Jan Troell gjorde 1988 en film som heter Sagolandet och jag har vaga minnen av att den innehöll ett ganska elakt porträtt av en man som vigt sitt liv åt att bekämpa jättelokan (Wikipedia)
Experten: Harald Lundström driver sitt enmanskrig mot jättelokan, en växt som spritts till Sverige från kontinenten. Med ett växtbekämpningsmedel åker han själv runt i landet för att försöka utrota vad han ser som ett främmande inslag i den svenska floran och ett giftigt hot mot både hundar och människor. (Länk till innehåll)
22 år senare kan vi konstatera att jättelokan vann kriget och nu breder den ut sig längs bäckar och åar i Skåne. Fröna flyter med strömmen och spridningen är extremt snabb.
Där Troell såg ett symboliskt krig mot naturen med rasistiska undertoner (lokan hörde inte hemma här!) ser jag numera ett desperat försök att bevara det öppna landskapet.
Jag tror det är dags att omvärdera Harald Lundström.
Tysta tankar 
Jag upplever att man borde vända frågan till det positiva. Hur behåller vi och utökar det variationsrika i vår svenska natur?
Det är oftast som en del av mänskliga aktiviteter vi ser likformigheten breda ut sig och jag tror att många åtgärder kring hur vi utformar miljön kring våra vägar, användning av land för bete, avverkning av skog kan ge väldigt bra effekter. Bekämpningsmedel är ett symptom på att vi inte har tänkt färdigt!
LikeLike
Utrota är ett väldigt laddat uttryck – jag borde kanske ha formulerat alternativet till “begränsat spridningen av”.
Men det känns lite som VI ELLER DOM!!!!!
LikeLike