Jag brukar inte komma ihåg mina drömmar och har ganska låga tankar om deras värde som kunskapskälla. Ändå har jag en vag känsla av att det finns ett dolt budskap i den här berättelsen.

Jag är på Malmö centralstation framför hamburgerbaren och försöker hålla ett litteraturseminarium om en bok jag nästan läst och hjälpligt förstått. En grupp studenter samlas runt mig och jag ber dem sätt sig ner på höjbara snurrstolar. Folk passerar och kommenterar högljutt mina försök att överrösta bruset i vänthallen. Jag försöker få studenterna att flytta närmare och har ingen riktig plan för hur jag vill att de ska placera sig och om de sitter i en ring runt mig kan jag inte se alla samtidigt. Till sist blir jag desperat och höjer sitsen högre och högre genom att snurra medsols. Samtidigt blir jag allt mer ensam i min upphöjda position och mitt försök till ett jämlikt samtal blir absurt när jag svävar högt ovanför deras huvuden. Till sist ramlar stolens överdel av och jag vaknar i ett tillstånd av yttersta förvirring.