Jag har haft en vecka fylld av studentbesök och är en aning utmattad av alla intryck. De stora skolpolitiska striderna sipprar ner till förskolan och jag möter lokala tolkningar av vad som menas med att betona kunskapsuppdraget. Hur viktigt är det att barnen tränas i läskunnighet? Den där lekfulla lustfyllda vägen som alla talar om – finns den?
Jag är orolig över att ivriga förskollärare vänjer barnen vid att inte förstå. De här första mötena med bokstäverna är känsliga och det är lätt att pedagogen faller för frestelsen att leka skola.
Så just idag är jag kritisk till det som skulle kunna kallas “Tidig läs och skrivlek”. Ändå vet jag att det kan fungera fantastiskt bra!
Se två filmer om metoden:
Tysta tankar 
Ja, det är intressant varför man vill försöka pressa ner både läs- och räknekunnigheten i åldrarna. Man kan bli fundersam inte minst när man som jag jobbar med 1- och 2-åringar. Men här finns det lite olika tanker. Jag hade själv tänkt att skriva om Glöm alfabetet – läs högt för barnen, Expert advice on how to nuture your babe och Talk To Your Baby. Prata med barnen och gör dem verbala, samt läs regelbundet för dem.
Annars är jag just nu mest inne på hur man implementerar matematik i verksamheten. Hur gör man det utan att hamna i undervisning?
LikeLike
Jag är rädd att det handlar om pedagogernas längtan efter en skolidentitet. Glädjeskutten över läroplanen som då gör förskolan till en del av “utbildningssystemet” är svåra att förstå för mig som inte accepterar synen på att förskolan i första hand en förberedelse inför skolan.
Jag funderar faktiskt på att börja använda begreppet “daghem” i protest mot “för-skoleriet”. I England värjer sig pedagoger inom early childhood education mot begreppet “pre-school”.
Jan Björklunds drivkrafter förstår jag över huvud taget inte – jag går instinktivt åt andra hållet.
Ändå har jag sett fantastiska exempel både på matematik- och språkutvecklande aktiviteter….
LikeLike
Jag håller med. Använder själv daghem istället för förskola. Men titta bara på Lärarförbundet. Allt verkar handla om status där. Och för att höja den s k förskolans status vill man skolifiera. Nej tack, säger jag. Det gör inte barnen någon tjänst.
Och som en av mina arbetskamrater sig, barn lär sig inte läsa genom att lära sig bokstäver. Vet inte om det är riktigt sant, men vägen går nog via flera vägar. Så när man målar bokstäver eller sätter upp plancher med bokstäver, blir det väl bara något ytligt, tänker jag.
Kanske är det så att vi inte riktigt vet hur vi ska närma oss problemet. Alla har ju skolan som referensram och när man ska börja ta upp svenska, matte och naturvetenskap för yngre barn, då är det väl där man tittar för att hämta inspiration. Att utveckla ett eget sätt tar tid och man måste läsa på.
Vi fick för en tid sedan ett material för att utveckla vår IUP av vår pedagogiska handledare. En intressant detalj där (jag ska inte beskriva målformuleringarna i det för de är hemska) att de handlade om barns utveckling socialt och i matematik och svenska. Behöver jag säga att materialet utvecklats i skolan?
Nej, jag har tänkt skaffa mig en t-shirt med en stor mans-/merkurius-symbol och texten “Dagisfröken – Man inom barnomsorgen”.
LikeLike
Ouppps – nu tog du det ett steg till!
“Dagisfröken” får jag nog smälta först! Den var jag inte beredd på.
På lärarutbildningen har vi länge tjatat om skillnaden mellan “metod” och “förhållningssätt”. Plötsligt känner jag att det här är extremt viktigt. Med rätt inställning kan man nog jobba med vad som helst! Även bokstäver och siffror.
LikeLike
Precis som om man inte skulle hinna. Har in Gambia och i Senegal sitter sextio very hard kuvade ungar i varje klass och ramslaser alfabetet pa frammande sprak eftersom de lar sig lasa pa antingen engelska eller franska … pa samma satt ramsraknar de, och forr eller senare lar de sig val, men det ar markkliga kontraster.
Tanken pa den matbara intelligensen vad ar det uttryck for, vilken radsla speglar den?
LikeLike
Kul att höra ifrån dig! Jo, den formen av mekanisk inlärning trodde jag var ett avslutat kapitel i svensk skola – nu vet jag inte.
Man brukar tala om sputnikchock som var en amerikansk reaktion på att andra kunde uträtta saker. Kanske är det något liknande vi genomlever?
LikeLike
Visst känns det provocerande? Du värjer dig, men vill samtidigt inte ha skola. Men hur du väljer att definiera dig själv och din roll har betydelse för hur du utformar ditt jobb. När förskollärarna som kommer ut idag är som vilken lärare som helst, då är det klart att bokstäver och siffror kommer att kännas relevanta. Men i vilken grad är dom det, egentligen? Och hur tolkar vi retoriken om att stärka pedagogiken? Som du själv skriver: hur viktigt är det att barnen tränas i läskunnighet?
Nej, det går inte att jobba med vad som helst och hur som helst med små barn. Och nu talar jag om barn under 3 år, som är mitt område sedan drygt 8 år. (Vad tiden går!) Och bara för att en professor i språk lyckades få sin dotter att kunna läsa när hon var 2 år, är det ett rimligt mål att ha för alla barn? Ska man, som MrsS skriver, traggla det till barnen är mogna för att ta till sig det? Eller övar man upp en lite större känsla för timing?
LikeLike
Jag funderar, denna exponering för grafemen, kombineras den i någon mån med den variation av fonem som dessa symboliserar?
LikeLike
Det finns underbara exempel på pedagoger som lyckats stödja barnen i deras utforskande av skriftspråkligheten och jag vill absolut inte bli indragen i någon ny strid mellan formalister och funktionalister. För mig handlar det nog mer om en okänslighet för barnens behov och en romantisering av det skrivna ordet som “kunskap”.
Alla föräldrar och pedagoger är kanske i någon mån fåfänga och tillfredställelsen att vara den som “lär ut” något viktigt är djupt bekräftande. När det gäller små barn är det verkligen magiskt med de här vidöppna inlärningsfönstren som tycks kunna sluka vad som helst om förutsättningarna är de rätta.
Samtidigt är det också ömtåliga varelser som lätt blockeras i sin utveckling. Att hålla kvar nyfikenheten – finns det någon större utmaning.
Ja Morrica – i andra kulturer är fonemen viktigare än bokstäver. Jag har stött på en kanadensisk metod “jolly phonics” som knyter rörelse till ljud. Då sätts inte grafemet (bokstaven) i centrum. Allt blev som rörelsesånger ungefär.
LikeLike
Grafem på väggarna gör sannolikt ingen större skada, men nog låter den kanadensiska metoden rimligare om man önskar ge barnen en stabil grund i sin framtida läs- och skrivutveckling.
LikeLike
Jag tror att barn i grunden är ganska tåliga – utom när det gäller påstridiga pedagoger som tror sig ha hittat METODEN!
LikeLike
Men om man sätter upp grafemen på väggen och försöker lära barnen tecken, så kopplar man bort funktionen. Varför ska barnen lära sig något de inte omedelbart ser någon nytta med? (Barns förutsättningar och behov?) Skriftspråket har uppstått ur ett behov att kommunicera och det är kanske där man ska hitta en ingång för barnen också, skriftspråket som kommunikation.
Nu jobbar jag med lite väl små barn för det här, känner jag, men om jag skulle ha 4- och 5-åringar på avdelningen skulle jag kunna tänka mig att använda skriften i meningsfulla sammanhang, som ett sätt att få barnen att känna nyttan med det. Jag minns att jag läste en bok av Doverborg och Pramling i slutet av 90-talet som handlade om mångfald, där det fanns något sånt exempel.
Mats, på tal om fåfänga och tillfredsställelse. Det finns många som drivs av en längtan att driva fram små genier. Vårt skolborgarråd här i Stockholm uttalade sig i ett reklamsammanhang för den s k förskolan, att det vore ju bra om vi kunde få någon Nobelpristagare. Snacka om att lägga ribban högt!
LikeLike
Man ska inte underskatta de revanschistiska drivkrafterna hos förskollärare och svenskar i allmänhet.
Det är aldrig för sent att hämnas Poltava och visa på det svenska stålets kvalitet.
Pramling ligger på gränsen till det överpedagogiserande för mig – en del texter av henne är alldeles för skolinriktade. Idéer gick väldigt enkelt att integrera i den nya skolpolitiken och nu solar hon sig i departementets strålglans.
LikeLike
Pingback: Tankar om skolan i media