I en annan tråd har vi diskuterat sagornas betydelse och jag har försvarat fantasins och myternas kraft i skolans värld. Det är en riskabel position som lätt kan uppfattas som antirationell och vetenskapsfientlig. Samtidigt tror jag det är viktigt att vi som yrkesgrupp skapar och vårdar våra egna hjältesagor och gårdagens film Freedom writers var en skamlös sådan.
Den nyexaminerade lärarinnan (Hilary Swank) tar sig an den hopplösa gettoklassen och uträttar underverk (trots motstånd från kollegiet) med hjälp av Anne Franks dagbok och sitt stora engagemang. Jag låter mig villigt manipuleras av den fullständigt förutsägbara berättelsen och jublar åt det triumfatoriska slutet och eftertexterna som förklarar att det är “based upon a true story”.
I dagens svd analyserar Lina Kalmteg Harlequinböckerna och beskriver det förutsägbara i berättelserna som en avgörande framgångsfaktor. Författarna skriver efter en mall och det finns inget utrymme för brott mot den uppgjorda dramaturgin. (Länk)
Länk till Mats romantiska bildspel (Vad hände med inbäddningsfunktionen?)
Går det att jämföra harlequinberättelsernas banala romantik med framgångssagan från skolvärlden? Jag är rädd att det finns mer gemensamt än vi vill tro.
Tysta tankar 
Det är ur fantasin som rationaliteten föds, inte tvärt om.
Med knastertorr materia kommer du inte långt eller det som ligger utanför mallen. Man kan fundera över varför deckare säljer. Jo, ett mord eller något annat farligt utanför ramarna, där man sakta benar ut vem var brottslingen?
Däremot kan du variera temat och utnyttja språket. Här har du Steig Larssons mästerliga beskrivningar av Lisbeth Salander. Liza Marklunds i och för sig tunna historier men fängslande språk.
Tänk om någon vetenskaplig rapport skulle utnyttja språkets knep att fängsla läsaren.
LikeLike
“Min dyre vän, grå är all teori, bara livets gyllene träd är grönt.”
Frågan är kanske hur ett gyllene träd kan vara grönt?
LikeLike
I soluppgång och solnedgång är alla träd gyllene
LikeLike
Naturligtvis!
LikeLike
Men vad gör vi när vi genomskådar de här stilknepen? När det retoriska dragen blir alltför uppenbara och konstnären “bullrar och gör sig till” (som Ingemar Bergman skulle ha sagt)
Jag är väldigt kluven till det manipulativa dragen i de här berättelserna som så skamlöst drar in oss med alla till buds stående medel och jag skäms för den där tåren som trycker på och vill ut!
LikeLike
Är det inte balansen mellan känsla och förnuft som avgör?
Genast blir det luddigt förnuft är det strikt logik eller?
LikeLike
En sak till, i botten seglar oxå ordet KÄLLKRITIK upp.
LikeLike
Nej, Plura, källkritik hör inte hemma här. Berättelsens funktion är en annan än rapportens eller artikelns, det är givet från början, och läsaren, lyssnaren, betraktaren vet att så är fallet, att förhållandet till sanningen i berättelsen inte är rakt och entydigt, utan symboliskt, metaforiskt, fantasifullt och förgyllt.
LikeLike
Ojdå, det var mer en spetsfundighet åt Mats rationalistiska tänkande.
Helst sant det du skriver.
Det är därför det är så skönt att skriva skönlitterära manus. Även om jag i botten har ett budskap så kan jag ljuga om sammanhang men ända spela på känslan om rätt och fel, skurk eller fe. Det viktiga är att få känslan med i berättelsen och få ut någon form av sensmoral.
LikeLike
Jag famlar lite efter vilken form av kunskap som finns i en sådan här film? Jag tänker att konst aktiverar tidigare erfarenheter och då blir det i mötet mellan mottagarnas tolkningar som filmen blir mer än ett brusande känslobad.
Jo Plura det behövs nog någon moral – i den här filmen var det minsann ingen brist på den varan!
LikeLike