeLike
Man kommer långt med ledarskap, struktur och uppföljning. Jag är glad att ni lyckades hitta vägar att hålla modet uppe hos kollegiet. Kanske är en uppgivna inställningen hos lärare och rektor i Rosengård en del av misslyckandet – jag tror inte det. De intervjuade lärarna beskriver ett annat problem som bekymrar mig mer.
Har vi fått en skola som i sin iver att visa resultat struntar i de svagaste?
LikeLike
Det är en skrämmande utveckling som bottnar sig i de orättvisa jämförelserna mellan olika skolor. I ledaren dras paralleller till Rinkebyskolan som lyckades vända resultaten men några år senare framkom ju att man där “offrade” de lågpresterande eleverna för “elitklasserna” och att det var deras resultat som räknades.
Jag vet fler skolor som “bollat” med elevresultat på olika sätt. En del skolor valde att placera alla nyanlända elever i en egen skola, på pappret, för att slippa räkna med deras resultat på NP och deras meritvärden för att på så sätt höja skolans snitt. T ex,
Jag tror nog att det fokuseras en hel del på de elever som ligger “snäppet under” G och att de elever som ligger långt under G förpassas till “någon annans” ansvar eftersom “de ändå inte kommer fixa det”.
Skrämmande, var ordet. Och enda sättet att komma bort från detta är att hitta andra sätt att jämföra skolor och resultat på än att gömma en massa individer bakom siffror.
LikeLike
Vem lyfter den här frågan? Nog har det varit väldigt tyst!
Regering, kommun, skolinspektion, fack och medier… Alla verkar besatta av det här med betyg som resultatuppföljning.
Vem forskar i frågan? Jag måste kolla.
LikeLike
Skriv gärna mer om detta om du hittar något intressant. Det är en oerhört viktig fråga.
LikeLike
I USA finns en rörelse mot Teaching for the test – men jag trodde inte att det behövdes i Sverige.
Så dum var jag.
LikeLike
Men de är ju för de svagaste elevernas rätt till kunskap som vi ska ha en tight resultatuppföljning redan från årskurs 1.
LikeLike
Från ledaren:
“Bakgrunden är Skolinspektionens förödande rapport häromdagen om områdets skolor. Enligt den var blott 28 procent i årskurs nio behöriga till gymnasiet förra året, klart lägre än tidigare. Mest alarmerande var resultaten från Rosengårdsskolan, där måluppfyllelsen i samtliga ämnen var 13,4 procent. Ett rejält ras jämfört med Skolverkets inspektion från 2006 då andelen var 35 procent”
Jag tror att det är ovanligt att en familj bor längre än tre år på Rosengård. Länge var genomströmningen ett stort problem som försvårade det som skulle kunna avara en mer kontinuerlig uppföljning. Men det finns stora skillnader inom området och tillståndet förändras snabbt. Tyvärr inte till det bättre.
Nu ska skolorna organiseras om och få “profiler”. Jag är inte säker på att det är rätt väg.
LikeLike
Jag skrev om Rosengård för några dagar sedan och jag kan förstå lärarnas frustration. Klart att de känner att de inte kan göra tillräckligt och att det de gör inte räcker. Men det finns arbetssätt som fungerar och där kan lärare verkligen göra skillnad. Mer om det och min analys av hur man kan förändra resultaten i mitt inlägg: http://nyisvenskaskolan.blogspot.com/2011/03/hur-vander-man-resultaten-i-rosengard.html
En annan viktig fråga som väcks när man hör beskrivet på vilken låg nivå eleverna befinner sig är ju frågan om hur pass viktig andraspråkskompetensen är. Jag citerar Bodde Thorén som i en artikel beskriver nyttan av svenska som andraspråk:
“de (andraspråkseleverna, mitt tillägg) skjuter mot rörliga mål, eller springer mot ett målsnöre som hela tiden flyttas fram, eftersom kamraterna (med svenska som modersmål, mitt tillägg) hela tiden lär sig mer och behåller försprånget”
Han avslutar sin artikel så här:
“Det är tråkigt att det i statistiken ofta ser ut som att andraspråkselever
har sämre måluppfyllelse, och en stor mängd lärare och ett skolsystem känner sig misslyckade. Det borde finnas alternativa sätt att beskriva måluppfyllelsen för barn som kommit till Sverige som t ex 12-åring, lärt sig mer än dubbelt så många ord per år som sina jännåriga, men ändå inte når målen i år 9. Det måste betraktas som normalt – och inte som ett misslyckande – att en ungdom som inte kunde svenska vid skolstart i år 6, inte är i kapp i slutet av år 9.”
Hela artikeln länkar jag till i detta inlägg: http://nyisvenskaskolan.blogspot.com/2010/10/vada-svenska-som-andrasprak-varfor-da.html
Vikten av likvärdighet är stor, vikten av höga förväntningar likaså men om vi ska få alla elever att lyckas nå målen måste vi också se till individen. Jag tror helt och klart att ett språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt gynnar alla och det redovisas ju även i Skolinspektionens rapport av skolorna i Rosengård. Vi måste satsa på alla elever. Och vi måste göra det allra bästa av resurserna.
LikeLike
Jag är förvirrad. Allt tal om förväntningars betydelse och olika metoders värde…
Jag kommer liksom inte vidare och försöker undvika att hamna i uppgivenhet eller kravmoralism.
De så kallade kamrateffekten finns ju inte i en skola där 97 % inte blir godkända i samtliga ämnen. Det som skulle vara en miniminivå blir i den här miljön en elitsatsning.
Det känns inte bra att ifrågasätta lärarnas kompetens i en situation där kranskommunerna lockar med bättre arbetsförhållanden. Genomströmningen är hög och de där skampålarna minskar inte hastigheten.
Frågeställningen är alltså huruvida resultatstyrningen motverkar det övergripande målet om allas rätt till kunskaper?
Katederundervisning – det känns inte som rätt fokus idag.
LikeLike
Är lärarnas genomströmning stor? Det brukar inte vara så i områden som Rosengård. Det brukar vara eldsjälarna som söker sig dit och som stannar. Jag ifrågasätter inte deras kompetens, jag är säker på att de besitter all den kompetens de behöver men deras arbete skulle säkerligen kunna underlättas.
Jag vet inte om resultatstyrningen i sig motverkar det övergripande målet. Snarare hur vi mäter och jämför resultaten och hur vi sedan utvecklar verksamheten utifrån dessa resultat.
Det där med kamrateffekten har jag funderat mycket på. Så mycket går förlorat i en segregerad skola, kamrateffekten är bara en del.
LikeLike
Jag känner igen eldsjälsteorin – den fungerar till en viss gräns men när påfrestningarna blir för stora brister det. Jag tror att de flesta pedagoger behöver känna att de lyckas ibland. Jag läser en stor sorg i lärarnas kommentarer och vet att det finns mycket trötthet inför den kommande omorganisationen (och det har varit en del sådana)
Baksidan av eldsjäleriet kan vara en viss offermentalitet (“ingen förstår hur svårt vi har det”) som gör det svårt att diskutera verksamheten förutsättningslöst.
LikeLike
Offermentaliteten har du rätt i, den märker man av relativt ofta. Det där med omorganisationer är ju ett kapitel för sig, alla omorganisationer på lokal och på central nivå har nog en större påverkan på det stora hela än vad vi tror. Frågan är om det ger så mycket som vi hoppas?
LikeLike
Svår fråga! Min cyniska sida säger att det oftare är lättare att organisera om än tänka nytt.
Organisationer behöver tid för att komma igång. Jag tror på förändring underifrån.
LikeLike
Pingback: Statistiken, Sarah och Rosengård « Välkommen till verkligheten