Skolfront lyfter fram faktumet att flickor överbelönas betygsmässigt för sina prestationer på de nationella proven. Anna Ekström menar, trots att kursplanerna beskriver det motsatta, att det flickorna är bra på (att läsa av läraren, vara aktiva i diskussioner och visa upp sitt engagemang) är något som pojkar också borde lära sig.
I Aftonbladet lyfter två journalister den motsatta vinkeln och menar att talet om “duktiga flickor” och “prestationsprinsessor” är en härskarteknik för att förlöjliga flickor och bevara den manliga överordningen.
Går de här två teorierna att förena? Jag tänker att det som borde vara en ganska teknisk fråga om betygskriterier har nu blivit väldigt moraliskt laddat – en fråga om skuld. Hur gick det till?
Vem är det som harvar?
Tysta tankar 
Är inte det väldigt typiskt för alla betygsdiskussioner här i landet, ja rent av alla diskussioner om utbildning numera? Känslor spelar en väldigt stor roll, ofta större än fakta och saklighet. Jag upplever det som en fara, det är lätt att manipulera med känslospel och det är svårt att bedriva en saklig diskussion med någon vars argument tar avstamp i känslor snarare än fakta.
LikeLike
Jag kan inte se hur åsikten att läraren ska ta hänsyn till mer än vad som visar sig i de nationella proven är en motsättning till kursplanerna. Läraren ska i sin bedömning ta hänsyn till “all tillgänglig information”, och om en elev är engagerad i klassrumsdiskussionerna finns ju helt enkelt mer information att ta med i bedömningen.
Dessutom finner man störst skillnader bland de högsta matematikbetygen i år 9 om jag förstått saken rätt. Bland de pojkar och flickor som skriver VG på de nationella proven är det vanligare att flickorna får MVG i betyg. Om man studerar betygskriterierna för MVG i år 9 är det inte så konstigt:
http://www.skolverket.se/sb/d/577
LikeLike
Kanske har du en poäng. Matematiken sociala kvaliteter är en dimension som förutsätter “aktivt deltagande i diskussioner”
Ur bedömningens inriktning
“Föreslå lösningar, göra överslag, reflektera över och tolka sina resultat samt bedöma deras rimlighet. Självständighet och kreativitet är viktiga bedömningsgrunder liksom klarhet, noggrannhet och färdighet.
En viktig aspekt av kunnandet är elevens förmåga att uttrycka sina tankar muntligt och skriftligt med hjälp av det matematiska symbolspråket och med stöd av konkret material och bilder.”
Plötsligt är Matematik ett väldigt socialt ämne – som gjort för disciplinering.
LikeLike
Matematik har alltid varit ett socialt ämne, det som jag brukar säga “prata matematik”.
Vad tror du alla tekniker sysslar med när de gör beräkningar. Inte är det att stoppa in numeriska värden i en formel utan just det som står Bedömningskriterierna.
Och det kan man inte fånga i nationella prov hur mycket man än anstränger sig. Därför hävdar jag alltid att nationella prov bara visar kunskaper in och kunskaper ut, alltså G.
LikeLike
Matematik ÄR ett oerhört socialt ämne
LikeLike
Jag funderar över om den här betoningen av processer innebär en förfining av maktutövningen. Det räcker inte med att hålla reda på vad man ska kunna – det gäller att lista ut HUR man ska visa upp det också.
På högskolan vårdar vi tanken på att det är möjligt att skilja mellan undervisning och examination. Det tror jag är svårt med ett synsätt som betonar den sociala sidan av ämnet.
LikeLike
Vårda tanken om skilja mellan undervisning och examination. Är det bara tentor som ska avgöra examinationen eller?
Åtminstånde var det inte bara det på Teknis engång i världen. Där spelade förmågan att lösa övningsuppgifterna och X-jobbet bedömningen.
LikeLike
“det gäller att lista ut HUR man ska visa upp det också”
Ja, det är en svårighet som kan leda till disciplinering, som du skriver, men som motvikt får vi studenter lära oss att det är lärarens uppgift att göra vad h*n kan för att få syn på varje elevs kunskaper och färdigheter. Vi måste variera vår undervisning och våra redovisningsformer och verkligen lägga manken till för att varje elev ska kunna hitta sitt sätt att både lära sig och att visa vad h*n lärt sig. Det är ju DET som är individualisering, inte enskilt arbete som många tycks tro…
LikeLike
Jag är lite orolig över att trampa in på mina kollegers ämnesområde och försöker hålla tungan rätt i mun.
Ja – på ett plan är all kunskap kontextuell och värdet av den socialt förhandlingsbar.
Nej – Jag uppfattar det som om Vygotskijismen här har blivit ideologiserad. Det är själva samtalet som är ämnet. En sådan radikal hållning gör det svårt att urskilja någon form av kärna i de olika ämnena. Handlar det alltid om att kunna snacka?
LikeLike
Nej, Mats, det handlar inte om att eleven måste kunna snacka. Det handlar om att läraren måste kunna lyssna och se.
LikeLike
Jag förstår och håller med – men menar att Anna Ekström uttrycker en annan hållning!
LikeLike
Vilken hållning menar du att hon uttrycker?
LikeLike
Jag menar att hon ger uttryck för den populära hållningen “Att belöna ansträngning”.
Då reduceras betygen till en form av flitpris vilket kanske behövs men som inte är i linje med tanken bakom en målstyrd skola.
LikeLike
Jag tycker er intressanta diskussion – och Anna Ekströms uppenbara oförmåga att formulera sig kring elever, lärande och betyg – visar att den som är lärare bättre sätter ord på dessa viktiga frågor än den som är jurist. Utifrånperspektiv i i all sin glans, men viss förståelse kommer nog ändå inifrån…
LikeLike
Bekymret kan också vara att debattörerna gått i en skola med relativa betyg. Det lyser igenom.
Jag tänker också att det är konstigt att akademiker just ägnar sig åt den debatten eftersom Tekniska Högskolor och Univeristet, åtminstånde när jag gick där, hade målrelaterade betyg. Vad du kunde fick du betyg på oavsätt hur många andra som hade det. Några meritskalor fanns inte där.
Och problemet i skolan är just meritskalor för att få någon slags falsk bild av likvärdighet. Någon sådan finns inte i skolans värld. Bara i politker och debattörers värld. Däremot ska vi ha en rättsäker bedömning utan godtycke.
LikeLike
Möjligen skulle man kunna tillägga, efter att hör presskonferensen på Skolverket idag, är att likvärdigheten i de nya kursplanern kommer att bestämmas av det central kursinnehåll eller vad det hette.
Lärarnas frihet att skapa innehåll i ämnen kommer att begränsas om jag uppfattade Skolverket riktigt. Så någon fri tolkning eller översättning kommer inte på fråga. Då tycker sig myndigheten skapat likvärdighet.
Få se om departementet sväljer detta eller gör om förslaget.
LikeLike
Jag önskar att jag förstod den sortens maktkamper! Mina rektorskamrater är ganska undrande inför Skolinspektionens besök där de tittar på lite av varje i en ganska impressionistisk anda.
Det tycks vara fritt fram för käpphästvädrande på den myndigheten (för det är väl en myndighet?)
LikeLike
Visst är Skolinspektionen en myndighet. Råder det något tvivel om det???
Vilka maktkamper tänker du på??
Att man bakvägen håller på att införa en mildare form av SÖ eller?
Glöm inte, som jag sagt tidigare, att sedan nine eleven har vi ett kontrollsamhälle, på gott och ont.
Din rektorsvän måste väl inse att Skolinspektionen gör en tillsyn på om lagligheten innehålls annars får vi High Caparal. Eller tycker du jag är stygg nu????
LikeLike
Jo jag förstår att det finns lagar och att någon har ett uppdrag att bevaka efterlevnaden. Antagligen är de ovana vid förskolekulturen och har svårt att orientera sig i alla de motsägelsefulla intrycken som utgör den vardagen – typ:
När ska pedagogen hjälpa barnet att klä på sig, lägga upp mat o.s.v.
Alla de här valen som kräver väldigt mycket kunskap för att bedöma och där de ideologiska mallarna styr blicken.
High Chapparal – när blev det ett skällsord? Big John var väl ganska duktig på att etablera ett förhållande till Indianer, grannar och mexikaner? Han gifte sig ju t.o.m. med grannens dotter!
Skolinspektionen är väl ganska mycket definitionen på “en myndighet” – men vad innebär det egentligen. Hur självständigt tänker vi att det ska agera i förhållande till makten?
Förhållandet mellan Skolverk, Skolinspektion utbildningsdepartement (och dess delegationer) är ju ganska komplicerat – någonstans i bakgrunden finns det en riksdag och folkvalda som försöker upprätthålla illusionen av demokrati.
LikeLike
Jo Mats – Även om du och jag har de romantiska bilderna av High Capparal som barn eller på väg upp i tonåren på 60-talet och TV slog igenom på bred front kom det under 70-talet att just symbolisera ett skällsord för amerikansk imperialism och skjutgladhet.
Sedan är väl demokratin uppbygg så att riksdagen stiftar lagarna. Regeringen föreslår lagarna och ger direktiv till myndigheterna att både realisera politiska belsut som att övervaka att de som är åsatta att utföra de politiska besluten följer lagar, förordningar mm.
För mig är det inte komplicerat. Men det må hända att jag har personliga erfarenhet på det internationella planet där det är några faktorer värre än på det nationella planet. Samtidigt som jag är en ovanlig tekniker som tyckte om samhällskunskap på den tiden det begav sig.
Och jag tycker du ska lyssna på generalen för Skolverket som tydligt beskrev just detta idag http://streamsync.yra.se/skolverket/player/default.htm?http://streamsync.yra.se/skolverket/ondemand/2010-03-30/cue_0001.asx&http://streamsync.yra.se/skolverket/ondemand/
Lycka till att förstå maktrelationén och det praktiska maktutövandet.
LikeLike
Tack för tipset – intressant!
Se nytt inlägg!
LikeLike
Pingback: Den unga generationens intellektuella förfall « www.SimonsBlogg.se
Jag tycker att det är viktigt att man skiljer på kunskapen och beteendet.
Aktivitet i klassrummet är viktigt i den mån som det tillför något för lärandet, det är inte aktiviteten i sig som ska värderas. Det är inte mängden ord som avgör om någon är bra på matematik. Aktivitet i klassrummet kan ge eleverna större möjligheter att ta till sig kunskap, men det kan också vara ett sätt att begränsa omfattningen av kunskapen/diskussionen till det som ett fåtal dominerande personligheter kan och vill prata om, gärna länge och utan att släppa in någon annan.
Lärare tenderar att ta upp nästan samma saker på proven som de pratat om och som diskuterats i klassrummet, så att orera om vad läraren just sagt med en lätt omformulering är ett enkelt sätt att göra proven förutsägbara.
Fritt spånande utifrån ämnet och egna insikter tenderar att göra det motsatta och är inte något som ses på med blida ögon av det betygsoptimerande klientelet. Det ställer också större krav på lärarens kunskaper och förmåga att snabbt följa ett resonemang vilket ofta inte uppskattas av lärarna.
Prov som utvärderas av andra än den undervisande läraren omintetgör mycket av betygsoptimeringen och lärarens bekvämlighetsfaktor och återför fokus på elevernas kunskap.
I motsats till vad många verkar tro så innebär mer data som till innehållet styrs av eleven (klassrumsaktivitet), ett ganska litet bidrag till informationen att sätta betyg ifrån, det är ungefär som att låta eleverna skriva prov som de själva valt ut och skrivit frågorna till, istället tillför det ett stort bias i utvärderingen som är svårt att kompensera för.
LikeLike
Johan, det du säger är viktigt. Aktiv i klassrummet är ett sätt att visa sitt kunnande, men det får inte göras till det allenarådande rätta.
LikeLike
Ett problem är att vi lärare också är bekräftelsesökande. Därför vänder sig vi os kanske till det barnet som viftar ivrigt längst fram och upprättar ett ömsesidigt kontrakt med de ambitiösa barnen: Jag frågar och du svarar (“Se så aktiva eleverna är”)
Det kanske handlar mer om vår självbild än om att mäta kunskaper? Ångesten för att inte få någonting tillbaka från elevgruppen är stor hos många. Du mutar vi fram aktiviteter med betyg.
LikeLike
Mats, det är en alldeles förfärlig bild du målar upp! Förfärlig, och sann i många stycken, och en situation vi måste göra något åt. Det kan inte få fortgå på det viset!
Att man får bättre kontakt med vissa elever, att elever känner större förtroende och samhörighet med vissa lärare, det är inget att sticka under stol med, och tur, ty annars vore vi inte människor. Men vi lärare måste vara så professionella och etiska i vårt yrkesutövande att vi inte missbrukar den makt vi har i våra händer, och börjar använda betyget för att muta eller hota.
Vad behöver tillföras för att vi som yrkeskår ska känna oss tillräckligt bekräftade även om elevgruppen framför oss är inaktiv av sina egna orsaker? En tydligare skolpolitik? Rektorer som faktiskt ÄR pedagogiska ledare, och inte ekonomer eller kompisar med kommungubbarna? Högre lön? Bättre fortbildning? Bättre lärarutbildning?
Jag vet inte, förmodligen är det mer än en faktor som fallerar.
LikeLike
Jag tror att det finns två huvudsakliga motvikter till lärarnas sida av problemet, de enskilda lärarnas integritet och deras trygghet i sin lärarroll. Integriteten handlar huvudsakligen om att rekrytera rätt och tryggheten åtminstonde delvis om att de ska ha djupet inom sina ämnesområden och vanan att diskutera dessa.
En alltför vanlig bild jag träffar på speciellt bland blivande lärare är sökandet efter absoluta svar, oftast någon annans svar. Det skrämmer mig, hur ska dessa kunna hjälpa/lära eleverna ett kritiskt förhållande till information?
LikeLike
Kanske är den här tron på absoluta en smula smickrande för oss lärarutbildare som gärna glider in i auktoritetsrollen. Tänk att få sprida visdomsord till en hungrig publik.
Det blir fort paradoxalt!
LikeLike
Den som befinner sig i början av en process söker ofta de absoluta svaren – barn gör det, tonåringar gör det, språkelever gör det, lärarstuderande gör det. För att kunna hitta nyanserna behöver man ha de absoluta svaren att orientera sig efter, man behöver höra andras svar för att hitta sina egna, och det är inte fel eller konstigt med det.
Jag tänker mig att en av utmaningarna med lärarutbildarrollen är att våga gå vidare, att våga mana på sin hungriga publik att ta sig vidare, förbi de givna svaren och börja sökandet efter sina egna. Att som utbildare våga stå med is i magen medan adepterna vinglar fel är inte lätt, men viktigt för adepterna att få göra i den trygghet som finns i att vara adept och inte helt ansvarig för konsekvenserna av ett felsteg.
LikeLike
Precis så är det!
Den frustrerade otåligheten (“Varför kan ni inte bara tala om vilket som är den bästa metoden att lära barn läsa????”) är svår att hantera. Nu har jag vikarierat som musiklärare och det hade varit frestande att presentera de 20 bästa barnsångerna:
– Dessa fungerar alltid i alla barngrupper!
Här brukar studenterna förstå att kunskap är något väldigt personligt och att de till sist måste stå till svars för sina val.
LikeLike
Det jag menar är inte i början av en process utan hela tiden och även när jag träffar dem på skolorna som färdiga lärare.
Jag får också ganska ofta frågor från lärare med ganska många år i yrket och mönstret är samma där.
Är det något i den svenska lärarutbildningen som får lärarkåren att fastna halvvägs, i någon sorts artificiell tonårsmentalitet? Eller är det så att det saknas intresse av att söka egna svar? Är det intresset för förståelse som saknas? I så fall är det ganska allvarligt.
LikeLike
Johan, du ställer ruskigt viktiga frågor!
LikeLike
Johan:
“Är det intresset för förståelse som saknas?”
Kanske skrämmer vi dem genom att ständigt påpeka vikten av “reflektion”. Den här romantiseringen av metakognitiva processer sker samtidigt som de ska anpassas till den traditionella hierarkier och inte så dolda normer av hur de förväntas tänka.
I mörka stunder tror jag att detta är medelklassens nya sätt att disciplinera arbetarklassens barn. Om vi inte kan få dem att tänka som vi, ja då väljer en del att inte tänka alls – i en form av demonstrativ självständighet.
Det finns ett stänk av auktoritärt tänkande i “förståelse” – vår förståelse.
LikeLike
Vad menar du med det du skriver här, Mats, jag är inte alls säker på att jag hänger med?
Vilka är ‘dem’ som ni kanske skrämmer? Och hur menar du när du skriver att du ‘tror att detta är medelklassens nya sätt att disciplinera arbetarklassens barn’? Man kan få intrycket av att du antyder antingen att de problem Johan lyfter fram och pekar på enbart gäller arbetarklasstudenter, eller att dagens studenter i stort sett uteslutande tillhör en vagt definierad arbetarklass?
Jag förstår inte, skulle du vilja förklara lite närmare hur du tänker?
LikeLike
Det är väl ungefär samma tråkiga slutsats som Palme/Hultkvist kommer fram till i “Om de kunde ge oss en mall”.
Click to access p-hultqvist-elisabeth-&-palme-mikael-060904-om-de-kunde.pdf
Krocken mellan medelklassens kulturella kapital och de nya studentgruppernas mer trevande försök att avkoda akademien är riskabel.
På ett ytligt plan kan det se ut som om medelklassen har monopoliserat reflektion och upphöjt den till bildning. Ungefär som när Björklund tror att pojkar skulle må bra av “katederundervisning”.
De friare arbetsformerna skapar säkert ångest och tanken på att det finns olika “förståelser” är vansklig i ett sammanhang där du hela tiden är under bedömning.
Jag menar verkligen inte att vara nedlåtande mot de nya studentgrupperna och vill betona att de här vaga klassanalyserna är av begränsat värde.
Min hållning är att alla kan tänka – men att jag som lärare ibland måste anstränga mig lite extra för att förstå hur studenter med annan bakgrund tänker. och att jag vid examination måste framhärda i att alla svar inte är lika bra.
En del drar slutsatsen att det inte lönar sig “att söka egna svar”. Då har vi definitivt misslyckats!
LikeLike
Aha, du tänkte så.
Jag tolkade faktiskt inte Johans kommentar som att han upplever fenomenet som särskilt klassbundet, utan mer generellt. Men jag kan ha fel.
LikeLike
Nej – det vore fel att se det som klassbundet. Men jag har svårt att frigöra mig från hur starka barndomsmönstren är när det gäller förhållningssätt till språk och läsning. Från mitt medelklassperspektiv är mängden böcker ett enkelt mått på kvalitet. Alldeles för enkelt!
LikeLike
Väldigt mycket för enkelt.
Men om vi bortser från denna… aspekt… så är det du säger intressant och viktigt. Alla svar är inte lika bra. Somliga är rent av dåliga.
Alla kan tänka, men alla kan inte tänka på det sätt en lärare bör kunna tänka. De flesta kan lära sig det i varierande grad, men alla gör inte det. Och det är inte säkert att det är rätt mot framtida elever att du, och andra lärarutbildare, tolkar alldeles för välvilligt alla gånger när ni examinerar och handleder.
Om jag tolkar Johan rätt så handlade hans kommentar dock inte enbart om språk och läsning, utan om mer än så. Och det kan definitivt inte förklaras bort med antalet hyllmeter böcker i någons föräldrarhem.
LikeLike
Det jag avsåg var det generella förhållningssättet till kunskap, oavsett egentligen vad man räknar in i kunskapsbegreppet.
Den viktiga frågan här är alltså inte svaret utan hur det motiveras både för egen del och för andra.
LikeLike
Nu vet jag inte hur du använder reflektion, men kanske är det skillnaden mellan att reflektera och att analysera som styr.
“Det finns ett stänk av auktoritärt tänkande i ”förståelse” – vår förståelse.”
Det kan det finnas, men det som avses är den egna förståelsen, att själv medvetet kunna ta ställning och värdera alternativ. Rädslan för det auktoritära i att “tala om för andra hur de ska tänka”, dvs att rädslan för att dela med sig av sitt eget resonemang, kan leda till den motsatta effekten att de absoluta svaren utan resonemang, avvägningar och nyanser får större utrymme och uppvärderas.
Definitioner av klass tenderar att vara ganska flytande beroende på syftet med jämförelsen, men generellt så är givetvis utbildning en indoktrinering i “det rätta sättet att tänka”, frågan är mer om man är tydlig med det och ger eleverna möjlighet att själva ta ställning till denna indoktrinering eller om man mörkar den. Tydlighet kan innebära att man t.ex. tar upp grundläggande vetenskapsteori, diskuterar axiom mm. medan mörkandet kan handla om att hänvisa till auktoritet “därför att jag säger det”, “det är jag som är lärare”, “alla gör så här”, “det är det här som är RÄTT” o.s.v..
Det jag kan se som en form av bestraffning är attityden att förutsätta att tankemönstren redan är kända, men det betraktar jag mer som en uppdelning i akademiker/icke akademiker. Egentligen skiljer sig inte dessa nämvärt från andra sociala bestraffningsmönster i form av oskrivna regler mm.
LikeLike
Jo, det finns en iver att hålla akademien ren och vi vårdar myten om vår neutralitet med en naiv iver. Ofta sker det under en täckmantel av vetenskaplighet och för mig är det underligt att många oroar sig mer för det vetenskapliga skrivandet än det vetenskapliga tänkandet.
Många studenter kommer med underliga frågor som t.ex.:
– Får vi tänka själv?
Då tänker jag ungefär som det gamla skämtet om Rädda barnen:
– Vem har skrämt dom?
Men grundläggande vetenskapsteori tror jag kan lösa upp en del knutar, tyvärr riskerar det att betraktas som flum och har ingen given plats i den nya lärarutbildningen. Även om det finns en retorik om vetenskaplighet tycks det mer handla om ämne och färdighet.
LikeLike
Varför skulle grundläggande vetenskapsteori betraktas som flum? Det har jag aldrig någonsin varit med om, tvärtom.
Och vad svarar ni när studenter frågar om de får tänka själva? Jag får samma fråga då och då, men det vore intressant att ta del av vad svaret på lärarhögskolenivå är.
LikeLike
Det är en avgrund mellan reflexion och analys. Det klassiska felet som många gör, även akademin.
Genbatsu – att se – är analys.
Analys är att kliniskt se vad man ser utan att lägga sina värderingar i vad man ser.
För när du går över den gränsen börjar du reflektera och värdera vad som är orsaken till att mönstret ser ut som det gör. Och det är inte analys utan utvärdering för att hitta sätt att förbättra det man inte tycker sig uppnått.
Detta är den stora akilleshälen, speciellt i skolan. Till och med sämst i klassen. Inte under på att så mycket galet kommer ut och oftast saknar evidens och mer liknar anektdoter eller sagor.
LikeLike
Självklart finns det en iver att hålla akademien “ren”, där skiljer den sig inte från andra organiserade former att samspela. Det vore snarare konstigt om det inte var så. Neutraliteten i akademien är väl mer en fråga om grundinställning och ideal än en myt som vårdas, snarare är det utanför akademien som myten skapas och upprätthålls i helt andra syften.
Det går inte att bli absolut neutral, men man kan minska det subjektiva inflytandet så långt det går. Att som i hermeneutiken ta oförmågan till absolut neutralitet som intäkt för att helt släppa det idealet och istället göra subjektiviteten till norm förefaller något förvirrat.
Den grundläggande vetenskapsteorin har naturligtvis ingen given separat plats i lärarutbildningen dess plats är i hela utbildningen, var man sedan undervisar om den och i vilka moment är av mindre betydelse.
Den största skillnaden jag ser mellan analys och reflektion är att analysen är strukturerad och att den inte kan börja i slutsatsen till skillnad från reflektionen.
LikeLike
Det finns intressanta spänningar i HUT och propositionen. Vissa delar av utbildningen ska då vara med “vetenskaplig” – medan andra då ses som “fördjupningsämnen”. Frågan är om de befriats ifrån det grundläggande kravet på att bedriva undervisning på vetenskaplig grund?
Det här skapar en viss oro och jag tror det finns många som brottas med begreppet “utbildningsvetenskaplig kärna”. Vad innebär liknelsen? Är det en persika med väldigt stor och ganska svårutnyttjad kärna? Vad är då fruktköttet (metodiken?) och skalet (filosofin?).
LikeLike
Enbart utifrån vad du skriver här så skulle jag nog tolka det mer som att handla om just utbildningsvetenskapen än den vetenskapliga grunden för ämnena.
LikeLike
Det kan bli spännande gränsdragningar – onödigt spännande!
LikeLike
När jag blir osäker på skillnaderna mellan analys, tolkning, reflektion, fundering, tyckande, åsikt o.s.v går jag jag till Alvesson “Tolkning och reflektion” som redovisar de olika positionerna föredömligt.
Jag är nog inte beredd att dra en så kategorisk gräns som Plura gör. I min värld finns det få exempel på ren analys utanför filosofins och matematikens domäner.
LikeLike
Det är klokt av dig, Mats
LikeLike
Intressant att akademierna har olika syn även på detta. Inte bara skollagsberedningen som har gott och blandat.
Orden till exempel i nya skollagen är som du har stoppat ned dem i en godispåse och skramlat runt med dem. Ut kommer ord som inte har en inbördes ordning och stringens. Inte undra på att det blir fel om man sätter likhetstecken mellan uppföljning och utvärdering. Två vitt skilda saker.
Samma är det Mats med de ord du använder ovan. Analys har tre betydelser:
1. Djupgående och noggrann undersökning av abstrakta företeelsers beståndsdelar. (Begreppsanalys, kostnadsanalys, tankeanalys, mm)
2. Särskiljande för medvetandet av de olika egenskaperna hos ett föremål. (Finna egenskaper genom vilken de övriga kan förklaras)
3. Sönderdelning av ett ämne för bestämning av dess beståndsdelar. (jordanalys, pollenanalys, vattenanalys, mm)
Och oavsett vilken av betydelserna ovan du har går analysen ut på att se.
Det du beskriver ovan med orden tolkning, reflexion, fundering mm sammanfattas med ett ord “Utvärdering”. Detta begrepp definieras som en noggrann genomlysning och efterhandsbedömning vid en viss tid.
Skulle skolfolk kunna detta vore mycket vunnet. Men tyvärr är det skolans sämsta gren som spiller över i bl a de skriftliga omdömena.
LikeLike
Jag är rädd att det blir fort djupt. I hermeneutiken ser vi genom våra erfarenheter, som bildar ett värderande filter.
Det är därför en illusion att försöka skilja mellan seende och värderande. Samtidigt vårdar jag naturligtvis ett vetenskapligt ideal som strävar mot objektivitet och neutralitet.
Eller i alla fall en transparens när det gäller de egna värderingarna.
LikeLike
Men Mats – om du någon gång har funderat på sakernas tillstånd måste du erkänna att först tittar du och försöker se mönstret. Det mån vara värderingar, betygsresultat, resultat från en uppsats eller något annat.
Om du ska göra våld på värderingar måste du först se hur värderingarna ser ut. Vad är nuläget på dem. Därefter drar du visa slutsatser på hur kan vi förbättra dem. Och det senare är just utvärdering. För att utvärdera måste du se. Du må i den hjärna tycka att du gör allt detta samtidigt och därmed fuskar över de logiska stegen. Men ska jag vara strikt logisk gör du just detta: Ser-hittar mönster och samband-drar slutstser-vad gör vi för att bli bättre.
Samma är precis det du gör i barngruppen – du ser vad ungarna gör. Utifrån det ser du om kvalitet på utförandet blivit som du tänkt dig om inte vad och hur ska vi göra för att bli bättre.
Det är sentensen av allt förbättringsarbete!!!!!
LikeLike
Jo det är säkert så. Spelet mellan del och helhet är komplicerat. Min uppfattning om detaljen bygger alltid på en (antagligen ganska normativ) uppfattning om hur det borde vara.
Samtidigt är vi besatta av visionen om att kunna “se” utan avsikter. Ett induktivt förhållningssätt är helt annorlunda än en inspektions avprickningsförfarande.
Antagligen behövs båda. Alla forskare vet att det är ytterst svårt att närma sig ett fält förutsättningslöst. Antropologer och etnologer bygger sina ämnen på att det är möjligt – eller i alla fall eftersträvansvärt…
LikeLike
Att se är svårt – men det är vad hela kulturen på Toyota går ut på. Och då är det inte inspections som gäller. Utan att faktiskt gå ut och ställa dig mitt i cirkeln för att se vad som händer.
En svår konst. Det är därför analys är så svårt. Att tränga bort sina egna värderingar och kliniskt se det man ser. Det är oftast därför analyser blir fel och är hafsiga.
Och det är inte bara de nämnda diciplinerna som du hänvisar till som det gäller i. Naturvetarna ser om de matematiska antagande är uppfyllda, om inte går inte tesen att bevisa. Det är bara i matematiken man kan ägna sig åt gränsglidningar som sedan verifieras av fysiken, astronomin, kemin och i tillämpad tekniken.
LikeLike
Plura, skulle du kunna förklara vad du menar här?
“Naturvetarna ser om de matematiska antagande är uppfyllda, om inte går inte tesen att bevisa. Det är bara i matematiken man kan ägna sig åt gränsglidningar som sedan verifieras av fysiken, astronomin, kemin och i tillämpad tekniken.”
LikeLike
Matematiken står för problemlösandet – som inte alltid stämmer med naturvetenskaplig bekräftelse.
Matematikens sanning bekräftas i den stund naturvetenskapen kan verifiera existensen av tesen. Einsteins relativitetsteori kunde bevisas långt efter dess upptäckt. Om det är förklaring nog vet jag inte.
Einstein hade matematiska teser kring världens uppkomst. Det som brukar kallas svarta hållet. Från 28 års ålder eller vad det var när han kom på relativitetsteorin försökte han just bevisa tesen om världens upp komst resten av livet. Lyckades aldrig bevisa den och matematiker har ännu inte kunnat kommit fram till lösningen.
Fysiker eller någon annan naturvetenskaplig forskning har ännu exprimentellt inte bevisat en helhetslösning, även som man på senaste tiden i CERN lyckats återskapa delar av “the big bang”.
Matematiken står för problemformuleringen och de naturvetenskapliga testerna för bekräftelsen. Samverkar inte dessa två är inte tesen bevisad.
LikeLike
Men Einsteins relativitetsteori är ju inte bevisad i någon egentlig mening, däremot har dess giltighet i vissa avseenden kunnat bekräftas. Det är helt enkelt en bättre teori än de tidigare. Det enda matematiken kan bidra med är ju att visa att en teori i sin matematiska formulering är internt hållbar, det är ett stöd inte ett bevis.
Problemformuleringen börjar i de flesta fall i Naturvetenskapen, inte i Matematiken. Man skapar så att säga en matematisk beskrivning baserat på vad man redan sett (och diskrepanser mot tidigare teorier) som sedan testas med nya försök.
LikeLike
Förlovt sagt, var har du fått det från?
Då har du en grumlig syn på vad som är skillnaden mellan matematiken och naturvetenskapen.
LikeLike
Plura
Det skulle ju vara ganska anmärkningsvärt eftersom det är något som jag arbetat med under ett antal år. Att döma av mina kollegor så har jag iaf inte allvarligt missuppfattat sambanden.
LikeLike
Om jag för en stund ska vara strikt är matematik vetenskapen om logiska samband mellan storheter.
Fysiken, kemi m fl naturvetenskaper kan bara bekräfta sambandet mellan storheterna. Skulle inte detta samband existera måste matematiken omdefiniera de logiska sambanden för att kunna beskriva t ex hur fuktvandring sker genom olika material för att beräkna storleken i förhållande till den relativa fuktigheten och temperaturen i den miljö materialet befinner sig i.
LikeLike
De flesta jag känner skulle nog betrakta storheterna som en del av naturvetenskapen, matematiken är oberoende av storheterna. Allt som kan uttryckas i storheter kan i matematisk mening uttryckas utan dem. De logiska sambanden påverkas inte av etiketterna. Storheterna lägger vi till för att göra en naturvetenskaplig tolkning av matematiken, men det är inte på förhand givet att den blir relevant.
LikeLike
Det är ju det jag säger. Men kanske svårt för en yngre generation att förstå.
Storheterna är det naturvetenskapen bevisar och matematiken de logiska sambanden.
Och när de logiska sambanden inte stämmer faller tesen.
LikeLike
Lördagsfrid?
LikeLike
Nja, var upptagen med annat, men det skadar väl inte det heller.
Jag kan tänka mig att matematiken står för problemlösande/problemformulering inom vissa delar av t.ex. teoretisk fysik, men annars så skulle jag nog säga att problemformuleringen tillhör naturvetenskapen. Var problemlösandet står att finna ter sig nog olika för olika personer, beroende på vad man intresserar sig för. Svårigheten i att formulera det naturvetenskapliga problemet/frågeställningen korrekt i matematiska termer gör också att matematikens betydelse ofta är ganska begränsad, den kan i bästa fall tala om om något är möjligt givet ett antal utgångspunkter, men den kan oftast inte vare sig bekräfta eller falsifiera mer än den matematiska formuleringen av problemet. Att man kan göra en matematisk modell som beskriver sina observationer betyder inte att den beskriver det underliggande fenomenet korrekt och att man inte kan hitta en fungerande matematisk modell av fenomenet visar inte ett samband inte existerar.
Det är lite som skämtet om att humlor inte kan flyga.
LikeLike
Jag vet inte om det är en principiell fråga? Antagligen har jag levt så länge i den mjuka världen att jag inte riktigt förstår vad verklig positivistisk kunskapstilltro innebär.
I förkolan pratar vi ofta om att verkligen bli “sedd” och då handlar det om möten i Bubersk mening. Avklädda från dolda avsikter och maktutövning. Samtidigt är det en dimension som studenterna ofta efterlyser. “Att bli sedd” – hur svårt kan det vara?
Men då är jag antagligen på väg in i dimman på allvar…
LikeLike
Eftersom jag kommer från den mer positivistiska kunskapssynen så hänger jag inte riktigt med i namedroppingen, är det Martin Buber du menar “Jag och Du” o.s.v.?
Jag tycker nog att frågan om att bli “sedd” är en ganska svår, både för att begreppet innnebär olika saker för olika personer och för att det innehåller ett stort mått av samspel. Dels finns den objektiva frågan om vad som ingår i att bli sedd och individens relation till detta, “den sanna bilden” om man så vill, och dels finns subjektiviteten mellan observatören/betraktaren och den sanna bilden. Så långt skiljer det sig inte så mycket från andra observationer. Utöver dessa tillkommer sedan individens egen subjektiva betraktelse av “den sanna bilden” av sig själv och individens subjektiva betraktelse av observatörens subjektiva betraktelse av “den sanna bilden” och dessa kan utvecklas ytterligare. Som slutsats kan man väl säga att det närmast vore ett mirakel om dessa överensstämde, eller lite mer hårddraget, den enda gången någon verkligen blir “sedd” är om en eller båda inblandade ljuger. Att bli “sedd” är liksom absolut neutralitet ett ouppnåeligt ideal, vilket inte innebär att man inte ska sträva efter det, men man bör inte bli förvånad över att det inte uppnås.
LikeLike
Det är ljusår mellan begreppet att “se” och bli “sedd”.
Och tråkigt nog, för all vetenskap, det finns inte någon abslout objektivitet. För att citera Einstein, allt är relativt.
LikeLike
Jag menar inte att snobba eller namedroppa. Det var kanske ett försök att hitta en väg ut ur den abstrakta filosofins/epistemomologi/metodologin/ontologin och se om det går att reducera till en väldigt personlig upplevelsenivå. Ser du mig som jag ser mig själv – ja då kanske det är också möjligt att enas om någon form av beskrivning?
Men jag upptäcker själv att det är en väldigt lös tanke som kanske borde stannat inne i huvudet. Antagligen gör jag vad som helst för att undvika Einstein . Det räckte så bra med Sokrates visdomsbegrepp – den kloke vet att han inte vet.
LikeLike
Jag menade inte riktigt så utan bara att jag behöver en mer fullständig referens för att hänga med i resonemanget, namedropping var mer ett försök till en skämtsam beskrivning av att jag har en annan referensram.
LikeLike
Bra – ibland hittar jag på referenser…
LikeLike
Lärarna på lärarhögskolan skall lära lärarna att lära barnen att vara snälla och hur man gör för att skaffa mat.
Är det egentligen svårare än så?
LikeLike
Lite mer komplicerat är det nog. Annars hade inte politikerna visat ett sådant ohemult intresse för verksamheten. Nu blir vi både syndabockar och helbrägdagörare.
LikeLike
En aning mer komplicerat, ja, men kanske är Anders världsbild just så simpel? Det är han i så fall långt ifrån ensam om, jag hörde faktiskt just häromdagen någon muttra om att sju års folkskola minsann räckt för dennes del, och det fanns ingen anledning att låta [ersätter en mycket nedlåtande formulering med en mer neutral här] de unga som inte visar tecken på formidabel studieförmåga redan från början få mer än så på skattebetalarnas bekostnad nu heller.
Syndabockar och helbrägdagörare var en träffande formulering.
LikeLike
Vadå simpel?
Vad jag skrev är ett kondensat av vad det egentligen handlar om när man bygger ett välfärdssamhälle. Jag menar att det är bra att ha detta enkla i bakhuvudet när man diskuterar skolan.
Att det sedan i ett kunskapssamhälle successivt blir allt svårare, komplicerat och krävande att “skaffa mat” är ju det som skymmer sikten.
Hos vissa av mina barns lärare märkte jag ganska tydligt att de inte hade funderat så mycket kring “skaffa mat” aspekten.
LikeLike
Javisst gjorde du det, Anders. Att vara lärarutbildare är en liten aning mer komplext än så, men jag förstår att det kan vara lite svårt att sätta sig in i.
LikeLike
Det fattar jag. Alla specialiteter och yrken är komplexa.
Men det kan vara väldigt bra om man tidvis reflekterar över det grundläggande.
Vad är det primala syftet.
När jag gick på Chalmers märkte jag tydligt att många forskare/lärare i stunden ansåg att det primala var att bli publicerad. Inte många tänkte på att Chalmers huvudsyfte var/är att vidmakthålla välfärden.
Det störde mig!
En besläktad känsla har jag återkommande upplevt när jag pratat med mina barns lärare i grundskolan.
Kan det vara fel att få påpeka detta.
LikeLike
Jag undrar också ofta vad vi håller på med och hittar många olika tolkningar bland mina kolleger. Allt från uppslukande idealistisk samhällsengagemang till djupaste individualism. Den senare varianten är svår att kombinera med dagens retorik och värdegrund.
Dock har jag aldrig stött på uppfattningen att det skulle finnas någon enkel lösning
LikeLike
Är Chalmers (eller för den delen någon annan högskola eller universitets) syfte att vidmakthålla välfärden? Eller är syftet att ge chalmeristerna välfärd som kanske kan sprida sig till fler? Jag tror att det är farligt att utgå ifrån någon sorts altruism från forskares/lärares sida.
Mer praktiskt, så visst, om man sitter på en gammaldags professur och inte kan bli avskedad så kan man nog unna sig lite altruism, men för övriga är det “publish or perish” som gäller. Om din nuvarande och dina framtida anställningar var beroende av din förmåga att uppfylla ett okänt ackord och du var tvungen att söka om ditt jobb var tredje år eller så, skulle du då prioritera sådant som inte påverkar ditt ackord?
Vad är då grundskolans huvudsyfte? Att göra barn produktiva? Att barnen ska överleva? Att göra dem till fogliga samhällsslavar? Är det någon som egentligen vill definiera vad som är syftet med skolan eller är kaoset ett resultat av att alla helst stoppar huvudet i sanden när den frågan berörs?
LikeLike
Johan
Det grundläggande syftet med skolan är att få vår grupp i tillvaron att överleva. Vi kan gå ett steg längre ock läsa Dawkins och då konstatera att det är de själviska generna som vi “skyddar”. Skolan är en modern variant av ett “släktselektionssubstitut”.
Men ännu enklare : Att se till att vår grupp, våra barn, vår avkomma skall överleva i konkurrensen med andra gruppers, arters själviska gener.
Nu var jag väldigt grundläggande. Men egentligen handlar det om detta. Även om flertalet tycker att jag är jättejobbig när jag skriver/ påstår detta.
Jag är så fräck att jag påstår att alla andra förklaringsmodeller är en överbyggnad eller en mänsklig representation.
LikeLike
Jag glömde en viktig detalj.
Vilka tillhör vår grupp. En väldigt besvärlig detalj i det globaliserade samhället.
Det äkta svaret infinner sig först:
“När krubban är tom så biter hästarna varandra”
Innan dess så kan vi debattera frågan, men ingen har egentligen någon riktig aning.
LikeLike
Min kollega har varit i USA och är uppfylld av “liberal education” – humboldtuniversitets bildningsideal i den kristna södern.
Jag gillar tanken på att en del av utbildningens idé handlar om personlig utveckling. En sorts personlig resa mot att i sokratisk mening “hitta sig själv”.
Men i Bolognatider är detta en väldigt udda tanke. Allt är mätbart i utbildningsfabriken.
Lugn Anders – jag förstår att någon måste jobba!
LikeLike
Den genetiska beskrivningen förutsätter en relativt stabil miljö där människor kan optimera efter givna förutsättningar. En annan bild av samma sak är att beteenden/funktioner/arter/ kan existera så länge det inte finns något selektionstryck som sorterar bort icke-funktionella beteenden. Mao det kan lika gärna vara så att skolan i den här meningen kan existera för att den för tillfället inte påverkar möjligheten att fortplanta sig speciellt mycket. En lite radikal idé som man kanske bör fundera på som lärare, har skolan egentligen någon funktion? Bidrar skolan överhuvudtaget med något som berör människosläktets överlevnad eller den enskilda individens möjligheter att föra sina gener vidare? Är det kanske så att högskolornas festföreningar är det som har störst påverkan på vårt framtida genetiska arv 😉
LikeLike
Johan
Du ser det mer långsiktigt. Jag var mer inte på den ständigt pågående processen. Varför gör i överhuvudtaget saker. Jo – drifterna finns som färdiga programsekvenser, som i grunden har egenskapen att skapa selektion.
Skolan har väl ett klokt syfte. Att vi får lära oss fredliga “selektionsmetoder”.
Tidigare generationer insåg nog att det var trist och dystert att döda, svälta och dö för “tidigt” och därför kom man klokt nog på institutionen skolan.
LikeLike
Jo, men där måste man också inse att dessa förprogrammerade sekvenser ibland eller ofta är helt felprogrammerade och inte gynnar överlevnad i den nuvarande miljön.
Ännu jobbigare blir det om man ser dem som en del i en optimering mot en dynamisk miljö där de hela tiden ligger efter och aldrig kan nå optimum eller i bästa fall en lokal optimering som balanserar på knivseggen och när som helst kan bära av mot avgrunden istället.
Även om jag håller med Dawkins om mycket så präglas stora delar av det biologiska tänkandet av en naiv naturromantik.
LikeLike
Skolans funktion? Jag är väl lite trött på alla försök att romantisera skolan som allt välstånds moder. Det är en myt som vi trycker ner i halsen på barnen och som vi får äta upp när de efter 15 år av ansträngningar undrar var belöningen finns?
Antagligen tillhör framtiden de där entrepenörerna som bryter mot de flesta konventioner.
Men i en sekulariserad tid behöver vi någonting att tro på – varför inte utbildning?
LikeLike
Vilket då skulle leda till att skolans funktion blir att ge eleverna den allra mest basala kunskapen som krävs för att de överhuvudtaget ska ha en chans att fungera i samhället och att allt annat blir upp till dem själva att avgöra om de vill ha eller om det står i vägen för deras självförverkligande.
Dvs lär dem läsa, skriva och räknesätten och släng sedan ut dem så får de klara sig själva och bryta mot vilka konventioner de känner för i sitt entrepenörande, samtidigt som sociala skyddsnät blir en del av historien och var och en istället får ta ansvar för sig själv efter bästa (eller snarare sämsta) förmåga.
Men visst är det lurendrejeri i dagens skola…
LikeLike