I bloggvärlden var det många som tidigt ifrågasatte värdet av en ny lärarutbildning. Inom det akademiska och pedagogiska etablissemanget tycktes det vara få som tog Jan Björklund på allvar och när professorerna väl samlade sig till ett upprop var det alltför sent och ängsligt. Rädslan för att stöta sig med makten satt djupt och i bakgrunden mullrade HSV. Utredningen HUT är presenterad, remissomgång avklarad och nu återstår riksdagsbeslut, examensbeskrivning och tillståndsprövning innan det hela rullar igång 2011.
Anders Fransson är skoningslös i sin kritik av processen. Jag försöker plocka ut särskilt slående formuleringar ur hans text men rekommenderar er att läsa det hela. Kanske är det inte för sent att stoppa eländet.
Länk till den omistliga nättidskriften Skola och samhälle
Till slut. Mot bakgrund av den bild jag tecknat ovan framstår det som alltmer obegripligt att regeringen vill ersätta en väl fungerande lärarutbildning med ett helt nytt system, som kommer att brottas med inkörningsproblem och kvalitetsbrister under de inledande åren. Varför offra flera studentgenerationer i oträngt läge? I mina svarta stunder tänker jag att motiven för reformen måste vara helt andra än de som redovisas öppet. Kanske är det så enkelt som att utbildningsminister Jan Björklund vill resa ett monument över sig själv innan mandatperioden går ut.
Tysta tankar 
Vet inte – efter att läst profetens text tycker jag det andas mycket “surt sa räven om rönnbären”.
LikeLike
Det kan också finnas en äkta omsorg om framtidens skola och väl dokumenterade erfarenheter av svårigheterna att administrera två system samtidigt.
Vi kommer att hålla på med “den gamla utbildningen” i minst tio år framåt. Det är inget lockande scenario.
LikeLike
Ursäkta Mats – vad är det som är så “farligt” att man splittrar upp en enhetsutbildning, där dominansen legat mot humanismen, till att bli mer yrkesorienterad. Är det inte bara äggsjuka akademiker och deras förbless för sk akademisk frihet?
Om jag skulle göra en jämförelse med mina egna akademiska studier var det i början en enhet för att sedan splittras upp i många specialgrenar som man kunde ta sin akademiska examen på.
Även om den stavades civilingenjör betydde det inte att jag hade samma inriktning som mina kompisar. En del blev vägbyggare, någon stålkonstruktörer, andra energitekniker och själv blev det produktion och ekonomi. Som löken på laxen blev jag oxå ekonom från universitetet.
Trots det har jag större delan av mitt liv sysslat med utvecklingsfrågor långt från min akademiska bakgrund.
Vad är det som är så speciellt att alla lärare måste ha samma utbildning? Tyvärr ser jag inte vittsen med det.
Och jag tror att akademin biter sig i tummen om de tror att alla 27 lärosätena får examinationsrätten och köra på samma gamla vis.
Sorry, jag ser bara “surt sa räven om rönnbären” från akademin. Det är väl inte halten disputerande lärare som kommer att avgöra kunskapsmatchen, utan pedagoger som har förmågan att stå på scen och förmedla kunskaper som gör skillnaden.
LikeLike
Farligt är kanske fel ord. Det handlar mer om tempoförlust och demoralisering.
Alla lärare måste inte ha samma utbildning – däremot finns det vinster i en samsyn på vad som är viktigt och en avhierarkisering av olika gruppers staus.
LikeLike
Är det farligt med tempoförlust och demoralisering? Har inte akademin själv skapat den?
Visst är det viktigt med samsyn, vem är det som inte har en samsyn, akademin eller de folkvalda?
Du säger “en av hierarkisering av olika gruppers status” – vad menar du?
LikeLike
Tidigare var det en trikt hackordning förskollärare – lågstadium-mellanstadium-gymnasium osv .
På många skolor lever den här uppdelningen kvar. Genom att skapa en gemensam grund för läraryrket betonade myndigheterna behovet av en helhetssyn. Jag menar att behovet idag är ännu större och socialtjänst, polis, fritids- och kultursektor borde vara delar av projektet “barn”.
Ja – tempoförlust och demoralisering är oerhört farligt. Särskilt för de studenter som utsätts för att befinna sig i den avklingande delen av utbildningar. Fokus hamnar på det nya och fräscha. Där sker positionering och utvecklingsarbete.
LikeLike
Jo jag kan se en vits med tanken att luckra upp hackordningen mellan olika läraryrken och stadier i skolan. Men har det att göra med vad jag är utbilda till.
För mig är de snarare sättet du organiserar det pedagogiska arbetet på och hur olika kompetenser kommer till uttryck i arbetslagen. Det är här skolan har ett problem. Arbetslagen är mer av en ruta i ett organisationschema än ett team som gemensamt löser pedagosika frågor.
Och det här med tempoförlust och demoralisering. Visst är den farlig. Men det ska inte tas som intäkt för att man inte vågar ändra utbildningsformer. Så har det varit genom alla tider. Men just akademin är lite inflexibel i sitt sätt att se på omvärlden. Kan hända det har att göra med det inåtvända sätt akademin lever på.
LikeLike
Visst ska man förändra – men här kom utvärderingarna och fördömandena innan de första studenterna hade avslutat sin utbildning.
För mig som förskollärare är inte arbetslag något påhitt utan det enda sättet att organisera arbetet på ett meningsfullt sätt. Varje försök till arbetsdelning och överplanering krockar med barnens oförutsägbarhet.
När det gäller stadieöverskridande verksamhet tror jag det är en viktig karriärmöjlighet – och då menar jag åt båda hållen. det behöver inte innebära en statusförlust att jobba med yngre barn!
LikeLike
Intressant att notera att denna onödiga proposition nästa får sitt stöd från den rödgröna.
Skiljer sig bara på två punkter. Behovet av ämneskunskap för de yngre eleverna hos de lärare som ska undervisa där. Och lägre utbildningstid för fritidspedagoger än förslaget.
I övrigt är betet helt svalt och därmed är den politiska debatten mer eller mindre slut i denna fråga. Så nu vet akademinerna vad de har att rätta sig efter.
LikeLike
Jag håller med – rädslan för att utmana Björklund förlamar ett helt block….
LikeLike