I morgonsoffan beskrivs det svenska jämställdhetsarbetet i skolan som ett misslyckande och då uppstår frågan vem som är ansvarig för detta. Är det politikerna i riksdagen som styr eller finns det strukturer på tjänstemannanivå som är mer betydelsefulla?
Jag citerar ur SOU 2006:75 sidan 26:
Det har funnits en skolmyndighetsfeminism inom institutioner som Skolverket, Utbildningsdepartementet och fackliga lärarorganisationer. Jämställdhetsarbetet har styrts och formulerats från dessa institutioner och myndigheter. Projekt har utarbetats, medel och nätverk har anförskaffats. Styrdokument som har fått stor betydelse för verksamheten har utformats och implementerats på regional och lokal nivå.
När Sabuni ställer sig bakom DEJA:s slutbetänkande väljer hon att ingå i det här nätverket. Men det är väl inte därför vi har politiker? De ska leda arbetet – inte låta sig manipuleras av fack och tjänstemän.
Spelar partifärgen någon roll?
Tysta tankar 
Pingback: Men var är eleven? « You're no different to me
En viktig poäng du gör här, Mats, och jag tror du har helt rätt i din analys. Kanske vi hamnar på samma sida även när det gäller åtgärderna? Jag ska i varje fall debattera det här i NU, folkpartiets tidning.
GillaGilla
Bra – jag hejar diskret i bakgrunden!
GillaGilla
Eller är det så att strukturerna är lite för sega och tröga för att en instans som en skolmyndighet ska förändra den? Kanske är det också så, att samhället dessutom har backat under senare år och att det gör att vi just nu inte kommer längre i jämställdhet? För tänk om det är så, som det hävdas i ”Jämlikhetsanden”, att det är i samhällen som är så jämställda som Sverige var under 70-talet som jämlikhet uppstår? Ju mer ojämlikt ett samhälle är desto mindre plats finns det för kvinnor, hävdar författarna till boken.
GillaGilla
En kontroversiell bok! Och svårt att verifiera teserna.
Intressant att betänkandet svajar mellan två positioner:
Å ena sidan är skolan en spegel av de patriarkala strukturerna och genusordningen i samhället runt omkring.
Å andra sidan är skolan den goda könsneutrala arenan där lärarna skapar den nya genusbefriade människan (som råkar ha kvinnliga grundvärderingar och intressen)
GillaGilla
Svår att verifiera? Den grundar sig på omfattande och värdsomspännande statistik! Men den ställer ju vissa tankar på huvudet, onekligen.
Tror du att ”matriarkatet” i skolan skulle skilja från ”patriarkatet” i samhället? Ser jag till barnomsorgen, där den här diskussionen också är relevant, är den i stort sett totalbefolkad av kvinnor med väldigt traditionella värderinger. Varför skulle dom annars jobba där? Du vet, jämställdhet är något som svider på ditt eget skinn och då ändrar man inte på sig så lätt. Lagar och förordningar till trots. Situationen blir då lätt schizofren.
GillaGilla
Min eventuella poäng är att utredningen betraktar de här kulturerna som statiska och inte använder ett konfliktperspektiv för att beskriva och analysera dem.
Under mina 25 år i förskolan befann jag mig i olika former av konflikt med den kvinnliga kulturen – men det var under respektfulla och vänskapliga former och jag tror att vi utvann mycket energi ur de här diskussionerna. En förutsättning är dock att vi vågar ta ut svängarna – annars riskerar det att bli väldigt ängsligt!
Utan konflikt ingen förändring.
GillaGilla