Den häktade förre polischefen Göran Lindberg fortsätter att väcka starka känslor. (Länk) Tanken på att vi styrs av kompensatoriska mönster är omskakande:
Enligt Grann kan hans starka engagemang för jämställdhet, moral och etik vara hans sätt att hålla en inre konflikt tillbaka, ett sätt att stå emot sina inre sexuella böjelser och önskningar.
-Det är ett inte helt okänt fenomen att personer som har ett starkt engagemang med stort patos gör detta för att hålla en inre driftimpuls i schack, säger Martin Grann.
Inga Tidefors, psykolog och forskare vid psykologiska institutionen vid Göteborgs universitet, tror att Göran Lindbergs ovanligt starka engagemang skulle kunna vara ett sätt att försöka kompensera.
Jag försöker förstå vad detta skulle innebära om vi drar tanken vidare till en kollektiv nivå. Om Sverige är ett land som är besatt av jämställdhetsiver och lust att förklara vilket som är den rätta moralen – vad säger det om vårt rätta jag? Vilka brunnar av synd är det vi försöker kompensera med all denna godhet?
Tysta tankar 
“Vilka brunnar av synd” – det kan man fråga sig.
När man kommer utanför det “perfekta landet Sverige” märkar man att vi har en övertro på vår egen perfekthet. Samtidigt är det helt plötsligt legetimt att gör det som är moraliskt förkastligt här hemma.
Så axiomet stämmer nog rätt bra.
LikeLike
Ja, säg det.
LikeLike
Nä, jag vet inte alltså, hur man tänker här. Abnormiteten hos den här personen gör att hans drivkrafter blir att engagera sig. Att vara man och att vara en del i en organisation som polisens bidrar till att det blir mer utmärkande att också vara engagerad kring jämställdhet. Ibland tycker jag att psykoanalytiska perspektiv reducerar människan lite väl kraftigt som varande ett offer för lust eller olust från våra inre drivkrafter. Allas våra drivkrafter verkar till att vi går upp, till att vi överhuvudtaget gör något. Därefter finns det olika hjärnor, en del spårar gärna in på en sak, ett intresse, driver det för att man inte kommer på tanken att driva något annat, eller: man bara gör det för att man gör det, och KAN det. Visst har det tema man väljer för sitt livs engagemang ofta en bakgrund, vi är ett sammanhang, en berättelse. Men inte går alla som engagerar sig omkring och kontrollerar ett dunkelt driftsliv som om inte engagemanget vore skulle löpa åstad och dräpa och våldföra sig.
Det här med engagemang växer ju också fram i en ekonomi, där det finns ett motstånd, det finns individer som upplever orättvisa, och när dom reser sig och inser att det här får vi väl göra nåt åt påbörjas en kamp om företräde. I det finns också en slags primitiv drivkraft att gå igång. Att vi i grunden inte bara är egoistiska individualister utan också ibland empatiska världsförbättrare gör ju livet till ett slagfält mellan on och gott. Har man bakomliggande driftsstörningar där man t.ex. vill våldta barn, befinner man sig också på den här skådeplatsen av kraftfält, och ges/tar sig utrymme att spela ut, kontrollera ett tabu, en störnning.
LikeLike
Jag vill inte misstänkliggöra engagemang och tror du har viktiga poänger i att den här psykologiseringen riskerar att skapa en grundläggande oro om vi gräver alltför djupt i våra drivkrafter.
Samtidigt är den här gränsen mellan friskt och sjukt bekvämt att skydda sig bakom. Lindberg är en pervers galning medan vi andra vill väl och försöker ställa livet tillrätta för våra medmänniskor.
Jag försöker nog bara hitta en teori som skyddar mig mot de här besvikelserna som uppstår när idealismen visar sig vara rent egenintresse eller i värsta fall kompensation för något jag inte vill eller kan förstå!
Frågan är om det går att göra sådana här paralleller från individ till gruppnivå? Var det Reich som förklarade Hitlers popularitet med att han upprepade det germanska patriarkala familjemönstret i stor skala? Då blir nazismen en kollektiv perversion och möjlig att förstå.
Inga jämförelser i övrigt!
LikeLike
Det ligger mycket i det, vi har lätt att falla in i mönster där vi känner igen oss, vet vad som gäller. En av de orsaker som gör människor så lättstyrda och lättmanipulerade.
LikeLike
Jag har lite skrämmande erfarenheter från utbildningen när studenter får i uppgift att studera genus och kommer tillbaka och är dödligt upprörda över att det finns skillnader mellan pojk- och flickavdelningen på HM.
Den här indignationen blir underlig när de flesta antagligen trivs ganska bra i sina invanda könsroller – men i klassrummets gemenskap känns det skönt att kollektivt förfasa sig över den här uppdelningen.
Vi är de goda och har bestämt oss för att föra krig mot allt som liknar könsroller. Frågan är om vi vill ta konsekvenserna på det personliga planet?
LikeLike
Alla är barn i början, och att starta med det mest uppenbara är ett sätt att hitta till det som dolts under ytan.
Men jag tror det finns en del att förlora och mycket lite att vinna på att reducera funderandet och diskussionen kring kompensatoriskt agerande och yta till ytterligare en genusdiskussion. Jag är övertygad om att obehagligheter rör sig i lika hög grad bakom kvinnliga som manliga ytor.
LikeLike
Frågan om vilket kön som är mest besatt av sin egen godhet lämnar vi åt sidan! Vi lämnar genuseriet.
Frågan är kanske vilken grad av självaccepterande som är möjlig? I skolan får de blivande lärande tidigt sig ipräntat att de är förebilder och många slutar att gå mot röd gubbe i sin iver att leva upp till det nya idealet.
Jag tror att den här normativiteten leder till en konstig självbild och bäddar för kompensatoriska beteenden. Jag tänker att det finns väldigt lite utrymme för gränstänjning, ironi och provokationer i skolan (och här tangerar vi väl den där mössdiskussionen)
LikeLike
Kanske är det så att man inte diskuterar tillräckligt grundligt vad det här med förebild egentligen innebär? Man stannar vid ytan och normen och hinner inte mer än så, och den arma studenten blir lämnad dinglande i en påbörjad diskussiontråd, utan att hitta fast mark under fötterna. Det är ingen lätt situation!
Att acceptera sig själv, vara trygg med sig själv och sin egen identitet innebär ju att behovet att skylta övertydligt med saken minskar. För att öka utrymmet för individualism i skolan behöver vi kanske gå än grundligare in i förebildsdiskussionen?
LikeLike
Ja, det är nog en bra väg. Individualism kopplas samman med narcissism och ansvarslöshet på ett ganska slarvigt sätt och spelas ut mot den där enkla anpassningens väg.
Jag funderar över om det komma förbi den enkla förebildligheten? Kanske finns det en djupare nivå där förebilden inte blir ett mönster utan mer än inspirerande person?
LikeLike
Varför skriver du ‘kanske’? Du vet att det finns, inte sant?
Individualism såsom den syns i subkulturer och bohemkulturer kopplas samman med narcissism och ansvarslöshet, men hur är det med den individualism som syns i medelklassens villaområden? Den som tar sig uttryck i stadsjeepar stora som slagskepp, utegrillar större än en medelstor underklassfamiljs lägenhet eller utlandsresor mer för resmålets skrytvärde än av intresse?
LikeLike
Jo, jo, hmmm… det blir fort djupt och kanske överdrivet personligt. Jag hör till en generation som har romantiserat kollektivismen, samtidigt som vi uppfostrar våra barn i en stark anda av att satsa på sig själv.
Den här dubbelheten lyckas vi ibland förkroppsliga i någon form av yrkesliv där vi både är inom och utanför systemet.
Jag tänker att den här omöjliga drömmen om autenticitet egentligen ställer allting på sin spets. Du kan inte jobba i statlig tjänst och samtidigt vilja krossa det statliga våldsmonopolet utan att det påverkar din trovärdighet.
Om jag ska vara en trovärdig och användbar förebild måste jag antagligen reducera de här motsättningarna till en nivå där de bli möjliga att översätta till någon form av mall.
Fast till sist är det inte jag som avgör om någon skulle vilja se mig som förebild – Kant skulle på sin höjd hävda att moralen bakom mina handlingar bör vara generaliserbar.
Just nu är jag nöjd om det ser ut som om det hänger ihop.
LikeLike
Jag tänkte precis detsamma när jag klickat på sänd. Men herre gud! alla som begår våld-täkter på allehanda sätt som kollektiv da? som soldat 154, avpersonifierad, utan ansvar, och som gör det, precis som de flesta av oss skulle göra. Och då är vi i den del av historien som ligger till grund för värdegemenskapen Europa, om den nu finns, och som bygger vår läroplan, tanken på ALDRIG mer! (Sarajevo?). Skapa transparanta system, bygg insyn, demokrati, öppenhet, kontroll, det är det gemensammas minsta nämnare. Alla kan bli barbar. Jag vet inte varför Lindberg blev det. Det är bara så. Men jag önskar att lojaliteterna inte är så stora när det väl händer, så att alla former av maktmissbruk synas. Och där är det läge att slå ett slag för flumpeddan igen! var kritisk! var inte för lydig! Ge oss fler chanser så att vi vågar gå i chlinch, så att vi vågar misslyckas …
LikeLike
Bra Mrs S du skriver – “Ge oss fler chanser så att vi vågar gå i chlinch, så att vi vågar misslyckas … ” – det är precis det handlar om.
Gör rätt från början.
Om skolan för en sekund skulle sätta sig ned och översätta kraven i läroplanen till pedagogisk vardag för den egna skolan skulle vi slippa se detta vi diskuterar.
Största hotet mot svensk skola är avsaknaden av hur man omsätter utbildningsuppdraget, enligt de skolformsvisa läroplanderna, till konkret pedagogisk vardag!!
LikeLike
Jag är lite utmattad inför uppgiften att lära någon olydighet – studenter kommer och frågar mig om tydlighet och kriterier och jag försöker ingjuta någon form av självförtroende i dem:
– Allt som inte är förbjudet är tillåtet!
Samtidigt inser jag att det omvända förhållandet gäller i de examinerande moment. Här måste de lära sig.att exakt ta reda på vad som förväntas av dem. Deras överlevnad hänger på om de lyckas bevara en kärna av självaktning ytanför de här momenten.
LikeLike
Kan det vara så helt enkelt att det onda, syndiga är så lockande att vissa människor inte har den självbevarelsedriften att stå emot? Vad säger detta om deras karaktär? Som MrsS sa:… man gör det för man KAN.
Läs gärna vår blogg=)
LikeLike
Jo det är en möjlig teori. Jag har en kompis som sa att att han ville prova allt – utom incest och folkdans.
Jag tror det finns en lust i att förstöra bilden av sig själv som god – det kostar så mycket ansträngning att konstruera masken och bakom den gror självhatet.
Men jag famlar.
LikeLike
När man famlar i dimmigt mörker hittar man ofta det där klibbiga, obehagliga som man tvekar att dra fram i ljuset och betrakta. Du är något på spåren med ditt famlande.
LikeLike
Jag tycker att alltsammans är smaklöst och förtvivlat trist och tråkigt. Man slutar tro – och jag tror definitivt att vi måste värna engagemanget – dessa personer får absolut inte förstöra detta engagemang. A-M
LikeLike