Jag kan, men jag vill inte!

Gårdagens debatt mellan Jan Björklund och Maria Wetterstrand verkar ha varit en livlig tillställning. (AB, 2) När jag läser kommentarerna är det ändå som om min kropp säger ifrån:
– Nej Mats, det där behöver du inte titta på. Du har faktiskt skrivit alldeles för mycket om betyg och utbildningsministern redan!

Man ska lyssna på sin kropps signaler och jag stänger datorlocket med en bestämd rörelse.

(SVT Play – för er som inte kan låta bli!)

För er som absolut vill veta vad jag tycker rekommenderar jag Christersmagister.

21 thoughts on “Jag kan, men jag vill inte!

    • Liten svacka – just nu känns det som händer i Palestina mer verkligt. Kanske har besöket i England gett någon form av historiskt perspektiv:
      – Jaha, vi befinner oss i en fas och den måste vi tydligen gå igenom nnan vi inser att centralism och kontroll inte är lösningen på skolans problem…

      Frågan är om vi måste gå lika långt som i England innan vi förstår vad det är för krafter man släpper loss?

      Like

    • Visst är skit hämskt det som händer i Gaza eller straxs där utanför. Ibland undra man om de tror att man går på bluffpokern i förklaringen vad som hänt.

      För att återvända till ämnet. Ja, tyvärr måste man ta den vägen därför att varje generation tycks vilja göra om samma misstag som tidigare generationer gjort. Lyssnandet och kunskapen från tidigare generationer är en bortglömd kvalitet.

      Själv har jag egenskapen att vara lat. Om jag kan undvika misstag andra gjort låter jag bli att göra det och gör efter de erfarenheter dom dyrköpt skaffat sig, så lipper jag.

      Like

  1. Själv röstar jag på en kombination av ordning och reda och kreativitet.

    En grötig flock som springer hit och dit kan aldrig vara kreativ.
    Nomenklaturcentraler kan inte heller vara kreativa.

    Like

    • Den stora frågan – hur skapa energi och kreativitet.

      Jag brukar säga att “begränsning befriar” – men efter att ha varit i England är jag nog mer lagd åt att “begränsing begränsar”. Lärarnas rädsla för att göra fel smittar av sig på barnen.

      Like

  2. På det individuella planet vet alla att vissa lärare bär förmågan att hamna väldigt rätt – dvs att lyckas förena ordning o reda med kreativitet och frihet. Det bara är!

    Det är när vi skall överföra det till en kollektiv nivå som vi hamnar i dessa debatter där vi inte ens är säkra på vad den andra menar.

    Kanske är det så enkelt att det är den egna personligheten som färgar in i hur vi tycker att det skall vara.

    Jag tex vet att jag är störningskänslig. Är det surrigt runt mig får jag inget gjort. Jag måste ha lugn och ro för att kunna fokusera. Har man dessutom ADHD anlag så blir det än värre. Då kanske det måste få vara väldigt tydliga “skokartonger” för att man skall få något gjort när man är med andra.

    Ibland tror jag att skoldebatten handlar om att vi försöker debattera varandras olikheter i skalan – Big Five. En personlighet försöker övertyga en annan personlighet att den vet bäst medan den andra blir väldigt misstänksam eftersom denne vet att det känns väldigt – flummigt = bullrigt = stökigt = postmodernistiskt.

    Like

    • Det finns massor av teorier om inlärningsstilar och biologiska kategoriseringar av personlighetstyper (visuella, audiella, o.s.v.)

      En del av de här uppdelningarna bygger på ganska lösa antaganden och är nog självbekräftande. Men det är sant vi polariserar och misstänkliggör det vi inte förstår.

      De s.k. sociokulturella betonar lärandets gemensamma karaktär och jag tänker att det borde vara anledningen till att det finns skolor. Annars kunde varje elev sitta hemma och läsa en bok.

      Like

      • Om skolan bara skulle ha kunskapsuppgiften skulle vi krast kunna sitta hemma och läsa böcker.

        Men du har två parametar till som gör att skolan har ett berättigande, Individutvecklingen och Socialutvecklingen. Dess kan du bara gör i olika former av kollektiv.

        Like

      • Kan vara så men igår såg jag ett exempel från en “elevbok” = portfolio där man just hade dessa två dimensionerna med i sin bedömning av elevens utveckling.

        Varför gubben haltar beror nog på att skolan inte totalt sett har svårt för även skriftliga omdömen och betygssättning. Ska de dessutom även göra dett blir det för mycket…

        Like

    • Jo det är mycket gissningar och spekulationer. Till sist handlar det väldigt mycket om privata erfarenheter. För mig var betygen ett spel snarare än ett mått på mina insatser. Ibland behövde jag kanske den här kulissen för att motivera mig själv, men i längden var det demoraliserande att läsa pga yttre motivation.

      Kanske romantiserar vi den inre motivationens kraft i en obligatorisk skola?

      Like

      • Där Mats satte du huvudet på spiken. Skolan har en romatisk övertro på inre motivationskraft.

        Din och min erfarenhet av betygssystem – för jag har haft det sedan första klass – är just det ett mått på insatsen. Just så använde jag betygssystemet för att få i mig nödiga kunskaper för att ta mig till nästa utbildningsnivå.

        Inte för att lära mig för livet det hinner man sedan och dessutom förnyas kunskapsinnehållet snabbt så det man läst i plugget är rykande inaktuellt.

        Like

      • Enda gången jag överträffade mig själv var i åttan. Då måste någon turboväxel lagts in för tidigt. Det resluterade i att jag fick en resa och ett vänortsutbyte med Esbjerg i Danmark sommaren 67 – sedan dess aktar jag mig nog att dra i turbon för tidigt.

        Like

Leave a comment